Den privata sfären och de rosa små elefanterna i taket.

Hur det kan låta när man kliver rakt i fällan:

- Men du, nu skriver du jättesällan på din blogg. Vi vill läsa om sex och relationer ur ett vänsterperspektiv. Vad är problemet?
- Jamen, jag har ju pojkvän nu. Så allt har blivit priv…

När man är singeltjej och springer runt och har tre olika killar per vecka så kan man (så länge man är någorlunda anonym) utan större problem diskutera i andan att det privata är politiskt. Att vara stadgad och köra samma race är betydligt svårare. För de som vet vem jag är vet per automatik vem han är och hänga ut mig själv har jag inga problem med, men att hänga ut honom… näää? Förmodligen är det just så alla stadgade människor tänker: Om jag diskuterar våra privata förehavanden så träder jag över en helig gräns.

I den tankebanan finns en idé om tvåsamheten som något slutet och problemfritt. Alla mår jättebra av att vara tillsammans med en annan person och uppstår mot all förmodan någon konflikt ska den lösas mellan de två paren inblandade ögon. Problem avhandlas diskret så inte myten om den underbara tvåsamheten börjar krackelera i de breda folkmassorna. Är inte detta ett enormt feltänk? Vem blir lyckligare av att alla par springer runt och mår dåligt (eller bra) två och två? Vad blir bättre av att alla tror att det är just dem det är fel på när de på intet sätt sitter ensamma i båten?

Min mamma brukar säga att hon, av respekt för honom, aldrig skulle kunna gå till någon väninna och diskutera problem hon har med min pappa. Jag förstår inte. Är det mer respektfullt att plågas i tysthet och inte få någon input utifrån? Gör det en lösning mer trolig om två personer i konflikt med varandra låser in sig i ett rum? Jag anar snarare än respektfullhet en oerhörd skräck inför att erkänna att allt inte alltid är en dans på rosor.

Uppdelningen av livet i en offentlig och en privat sfär kan ha varit bland det sämsta mänskligheten tagit sig för. Inte minst för att den faktiskt ger våldsamma män en frizon inom vilken de kan släppa ut sina aggressioner hur som helst och med rätta anta att den misshandlade/våldtagna/livrädda kvinnan kommer hålla käften om vad som pågår. För det är ju privat. Inte minst för att den verkligen fänglar barn i lojalitetsbojor och får dem att tiga om hur det är hemma. Inte minst för att vi blir politiskt frikopplade i samma stund som vi stänger ytterdörren om oss och därefter kan göra lite vad som helst utan att någon annan känner att den har rätt att ifrågasätta.

Om vi vänder lite på steken: skulle du verkligen vilja att din partner (eller kombo, bästa kompis, syster eller annan person) gick runt och funderade på saker i tysthet? Skulle du inte hellre vilja att han eller hon hade någon att diskutera med, även om diskussionämnet exempelvis var ert sexliv eller era ständiga gräl om hushållssysslorna? Låter inte det betydligt mer konstruktivt att rasera murarna kring det påstått privata än att kapsla in sig och förtäras?

Så jag kommer fortsätta skriva här. Om samma saker som förr. Av respekt för mig själv och av respekt för honom. Det privata är politiskt. Faktum är att det privata inte ens finns. Det privata är en illussion. Vi är alla fångar i en enorm hallucination. Hur känns det - egentligen?

Min fitta är mitt vapen.

ICA, en lördag 2008:

“Mamma, killar har snoppar. Vad har jag?”
“Eh. Öh. Jadu. Hmmm. Hrm. Uh. Vad säger du, ska vi ta och köpa lite lördagsgodis?”

Vad hette det kvinnliga könsorganet hemma hos dig när du var liten? Hos mig hette det “nuppa”. Nuppan var något som tjejer kissade med. Ändå tackar jag de högre makterna för att jag slapp skolas in i “framstjärt”, som kan vara det ord - alla kategorier - som jag avskyr mest. Alla visste vad killarna hade i byxorna. Snoppar. Pillisnoppar (vågar jag gissa att ordet kommer från att små killar gärna drar och pillar en del där?). Penisar. Kukar. Vi flickor fostrades in i tron att något var fel på oss; att något saknades. Som om en osynlig hand amputerat bort vårt viktigaste organ och ersatt det med hålrum.

