Porren och jag, del 4: Hulkandes över en toalett bestämde jag mig för att jag behöver skriva av mig.

Jag drog igång en textserie om porr tidigare (innan min grava politiska identitetskris slog till). Problemet är att jag aldrig kom fram till någon egentlig slutsats. Har fortfarande inte någon att presentera. Mitt förhållande till porren är lite som min relation till begreppet ”vänster”. Ibland känner jag en oerhörd kärlek (okej, till porren är den som bäst ljummen); lika ofta vill jag bara spy.

Kräktes gjorde jag ikväll. På grund av porr. Först grät jag med en storögd och tröstande pojkvän bredvid mig. Sedan kravlade jag mig in i badrummet, kräktes hängandes över toaletten och kröp sedan stortjutandes in i duschen. Och jag tänker inte be ett dugg om ursäkt för denna privata skildring. Tänka sig, jag anser de facto att porrens påverkan på mig är viktig för mänskligheten. Så viktig att händelsen fick mig att återuppliva bloggen. Here we go again, systrar och bröder. Min nya slogan får väl bli ”vänster (troligtvis) eller ej, alltid relevant”.

19 kommentarer

Under Kategorier

En gång var jag vänster, nu är jag bara tom.

När jag var sexton började jag kalla mig vänster. Då var det ett ganska luddigt begrepp, fyllt av tonåringens skriande behov av en identitet och en grupp att tillhöra. Ganska snabbt utvecklades mitt politiska engagemang och jag började tolka saker med hjälp av Marx. Jag svor över alla före detta radikaler (exempelvis 68:orna) och tänkte att jag aldrig, aldrig skulle bli som de.

Åtta år senare är jag där. Där jag lovade att aldrig hamna. I ett slags sömnigt uppvaknande där jag inser att jag inte längre är vänster. Jag har tvivelsutan varit det, men jag är det inte längre. Jag hånskrattar åt den vänster jag noterar (allt från sossarnas vi-är-rödblå till autonoma ungdomar som, precis som jag en gång, tror att världen kommer bli bättre om vi drar på oss svarta luvor och begår kriminella gärningar). Com’ on, det kommer aldrig funka. Lägg den där energin på något vettigt istället.

Jag tror mitt engagemang började rämna när alla förtryck plötsligt skulle kopplas samman. Jag kände mig vilsen när klasskamp och kvinnokamp skulle börja trängas med allt från djurrätt till HBT (missförstå mig rätt).

Fast det går väl inte att peka på saker och skylla på dem. Egentligen är det ju jag som förändrats, upplevt saker, tänkt om. Vänstern är inte slut och kommer förmodligen aldrig ta slut. Men jag som vänster är nog finito. För, och här kommer den hemska sanningen, jag trivs faktiskt bättre bland tillknäppta borgare än bland stora delar av vänstern.

Så nu är jag så som jag aldrig skulle bli. En sådan som växer ifrån sitt radikala engagemang. En sådan som anser sig ha sett så mycket skit inom rörelsen (öh, stillaståendet) att hon finner alternativen roligare. En sådan som kommer ses som en svikare för att hon överger sina gamla ideal (fine with me) fastän hon egentligen anser att det är vänstern som har valt fel väg och hon själv som sett igenom allt.

Hur som helst: det känns för närvarande ganska idiotiskt att ha en blogg som profilerat sig som vänsterpolitisk och som på något sätt känns skriven av någon annan. Jag vill passa på att tacka för alla diskussioner, för allt beröm och alla långfingrar i ansiktet. Trevlig fortsättning till er alla!

48 kommentarer

Under Kategorier

Porren och jag, del 3: Jävla hora.

Jag hoppas ingen tänker pressa mig angående hur många inlägg jag kommer tillägna porren, för sanningen att säga har jag ingen aning. Ju mer jag tänker på det (kanske är bra att vårdtagarna inte vet om att jag funderar över porr när jag byter katetrar eller bäddar rent i deras sängar), ju fler aspekter inser jag att det finns. Porren har påverkat, och påverkar, hur jag ser på mig själv (tre hål som finns till för det motsatta könet, varsågod), på män (kåta varelser vars hjärnor slås av så fort de blir sexuellt upphetsade, vilket de förvisso inte blir utan ständigt är) men också hur jag ser på andra kvinnor.

