If I had a little money, I would become a hemmafru.

För en tid sedan köpte jag mitt livs första självhjälpsbok. Jag hade kunnat köpa femhundra stycken när jag ändå var igång – bokhandeln verkade ha avsatt en hel vägg för oss unga kvinnor som slits mellan livets olika måsten. Redan här bör det nämnas att det finns få begrepp jag ogillar så mycket som inneordet vardagspussel. Vardagspussel handlar alltid om medel- och överklassens kvinnor som vill punktera arbetarkvinnornas liv ännu lite mer för att själva tjäna mer pengar/slippa kräva jämställdhet (”min man gör inte ett skit, men det är nemas problemas, för Maria kommer en gång i veckan och fixar det för en spottstyver”).

Ändå. Ändå kan jag inte komma ifrån att något är väldigt konstigt i samhället. Ta det här med barn. Jag vill ha barn (har jag kommit fram till, efter att i flera år i sann posttonårstrots ha äcklats över spädbarn). Sanningen är den att jag vill ha flera stycken. Tre, kanske. Men jag vill mer. Jag vill studera klart och sedan doktorera. Jag vill jobba. Jag vill utveckla mina planer på företagsverksamhet. Mina planer för mitt offentliga arbetsliv frontalkrockar med alla drömmar om snörvliga bebisar med rosenkinder.

Kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden, men blev samtidigt kvar i hemmen. Istället för en arbetsplats har vi nu två (eller fler, då exempelvis äldrevården går på knäna och många kvinnor måste ta hand om sina gamla föräldrar också). Det funkar inte. Jag vill inte tvingas välja bort antingen karriär eller familj. Jag vill ha både och.

Därför köpte jag boken, för jag tänkte att det nog handlar om att sänka ribban. Om jag inte satsar på att bli så lyckad akademiskt kanske jag kan få in ett par graviditeter och föräldraledigheter och föräldraskap mellan arbetspassen. Om jag inte satsar på att kunna ta hand om mina ungar på ett bra sätt utan istället tycker att dagis 07-17 är okej, så hinner jag nog med karriären. Jag måste bara sänka ambitionerna. Apuh.

Det är ett faktum att mitt, och många andra kvinnors, liv inte går att få ihop schemamässigt. Frågan är bara om det inte vore vettigt att sluta ge ut dessa mängder självhjälpsböcker för tjejer och istället satsa på politiska beslut. 6 timmars arbetsdag, lagstadgad delning av föräldraledigheten, satsningar för att göra pappa lika viktig och självklar som mamma.

Inga krackelerande vardagspussel vars bitar bankas ihop av en annan sönderstressad och underbetald mamma. Inga hintar om att kvinnor nog passar bättre i hemmen. Ingen mer ångest över att de fertila åren rinner bort som smågrus mellan spretande fingrar. Snälla? Annars är risken överhängande att jag inom kort kommer börja drömma våta drömmar om hemmafrulivet.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Det privata är politiskt, Klassamhället

5 responses to “If I had a little money, I would become a hemmafru.

  1. Finns det självhjälpsböcker för män? Jag har inte sett efter, men misstänker att det är en försummad kategori. (Och Aftonbladet Man har jag aldrig läst.)

    Kvinnor kan. Jojo. De kan kämpa i motvind, för det är de vana vid. Och tonårstjejer ska lära sig att ta för sig och inte ta nån skit. Tonårspojkarna låter vi vara, för pojkar är ju pojkar. Nej, vi ska ha riktade åtgärder för det enda kön som behöver definieras. När läste vi senast om en ”manlig dirigent”, en ”manlig professor” eller en ”manlig styrelseordförande”? Det enda uttryck jag kan komma på där människa betyder kvinna är ”en liten människa”, som överklassen sa förr (kanske även nu): ”Jag har en liten människa som sköter strykningen.”

    Att låta den reproduktiva sfären styra den produktiva är den enda lösningen, precis som du skriver. Men dit känns det oerhört långt, och vill man tillämpa den själv, som en liten ö i en omgivning som gör tvärtom, är priset som man i dag får betala för att prioritera sina barn och ett jämställt förhållande att aldrig ha några stålar.

    Vi funderar på att anlita en manlig städslav. De är ju gratis, och så är de nog rätt söta där de går med dammvippa och kortkort förkläde med bar rumpa. Se där en uppiggande lösning på livspusslet.