Sedan kom sexualundervisningen på mellanstadiet då vi fick lära oss att ur flickors könsorgan kommer det mensblod. Ur killarnas kommer det sperma. Det lät onekligen ganska orättvist, framförallt som vi sett storasystrarna knapra smärtstillande en gång i månaden. När jag var klar med min tolvåriga utbildning var jag övertygad om att jag måste ha haft en enorm otur. För såhär kunde det fan inte se ut på landets skolor. Jag hade fel. Det kunde, och kan, det visst. Och föräldrar som aldrig fått lära sig att ha en avslappnad syn på kvinnor, fittor och sex för vidare problemet till sina egna barn.

Så det kanske är lika bra att jag börjar fundera redan nu. Tids nog kommer jag väl stå där med en liten unge som undrar vad hennes könsorgan heter. Och jag vill inte börja stamma och rodna och harkla mig. Jag skulle vilja säga “det heter fitta och den ska du vara stolt över”. Kan man lära ett barn att säga “fitta”? Är det inte väldigt grovt och vulgärt och sexanspelande? Jo, just det. Hurra! För ungen kommer ju ändå växa upp och upptäcka att hon är en sexuell varelse och att hennes fitta kan väldigt mycket mer än att producera mensblod.

När jag gjorde den upptäckten trodde jag att jag var sjuk. Långt senare talade jag med en politiskt aktiv kvinna som är sisådär trettio år äldre än mig. Hon berättade om när hon insåg att hon blev våt av snuskiga tankar och att hon ägnade ett helt sportlov åt att lipa över det i tron att hon var abnorm.

Att lyssna på flickan och hennes mamma bland hyllorna på ICA var lite som att få en kniv i hjärtat. Ännu en tjej som får lära sig att det som finns innanför trosorna är tabu och onämnbart. Nu för tiden har jag distansierat mig ganska mycket från den undervisning jag fick som yngre. Min fitta är min kompis och vi hänger ihop i vått och torrt (höhö!) och jag tycker hon är helt fantastisk. Hon kissar och släpper ut mensblod och blir våt så att jag kan ha sex och hon tycker det är trevligt och hon skaver bara lite lagom mot cykelsadlar och dylikt. Fittan är ett hot mot rådande samhälls(van)föreställningar och måste därför förtigas. Det är dags att släppa fittorna lösa. Min fitta är mitt vapen. Pang.

. . . . .
Nu ska här slås in paket till världens bästa man. Med huvudet före rakt in i heteronormativitetens rofyllt vaggande famn och jag är inte politiskt korrekt nog att låtsas som om jag inte gillar det.

Homofobi nedtryckt i halsen.

Jag har tidigare skrivit om hur jag blivit underligt behandlad av människor som uppfattat mig som flata. För någon dag sedan lyckades jag för första gången någonsin bli tagen för bög (vilket får ses som en merit med tanke på att jag är en hyfsat hetero tjej). Jag och mannen vars fel det är att jag inte haft tid att uppdatera denna blogg de senaste veckorna låg och solade. “Herregud, är det två killar?”, “Nej, det är en tjej och en kille, men jag trodde också det var två killar. Fyfan, vad äcklad jag blev först”, “Ja, jag hade inte vågat gå förbi dem i så fall”. Jag tittade upp och såg rakt in i ögonen på ett gäng tjejer som stannat vid mitt huvud och, i tron att jag är en hundrasextio centimeter kort man med hästsvans, tagit sig rätten att högt vädra sin homofobi.

Och så inser jag hur naiv jag vanligtvis är. Hand i hand med någon av motsatt kön kan jag lugnt anta att all kärlek hanteras likadant. Så är det givetvis inte. Den kärlek jag nu ger uttryck för offentligt faller inom alla normer som finns. Ingen, som inser att jag är tjej, ställer sig vid mitt huvud och säger att jag är äcklig. Vad hade hänt om jag varit kille? Hade deras höga klackar träffat mitt käkben och krossat min näsa? Hade de orsakat medvetslöshet och sedan puttat ned mig i vattnet? Tack gode gud att jag genom en snabb titt uppåt kunde legitimera det faktum att jag kelade med en man.