Jag anar att det är med många av porrindustrins kvinnor jag bör känna som mest systerskap. Det har jag aldrig lyckats göra i praktiken. Tvärtom har jag gnisslat tänder vid blotta tanken på dem. För att de är snyggare än mig (föga förvånande slutsats med tanke på att porren utgör en del av idealskapandet), för att de gör sexuella saker jag aldrig skulle drömma om att göra (vilket känns pressande) och för att jag inte varit dummare än att jag insett att mina pojkvänner ersatt mig med porr när jag inte varit närvarande.

Män är så märkligt anonyma i porrfilmer. Ofta är de genomgående kapade i höjd med halsen som om de egentligen, exklusive könsorganen, är oviktiga. Eller så ser man deras ansikten, men ändå inte. De är oftast fem-tio stycken och de byts av i ett tempo som får det att snurra i huvudet. Porr produceras för en manlig publik och tveklöst ser jag på porr som om jag vore en man. Fast med pressen på mig att kunna agera som kvinnan.

Kvinnor i porrfilmer är kroppar. Ja, det och så det där yeah, fuck me. Efter ett tag föraktar jag dem, precis som jag antar att män som ser på porr gör. Eller som en kille en gång sa ”tjejer i porrfilmer kan man se som äckliga horor på ett annat sätt än vad man kan se sin flickvän som”. Den man som ser mig som en äcklig hora har satt sin sista potatis i min åker, men kommentaren sved. För den självbevarelsedriften och den självkärleken gör att jag aldrig kommer kunna leva upp till de ideal porren lär ut. Jag kanske kan tvinga mig själv att ställa upp på diverse knepiga saker, men män kommer (förhoppningsvis) aldrig kunna se mig som ett värdelöst våp på det sätt många män verkar vilja. Porrens kvinna v/s jag 1-0.

Givetvis inbillar jag mig att detta enbart gäller mig. Att alla andra tjejer är precis som porren framställer kvinnor och att jag därmed kan dra något gammalt över mig. Gissningsvis tänker ganska många andra tjejer så om mig också. Hon är säkert sådär i sängen… jävla slampa, tänker jag innan jag biter mig själv i tungan och inser att ogillandet inför den andra kvinnan egentligen inte har ett dugg med henne att göra. It’s me and the porn.

Jag må propagera för systerskap, men det finns i praktiken två gränser: den presumtiva systerns klasstillhörighet. Och hennes sexuella förehavanden (som jag tror mig kunna utläsa utifrån kroppsspråk, kjollängd eller grad av sminkning). Det sistnämnda är inget jag är stolt över. Och det är komplicerat att skylla det på porren, för uppenbarligen är det min hjärna som (fel)tolkar saker och ting. Å andra sidan, kan man tolka porrens kvinnoskildringar på något annat sätt?

12 kommentarer

Under Det privata är politiskt, Sexualpolitik

Porren och jag, del 2: Med någon annans ögon ser jag på mig själv.

Med vems ögon blickar du in i spegeln? Jag skulle vilja säga att jag tittar med mina egna ögon, men det vore att ljuga. Jag tittar på mig själv med Mannens ögon. Denna Man är såväl pojkvännen (gillar han det där? skulle han tycka bättre om mig om jag hade mindre byst/längre ben/mer svall i håret/plutigare mun?) som alla män (någonstans finns det ett behov av att få män att tycka om det de ser, hur stadgad jag än är och hur oattraktiva jag än finner dem). Problemet är ju att det är lite svårt att på rak arm veta vad Män tycker om.

Som 13-åring löstes det problemet med hjälp av diverse tjejtidningar som glatt upplyste mig om att killar tycker om blondiner utan hår under armarna och med max 3 millimeters könsbehåring. När jag blev något äldre tog porren över. Inte för att jag tittade på porr i någon större utsträckning, men det behövdes knappast heller. Efter två filmer visste jag vad jag skulle få se i den tredje. Tjejerna var långa, blonda, storbystade, hade plutmunnar och det enda de använde de läpparna till var att suga av killar (gärna femton på raken) och säga ”fuck me harder”.