  2. Markus

    ”Om jag inte satsar på att kunna ta hand om mina ungar på ett bra sätt utan istället tycker att dagis 07-17 är okej, så hinner jag nog med karriären.”

    Tja… Annars håller jag med dig, men vad är egentligen felet med att låta ungar hänga på dagis länge? Föräldrar lär överskatta sin egen pedagogiska påverkan på barn överlag. Själv hade jag en förvärvsarbetande morsa och en hemmaarbetande farsa, och tror att det nog blev i alla fall 08-16 från två års ålder och framåt, och kommer inte ihåg något negativt ifrån det. På vad baserar sig dina ambitioner i saken?

  3. Vad jag insett är att män sällan känner samma livspusselsångest som kvinnor. På något sätt räknar vi (excuse moi, nu generaliserar jag) kvinnor med att familjelivet kommer kräva betydligt mer än vad män kalkylerar med.

    Markus: Jag har jobbat på dagis (som ju fått genomgå många nedskärningar sen 90-talet) och… nej, jag vill inte ha mina barn där mer än absolut nödvändigt. Dagis vore underbart om det fick resurser och personalen hade vettiga löner.

  4. Män har sällan orsak att bekymra sig över livspusslet eftersom de inte delar lika på ansvaret för barn och hushåll. (Att de inte vill umgås mer med sina barn är en gåta för mig, men det är ju jag, det.) Många skyller på att paret tjänar på att kvinnan är hemma eftersom mannen tjänar bättre. Om vi för en stund bortser från de negativa konsekvenser det får för kvinnan i form av sämre karriärmöjligheter, lägre pension och så vidare, så stämmer ändå inte kalkylen utom för ett fåtal – den lägre skatt som blir följden gör att den högre avlönade inte förlorar på att vara hemma.

    Tidig dagisstart har visat sig få ge barn mätbart ett försprång ända upp till femte klass. Den ”dubbla socialisation” som dagiset innebär har också positiva konsekvenser, medan barn till hemmafruar faktiskt befinner sig i en riskzon. Men allt detta förutsätter förstås att det är ett bra dagis och att dagarna inte är alltför långa.

    (Och så finns det föräldrakooperativ. Där har man inflytande över verksamheten och högre personaltäthet. Priset för det är den egna arbetsinsatsen, som verkligen inte är särskilt betungande.)

  5. Lisa

    Marcus:
    Jag tycker heller inte att det är något särskilt upprörande eller ”farligt” i sig att barn går 07-17 på dagis. För alla de barn med hemförhållanden, där våld och missbruk är en vardagsmat är det t.o.m bra. Att även många socialistiska och feministiska föräldrar dock helst vill undvika hela veckor med så långa dagar har mer med egoism (inte nödvändigtvis negativ egoism) att göra, de vill precis som de flesta andra föräldrar (utom de som valt att avsäga sig vårdnaden eller adoptera bort sina barn) helt enkelt umgås med sina barn i vaket tillstånd ibland. Jag är mycket väl medveten om att bara uttrycket ”tid med sina barn” stinker KD och bakåtsträvande, men att låtsas som om längtan efter tid med sina barn i sig är något löjligt som man måste förtränga ser jag ingen mening med.
    Ponera att alla hade tillgång till gratis barnomsorg med hög kvalitet dygnet runt.
    Jag tror att väldigt få, även bland de mest radikala föräldrarna skulle välja att ha sina barn i barnomsorgen dygnet runt trots att den var gratis och höll god kvalitet.
    Att även radikala föräldrar vill umgås med sina barn ibland blir tydligare än någonsin i föräldraförsäkringsdebatten.
    Vad som verkligen skulle stärka kvinnors position på arbetsmarknaden vore ju att avskaffa föräldraförsäkringen helt och hållet, låta mammorna vara hemma någon månad tills kroppen läkt ihop efter förlossningen och öppna barnomsorgen för en månad gamla barn, istället för att individualisera föräldraförsäkringen.
    Men jag har aldrig någonsin hört någon inom vänstern eller kvinnorörelsen framföra det förslaget.
    Även om mycket av kritiken mot långa dagar på dagis säkert handlar om det egna dåliga samvetet hos mammor och gammalmodiga ideer om att barn alltid har det bäst hemma med sina mammor tror jag inte att det är HELA förklaringen. Människor har helt enkelt en längtan efter att umgås med andra människor de tycker om och majoriteten av de föräldrar som har vårdnadsansvar tycker om sina barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s