Det är nyttigt att ruskas om ibland; att inte gro in i sin heterovärlds potemkinskulisser. De hatiska blickarna och de vassa klackarna fyra centimeter från mitt huvud följer mig och får mitt hjärta att frysa till is.

. . . . .

Mer uppdateringar inom kort. Håll ut, gott folk!

I said touch me, not fuck me.

Senaste ämnet jag tröttar ut bekantskapskretsen med: huruvida det är så att män har mycket svårare för mänsklig närhet (i betydelsen kramar och kel) än kvinnor. Min ständiga uppdelning av mänskligheten i kvinnor och män kan tyckas ganska obehaglig, men när vi nu lever i ett könspolariserat samhälle är det heller inte så konstigt om vi kvinnor står som frågetecken inför det betéende män uppvisar (och vice versa).

Jag får erkänna att jag är ett gosmonster. Min kropp kan skrika “ge mig kramar” precis lika gärna som den kan ropa “ge mig kuk”. Faktum är att det förstnämnda händer betydligt oftare. Av den anledningen kramas jag ganska mycket med folk. Tjejer och killar. Och i regel utan att vilja något mer än just det. Det är nu det blir knepigt. För män verkar överhuvudtaget inte vara funtade (notera att jag inte tror på en biologisk förklaringsmodell) på samma sätt. För dem (jag tänker inte be om ursäkt för generaliseringen) är kramar och kel en invit. Något renodlat sexuellt. Och då sitter man där, lika delar generad och irriterad och stammar fram att det var inte så man menade, man ville bara ha lite mänsklig närhet och inte sex och man ber om ursäkt om det kunde misstolkas och det var ju inte alls meningen att egga upp killen för att sedan sätta stopp och hejdå vi kanske ses snart igen du är väl inte sur på mig nu.

När jag plågade Mattias med ämnet menade han att killar helt enkelt aldrig får lära sig att vara nära någon på ett icke-sexuellt sätt. Ju mer jag tänker på det, ju mer uppenbart är det. Tjejer får närhet som små, killar får order. Killar ska slåss och rycka flickor i håret. Killar som är gosiga blir utsatta för Operation Rädda Vår Son Från Homostämpeln. Addera sedan en dos porr och en dos vidrig sexualundervisning. Väninnor kan kela med varandra, killkompisar på sin höjd ge varandra en dunk i ryggen (allt annat vore ju bögigt, för att citera en polare). Vips, säger det, så sitter killen där med en människa som bara vill kramas och det enda han kan referera till är sex.

Jag minns en gång då jag sov bredvid en kille. Han gjorde ingenting. Inte ett skit. Förutom att sova, då. Till slut blev jag provocerad. Gör något, försök i alla fall! Hade han börjat tafsa hade jag förmodligen avbrutit och lagt mig på soffan istället, för jag ville inte heller göra något mer än att sova. Men jag ville att han skulle försöka, för som det nu var kände jag mig ratad. En kille som sover bredvid en tjej endast iklädd underkläder utan att göra någonting. Min raggfaktor var nere på andra sidan nollstrecket. Först efteråt insåg jag hur löjlig min reaktion var. Även jag var helt inne på att killar alltid ska vilja, annars är det något fel på dem (eller så är tjejen inte mycket att hänga i julgranen).

Med tiden har jag kommit att önska att fler killar var som han. Att killar kunde vara nära utan att tolka situationen i sexuella termer. Det skulle ge mig, och alla systrar, ett betydligt större handlingsutrymme. Vi skulle slippa fundera på om mannen kanske tror att vi vill mer än vi vill. För egentligen är det inte svårare än att innan tjejen sagt “ska vi ha sex?”/”jag vill ha sex” så är det inte frågan om ett sexuellt agerande.

Alla mina funderingar kring sex (ja, det är tydligen det enda jag tänker på) leder fram till samma slutsats: innan det här samhället är jämlikt är mäns sexualiteter ett reellt hot och kvinnors sexualiteter direkt kopplade till rädsla och oro. Till dess vore det fint om alla män kunde ta sitt ansvar och inse att krama = krama, kela = kela, ett ja till sex = sex (om mannen också vill). “Rör mig” är en sak, “knulla med mig” är en annan. Okej?