Det är här jag skulle vilja säga att jag sedan växte upp och kom ifrån jämförandet mellan mig och porraktriser. Men nej, jag är fortfarande fast där. Jag är väl medveten om i vilken grad män konsumerar porr, jag inser hur det påverkar deras kvinnoideal och jag är fortfarande lika smärtsamt medveten om att jag har fel hårfärg, fel längd och fel ordförråd för att passa in i den mallen.

”Jamen, killar vill ju på sin höjd ha sex med sådana tjejer. De gifter sig ju inte med dem. Du vinner i längden.” Damned if you do, damned if you don’t. Att spela ut kvinnor mot varandra tycks vara det högsta nöjet det här samhället har. Män knullar med en viss typ av brudar och gifter sig med en annan. Problemet är att jag både vill knulla och stå framför prästen. På det där otvingade, naturliga sätt som män gör.

Så står jag där framför spegeln och funderar på hur många veckors träning det skulle ta att få en helt platt mage (och hur fan jag ska lyckas få det utan att det blir magrutor), hur svårt det kan vara att lära sig gå helt stadigt i 15 centimeters klackar och hur underligt det skulle se ut om jag blonderade mig. Och jag sörjer att jag inte kommit ett steg längre på tio år utan står framför samma spegel som jag stod framför som 14-åring. Med samma självförakt. Och jag tänker att nästa man som pekar på en porrskådis och säger ”henne skulle man vilja sätta på kommer jag säga upp kontakten med.

Att skylla många kvinnors dåliga självbilder enbart på porren är att göra det lite för lätt för sig. Men ståendes framför spegeln, betraktandes mig själv med någon annans ögon är det porren (observera: porren som genre, inte kvinnorna som deltar i den) jag vill se brinnandes i helvetet.

10 kommentarer

Under Det privata är politiskt, Sexualpolitik

Jag är den lyckligt lottade resenären.

Nu åker jag till Åland för att kombinera bad med forskning. I Mariehamn finns för övrigt Ålands Fredsinstitut som bland annat arbetar med att bekämpa sexhandeln i Litauen. Min färjetur i det geografiska området är högst frivillig och det skär i hjärtat att tänka på alla de flickor och kvinnor som via färjorna skeppas hit och dit för att tillfredsställa sexköpare i gungande hytter och kala lägenheter. Läs och begrunda.

Lämna en kommentar

Under Kategorier

Porren och jag, del 1: Om hur den kuppade mitt sexliv.

”Jag gillar att du är så porrig.” I den kommentaren, vilken jag hört till leda vid det här laget, gömmer sig mitt största problem vad gäller den gängse synen på sexualiteter: att du som kvinna aldrig äger din egen.

Jag minns när jag började glo på porr (jag tänkte att den kunde utgöra ett bra komplement till alla mina timmar framför Sex and the City). Jag blev förbannad. Där skildrades en massa saker jag då inte ens varit i närheten av att testa, men som min 17-åriga hjärna hunnit tänka ganska mycket på. Där skildrades saker som jag inte trodde existerade annat än i mina egna depraverade tankebanor. Och plötsligt var lusten att leva ut de där fantasierna inte längre min egen. Det kändes inte genuint. Det var som om porrfilmerna stulit min sexualitet från mig och smutsat ned den (inte för att jag var ute efter en ren sexualitet, om sådana ens finns, men jag ville smutsa ned den själv).

Med tiden avtog den olustkänslan en aning. Det var ju på sätt och vis positivt att det som jag trodde jag var ensam i världen om att tro mig gilla i själva verket gick att ladda ned på några minuter. Jag bestämde mig för att porr kunde vara en inspirationskälla istället. Den linjen fungerade utmärkt tills jag insåg att min sexualitet alltid skulle komma att ses i relation till porr. När jag gjorde något avancerat ansåg inte partnern att jag gjorde det för att jag egentligen gillade det, utan för att jag ville apa efter porrskådisar. Jag har slutat räkna tillfällena då jag blivit kallad porrig av sexpartners. Jag har legat/suttit/stått där och velat skrika håll käften jag ville göra sådant här långt innan jag såg en porrfilmssekvens för första gången för nu råkar det vara så att jag äger en egen sexualitet som är helt frikopplad från allt vad porr heter.