. . . . .

Tydligen kan det vara förvånande/intressant att fler män än kvinnor kan tänka sig att ha tillfälliga sexuella relationer. Jag säger bara en sak: horarykten och risken för oönskade graviditeter. Ge oss ett skydd mot madrasstämpeln, kondomer som garanterat håller och legala aborter så kommer läget bli intressant på allvar.

Till försvar för kvinnans rätt till sitt eget sexliv.

Jag brukar med stigande förvåning lyssna när mina manliga kompisar diskuterar sina sexuella upplevelser. Så självklart allt låter. Växte vi verkligen upp på samma planet? De pratar om fantasier, om lust, om berusande kåthet, om flera ligg på en kväll. Jag stirrar och undrar om jag ska säga att sådana referenser saknas hos mig (och hos alla -jag upprepar, alla- tjejer jag någonsin diskuterat saken med). Här associeras sex istället med skuld, skam och våld.

Och så ska det förbli, om världens högerpolitiska män får bestämma (vilket de skrämmande ofta får). Att kvinnor är sexuella varelser, att de flesta av oss gillar sex, att vi kan bli tokkåta, att vi kan ragga upp en partner bara för att ha snabbt och kravlöst sex, att vi ibland gör så snabba val att vi får lite ångest morgonen därpå, att vi vill ha sex utan att blanda in reproduktion - allt detta skall förtigas.

Hora- och madonnakomplexet kan betraktas som allmänt tråkigt, men knappast speciellt farligt. Men för att få den analysen att gå ihop måste man blunda för vad världens alla horor (det vill säga kvinnor som har sex i ickereproduktivt syfte) riskerar att råka ut för. Bor du i Chile kan du numera glömma att kunna ta ett dagen efter-piller. Ni vet, ett sådant där piller kvinnor kan äta inom tre dygn efter samlag för att förhindra att någon spermie befruktar det eventuella ägget. Helt enkelt en jäkla säkerhet om man missat ett p-piller, kondomen sprack eller sexet var så impulsivt att det där med preventivmedel hamnade på undantag (ja, herregud, kvinnor kan bli så kåta). Aborter är utopi i stora delar av världen. Kvinnor som “ligger runt” bestraffas av sina manliga släktingar. Kvinnor som haft mycket sex anses inte trovärdiga i våldtäktsrättegångar.

Jag har köpt dagen efter-piller en gång. I något som får liknas vid ren panik kastade jag mig in på en närliggande kiosk och köpte en äppel-MER och svalde sedan ned dem i en av stadens parker. För, tänka sig, jag hade mitt kön till trots 1) haft lust att ha sex 2) faktiskt haft det 3) haft det med någon jag knappt visste namnet på (nej, kvinnor sätter inte per definition likhetstecken mellan sex och kärlek) 4) slarvat med skyddet 5) inte ett dugg lust att därför bli gravid. Med andra ord agerade och resonerade jag på samma sätt som alla män som har sex utan att för den skulle vilja bli fäder. Och jag var enormt tacksam över att pillrena fanns där för mig. Jag var en lyckligt lottad kvinna i en värld som vill tvinga oss att föda barn vi inte vill ha. De flesta har inte samma tur.

Kvinnors sexliv är en ständig kamp för rätten till sin egen kropp, att slippa skuld- och skamkänslan. En kamp för rätten att få bli kåt, att få ha sex och att få bestämma över sin reproduktion. Ett ständigt slag mot högerns idiotier. Man kan bli avtänd för mindre.

Välkommen till världen: Dagens Konflikt.

Vad har du alltid känt en saknad efter? Just det, en tankesmedja som inte är maktelitens megafon. Politiska röster som inte försöker dölja det nuvarande samhällets inneboende konflikter (eller, i de fall de erkänns, pekar ut arbetarna som problemet). En tankesmedja av och för oss med hjärtat långt ute till vänster. Nu behöver du inte vänta längre, för nu lanseras Dagens Konflikt. Visst känns världen plötsligt som en lite bättre plats att vistas på?

Hans blick bränner röda märken på mina lår.

Subjekt. Jag älskar det ordet. Jag har alltid velat bli ett. Men från den dag då min dagisfröken upplyste mig om att pojkarna som ryckte av mig allt hår egentligen bara var kära i mig (”den man älskar agar man”, “kärlek börjar alltid med bråk”) har jag varit fastlåst i rollen som det kvinnliga objektet. Min lösning har varit att försöka infiltrera den manliga planhalvan. Det har så att säga varit svårt att gömma undan det faktum att jag är kvinna (inte minst som jag verkligen älskar min könstillhörighet), men jag har försökt bli en del av det manliga laget ändå. Delat deras intressen, tränat kampsporter, höhö:at. Detta hade troligtvis varit en ganska bra strategi om jag varit homosexuell och velat få damlagets uppmärksamhet. Nu är jag tyvärr ganska heterosexuellt lagd och mina försök att bli ett (sexuellt) subjekt genom att anamma manliga attribut har mest lett till att alla killar sett mig som flata och vänt mig ryggen och att jag istället blivit upptryckt mot krogtoaletters väggar av alltför berusade och desperata homotjejer.

Lösning: strunta i att gå runt i baggy byxor och linnen. Det kanske även innebär att man slipper utsättas för homofob diskriminering jämt och ständigt (jag kan utan tvekan vara den icke-flata som har mest erfarenhet av hur flator blir illa behandlade. det är lärorikt, men jobbigt i längden)? På med strumpbyxor och kortkort istället. Det visar sig funka så tillvida att männen nu inte längre tar mig för homosexuell (för en flata kan ju inte gå klädd i klänning och högklackat) och att inga tjejer raggar på mig (även flator verkar ha en inofficiell klädkodex där inte nakna lår och urringning ingår). Däremot hamnar jag genast i en annan fälla: nu är jag mer objekt än någonsin. Plötsligt är det fritt fram att ta på mig, kalla mig slampa (ursäkta, jag förstår inte, har samhället blivit så modernt att det numera är en komplimang? i så fall har jag inget emot det, annars kan du köra ned cocktailglaset i halsen innan jag hinner före) och trycka upp mig mot väggar och fråga hur mycket jag tar per natt (mer än du kan betala, baby). Jag outar mig, med hjälp av ett av samhällets inbyggda meddelandesystem - kvinnans klädsel, som heterosexuell tjej och vips är jag till salu, varje mans egendom (vilket leder till att min killkompis får frågan “är hon din?” när jag sitter fyrtio centimeter bort. jag är min egen, men undrar man går det utmärkt att ställa frågan direkt till mig, right?).

Det här med kvinnors klädsel. Går du i stora byxor och linne stämplas du (ja, jag vågar mig på en universalisering) om flata och får utstå den diskriminering som följer (och är du hetero blir det ganska kärvt att få ragg). Går du i “feminina” kläder kommer männen se dig som hetero (jobbigt om du inte är det) och som ett sexualobjekt. Vi vet vad domstolarna anser att tjejer med korta kjolar vill, egentligen, ändå, även om de skriker nej, även om de gråter. De vill. Med vem som helst och hur som helst och när som helst.

Det är konstigt vad samhället läser in i några tygtrasor. Det är konstigt hur väl medveten jag själv är om att mina kläder nu gör mig till allt annat än ett politiskt och sexuellt subjekt. Det står mellan att män inte ska se mig (annat än som en soptunna för deras homofobi) eller att de ska slita i mig och flåsa om lår, midjor, långt hår, byster och dylikt. Ingetdera känns helt angenämt. Att försöka bli ett sexuellt subjekt som kvinna tycks vara ett evighetsprojekt.

Lösningen är kanske att raka av mig allt hår på huvudet och köra på korta klänningar? Att låta de stereotypa ytterligheterna frontalkrocka. Hur skulle reaktionerna se ut? Fortsättning lär följa.

Finns det sexuella kontrakt eller har jag bara gravt missförstått något?