Det har passerat förbi ganska många sexuellt avancerade killar i mitt liv. Killar som tänt på grejer som man måste rota länge för att hitta inspelade på nåt videoband. Jag har aldrig tänkt på deras tändningsmönster som porriga. De har bara varit som de varit. Vilket jag nu inser är en något naiv inställning, för fler än en av dem har erkänt sig starkt påverkad av porrfilmer (inte så konstigt, med tanke på hur unga mäns konsumtion av den genren ser ut). Naivt också för att jag mött många killar som vill testa något superavancerat som de aldrig gjort förr och trott att det bara är att köra på (glidmedel? nähä, behövs det verkligen?).

Min sexualitet är inte min. Den definieras av andra. Saker jag gör gör jag tydligen för att vara porrig, inte för att jag egentligen tänder på dem. Och så ligger man där och tänker att det är nog bäst att låtsas som om man inte gillar det mer än litegrann för då blir man kanske ett sexuellt subjekt och inte en Följa John som finns till för att killen ska få leva ut sina lustar/pröva sådant han snappat upp och det är nog ruggigt avtändande med en tjej som faktiskt vill, det kanske till och med vore bäst att låtsas som om man verkligen inte alls har lust så slipper man dessutom känna sig generad efteråt och det är väl som själva fan att man ligger här och tänker på sådant här och missar halva upplevelsen och nu är den tydligen slut och man fick inte ut speciellt mycket av den för att man hade sådan sexualitetsångest och nästa gång då, då jävlar ska man skita i alla uppsatta regler för hur tjejer ska vara och bara köra på. Nästa gång.

. . . . .

Ett fantastiskt bra inlägg om intellektuella kvinnor. Rekommenderas särskilt om du sitter och anser att det här inlägget var alldeles för privat och utelämnande och borde ha haft en mer teoretisk form.

12 kommentarer

Under Det privata är politiskt, Sexualpolitik

Vems frigörelse är det vi talar om?

Jag är den sexuella revolutionens dotter. Jag är uppvuxen i ett samhälle där jag fått lära mig hur barn blir till, där det funnits preventivmedel och legal abort, där kvinnor ansetts ha egna sexualiteter, där sex inte längre haft speciellt mycket med reproduktion att göra. Men också ett samhälle där kvinnor våldtagits, där killar tjatat sig till sex utan kondom, aborträtten ständigt befunnit sig i skottlinjen, kvinnor i kortkort fått skylla sig själv, mannen varit norm, kvinnors kroppar gått att prissätta. Ingenting har varit självklart.

Detta tänker jag på när jag ser dokumentären om den sexuella frigörelsen i Kina. Kulturrevolutionens sexmoralism är på väg bort för att ersättas av någonting annat. Det låter väldigt bra. Innan man betänker att någon alltid måste betala priset. Det är inte så svårt att inse vilka det är: kvinnorna.

Den mest obehagliga delen av den ovan nämnda dokumentären är bilderna på prostituerade som hängs ut på gator och torg så att stora skaror av människor kan visa sitt förakt. Unga flickor och kvinnor med hängande huvuden. I det som påstås vara en sexuell revolutions anda straffas de dubbelt.

I dokumentären framstår efter ett tag prostitutionen som ett tecken på den sexuella revolutionen. Kolla – de kan mer eller mindre uppenbart ha bordeller längs gatorna utan att någon bryr sig. Snacka om frigjort! Men sexköp har aldrig haft något med frigörelse att göra (möjligen bortsett från vissa mäns ekonomiska frihet att köpa kvinnokroppar). Så ovana tycks vi vara vid kvinnor som tar sexuell plats att blotta åsynen av en kvinna i kortkort med utmanande rörelsemönster genast tas som något revolutionerande, alldeles oavsett om hon gör det frivilligt eller ej.

Sexuella revolutioner existerar i själva verket inte. Varje generation kvinnor har att slåss för att säkra de framsteg den föregående gjorde. Varje generation kvinnor måste slåss för sina systrars skull. För att det en dag ska bli världens alla torskar som leds fram av poliser inför buande folkmassor (inklusive de kvinnor de tidigare tagit sig rätten att köpa). Den dagen kan jag gå med på att något radikalt är på väg att hända. Till dess pågår kampen inom kvinnohatets och klassamhällets ramar. Den samhälleliga sexuella revolutionen handlar i mångt och mycket om att Mannens rätt till sex ska säkras. Det känns ganska avtändande.

4 kommentarer

Under Klassamhället, Prostitution/barnsexturism, Sexualpolitik