Det är stimmigt. Lokalen luktar rök, trots att det är flera år sedan rökförbudet trädde i kraft. Jag blir bjuden av K, som för närvarande har en betydligt roligare ekonomisk situation än jag. Plötsligt inser jag att det här är problematiskt. Han bjuder ut mig och nu förväntas jag bjuda tillbaks. Tjänster och gentjänster. Jag börjar räkna i huvudet. Hur mycket har jag hunnit göra mig skyldig till? Hur mycket kostar jag, sexuellt? Knepigt att besvara. Vad är en avsugning värd i kontanter? Den gränsen har jag helt klart överträtt. Sen då? Har jag indirekt sagt ja till vaginalt sex? Analt? Jag har verkligen ingen koll på de dagsaktuella prissättningarna. Klump i magen. Jag kan inte direkt fråga heller. Det finns en tyst överrenskommelse mellan oss. Vi vet nu båda vad vi sysslar med, men det är onämnbart.

Prostitution och trafficking. Få skulle nog påstå att det inte rör sig om en handel med kvinnor, där deras kroppar är varor man kan sätta prislappar på. Men i kvinnors högst (?) frivilliga sexliv - hur funkar det där? Är det samma sak som går igen?

För att vara rak: jag tror (notera: jag anser mig inte sitta på sanningen. jag är bara jag och kan bara utgå från mina egna empiriska erfarenheter) inte att speciellt många män bjuder kvinnor på saker utan att förvänta sig något tillbaks. Och som kvinna är ens kropp hårdvaluta. Det är den som räknas. Män har pengar, kvinnor har kroppar.

Jag har bjudit män på saker i mina dagar, men aldrig någonsin tänkt tanken att de ska betala tillbaks i sexuella termer. Mäns kroppar är inte objekt, inte varor man kan köpslå med. Ett tag tänker jag att jag nog bara är konspirationsteoretiskt lagd, så jag börjar fråga killkompisar. Hur ligger det till? De hummar lite, försöker börja prata om vädrets skiftningar eller börsen, men så kryper det fram. Att vara generös mot en tjej man är lite intresserad utav är ett sätt att försöka få omkull henne. Något måste hon ju göra tillbaka om hon inte vill framstå som ett egoistiskt svin och detta något är av sexuell natur.

För all del, ibland är jag inte så seg i skallen att jag inte inser vilket osynligt kontrakt jag skrivit på förrän det redan är gjort. Ibland är det ganska bekvämt att leva lite lyxliv med kroppen som valuta. Att trampa rakt in i landet av sugar daddies. Tjejer är inga ständiga offer, som aldrig vet att utnyttja situationer för egen vinning. Det går att försöka vrida på det och se sig själv som en självständig kvinna som vet sitt pris. Så antifeminister á la Pär Ström hävdar givetvis att det handlar om listiga kvinnor som lever på mäns sexualdrift. En sådan analys haltar betänkligt. Att det går att betala med sin kropp är att i grund och botten vara ett objekt. I en värld där män i regel tjänar bättre än kvinnor förstärks kvinnan som objekt och mannen som subjekt.

Som sagt, detta är min ännu inte helt färdiga analys. Nu vill jag höra med er. Ser ni män det som att kvinnor ni bjuder ut bör betala tillbaks (och i så fall hur)? Sitter ni kvinnor likt mig och funderar över hur mycket era kroppar, och olika saker ni kan utföra med dem, är värda i kontanter? En kvinna som blir bjuden och sedan tackar och tar bussen hem till sig, är det helt okej? Hur utbrett är fenomenet med osynliga sexkontrakt hos er? Utgör de överhuvudtaget ett problem eller är det en fullt fungerande social umgängesform?

Ett kontrakt är ett kontrakt. Och nu finns min signatur på det. Tänker jag och fortsätter räkna i huvudet. “Vad tänker du på?”, frågar han. Host och harkel. Vit lögn. Han och hon. Samspelet och olikheternas attraktion (eller vad nu sociobiologerna snackar om för tillfället). Jag funderar över om mitt val av kortkort kjol gör mig billigare eller dyrare. Troligtvis billigare, då den implikerar att jag redan inledningvis sett mig som hans sugar babe. Det börjar bli sent. Det börjar bli pay back time.

. . . . .

Jag är uppriktigt inte ledsen över den tillfälliga likriktningen av denna blogg, men inom kort ska jag börja skriva om saker som inte problematiserar sex igen. Håll ut! Och, just det, ingen skugga faller över ovan nämnda man.

På Konflikt händer det som vanligt saker.

Att åka tunnelbana med rufsigt hår och gårdagens kläder och drömma om en annan tillvaro.

(En inledande varning. Läsare som ogillar diskussioner som förs i andan att det privata är politiskt bör surfa vidare. Samma sak gäller de som inte finner något nöje i att diskutera sex, något som jag å min sida gör jämt och ständigt och nu tänker göra ännu en gång.)

Någon gång hösten 2003 satt jag och en kompis på Permans Café i min hemstad. Hon beklagade sig över att alla utpekade samhället som genom- och översexualiserat, när hennes erfarenhet snarast var att det led en total brist på bra diskussioner om vanligt sex. Jag minns att jag nickade och höll med och sedan dess har känslan bara förstärkts. I det genomsexualiserade samhället i vilket småflickor ska ikläs sensuella plagg, media säljer lösnummer med sexanspelande löpsedlar och ungdomar lär sig allt om livet genom porrfilmer blundas det allt som ofta för det sex människor faktiskt har. I ärlighetens namn är jag inte så intresserad av porrullarnas låtsassprut och reklampelarnas falska leenden. Jag är intresserad av hur sex funkar, och inte funkar, i praktiken. Och där kommer paradoxen, för sådant sex ska man helst inte prata om. Varken som tjej (håll käften helt) eller kille (låtsas att allt är underbart även om du har problem med potensen, partnern strejkar eller utlösningen kommer efter tre sekunder).

Nu har jag äntligen funnit en själsfrände. Till långt in på nätterna sitter han och jag och diskuterar RIKTIGT, VANLIGT sex, sådant som förekommer i realiteten i betydligt högre utsträckning än löpsedlarna och porren och bastuskrytandet vill ge sken utav. Tänk om samhället var mer öppet kring sådant. Om unga tjejer fick lära sig att om de vill ha analsex så go on, men om de inte vill och killarna försöker pressa dem så sätt en stilettklack där det känns. Om killar slapp få inpräntat i sig att de alltid måste vilja, alltid måste kunna. Om tjejers sex också ibland beskrevs med dem själva som subjekt.

Jag mötte en tjej på tunnelbanan imorse. Det var lördag klockan 08 och vi såg lika tufsiga ut båda två och nickade flinande åt varandra i något slags outtalat samförstånd. Jag blev glad på ett nästan euforiskt sätt. “Tjena, så du försöker också hitta hem efter en ennattsföreteelse i förorten? Hur var det för dig?” Sa jag naturligtvis inte. I den här världen är det okej med galen samlevnadsundervisning, drogade tjejer i porrfilmer, tafsande män i krogkön och en diskurs som lägger ansvaret för mäns sexualiteter, inte minst när de spårar ur, på kvinnor (kvinnor som ska se inbjudande och lockande ut, men som i praktiken bör vara oskulder). Jag längtar till den dag då vindarna vänder och det blir kvinnor med knullrufs i tunnelbanan som blir utgångspunkt för sexdebatten. När den inte känns så falsk och plastig längre. När den handlar om sådana som jag.

Tja, jag trodde att du skulle våldta mig.

“Min studiegrupp skulle träffas klockan 10 hemma hos mig, men E kom först halv elva, trots att vi bor i samma område. Jag trodde jag förklarat vägen dåligt och bad om ursäkt, men hon skakade på huvudet och förklarade att hon medvetet kommit senare för att inte riskera att vara först på plats för hon kunde ju inte veta…”

Min manlige kompis ruskar klentroget på sig i stolen. “Kan du tänka dig? Hon var orolig för att jag skulle överfalla henne i min egen hall.” Jag sitter där och inser hur sällan män faktiskt konfronteras med den rädsla kvinnor lever i dygnet runt. Få män har någon insikt i hur kvinnor planerar minsta händelse i sina liv för att undvika att bli överfallna och våldtagna (få av oss har någon insikt i hur många av dem som en dag den hårda vägen kommer bli varse att hotet oftast finns inom hemmets egna väggar). När jag byter trottoar för att undvika killgänget gastar jag inte “jag går över hit nu för jag är rädd för er”. När jag sneglar över axeln i bussen för att se om någon man ska av på min busshållplats säger jag inte högt “puh! ingen annan som ska av här. vad skönt, då slipper jag oroa mig för att bli våldtagen i buskaget”. När jag inte vågar jogga i Stadsskogen ropar jag inte till någon tjej på gymmet att “jaså, du vågar inte heller motionera utomhus?” så att männen i lokalen hör.

Jag minns Hagamannen. Jag minns hur jag gick en omväg in bland villorna på väg från universitetet och att jag var så innerligt less på att det tog mig tre gånger så lång tid som vanligt att ta mig hem. Jag minns hur jag ringde tjejkompisar för att höra att de kommit hem. Hur jag bara vågade gå till ICA (två minuters promenad bort) mitt på dagarna. Hur alla kvinnors livsutrymme krympte till ett minimum. Ändå fanns det något tryggt mitt i allt, för jag upplevde att männen förstod vår rädsla. De höll sig på avstånd, försökte visa att de var ofarliga. Problemet är ju bara att även om situationen i Umeå vid den tidpunkten var extrem så finns den där rädslan där året runt, med eller utan en serievåldtäktsman inpå knutarna. För faktum är att varje man i det offentliga rummet (om vi bortser från väldigt gamla män med rollatorer) är ett hot. Innan han visat sig snäll måste han betraktas som en potentiell våldsutövare.

Jag minns en gång i min gamla barndomsstad när jag var ute och sprang. Plötsligt knakade det till i ett buskage och ut kom en man. Det fanns ingen stig genom de där buskarna så jag uppfattade det som om han legat på lur. Förmodligen såg han hur rädd jag blev för jag hann höra hur han ringde en kompis och skrattande berättade att han just skrämt slag på en brud. Efter det ville inte mina fötter ta mig ut på den vanliga morgonrundan, så jag började springa i elljusspåret istället. Det funkade utmärkt till dess att två elektriker som mixtrade med något i närheten av spåret höhö:ade åt mig och undrade om jag tordes springa ensam i skogen när de var där. Efter det klarade jag inte av elljusspåret heller. De tyckte nog bara att de var roliga.

Jag känner igen mig i min kompis kvinnliga kursare. Jag är likadan. Jag oroar mig till och med ibland när jag ska hem till någon killkompis jag känner väl. Jag funderar över om jag är starkare än honom, hur hans lägenhet ser ut (kan man ta sig ut balkongvägen?), om grannarna skulle höra om jag skrek på hjälp och om de i så fall skulle ringa 112 eller bara höja volymen på stereon. Jag oroar mig om jag är ensam hemma hos mig med en kille. Jag oroar mig för hur alkoholen påverkar män när jag är på krogen. Jag oroar mig när jag går hem mitt i natten, men jag vågar inte ta en taxi heller. Man vet ju aldrig.

Jag vet att de flesta kvinnor är som jag. Vi talar om det tillsammans. Berättar om omvägar vi tar, om parker man inte får gå i, tipsar om vart gatubelysningen är trasig, vart någons kusins kompis sambo råkat ut för en blottare, lär ut självförsvar till varandra. Det är en kvinnlig angelägenhet. Som borde tryckas upp i ansiktet på alla män. Vi borde göra som tjejen i det inledande stycket, som faktiskt satte ord på rädslan inför den hon varit rädd för. Det är inte vi som har något att skämmas över.

Eftersom jag nu uppviglar bloggens kvinnliga läsare, får jag väl inte vara sämre än att jag börjar. Hej du, som jag ska tillbringa morgonkvällen med. Du är man och jag är kvinna. Vi kommer befinna oss i din lägenhet. Det gör mig nervös, trots att jag varit där förr och inget hände då. Jag kommer vara rädd och den klumpen i magen kommer inte vara borta förrän jag kommit hem igen. Du kommer ha en kul kväll med en tjejkompis, jag kommer ha något annat. I smyg, givetvis. Hur skulle det se ut om jag sa att jag oroar mig över min säkerhet? Att du gör mig rädd? Nu vet du.