Hans blick bränner röda märken på mina lår.

Subjekt. Jag älskar det ordet. Jag har alltid velat bli ett. Men från den dag då min dagisfröken upplyste mig om att pojkarna som ryckte av mig allt hår egentligen bara var kära i mig (”den man älskar agar man”, ”kärlek börjar alltid med bråk”) har jag varit fastlåst i rollen som det kvinnliga objektet. Min lösning har varit att försöka infiltrera den manliga planhalvan. Det har så att säga varit svårt att gömma undan det faktum att jag är kvinna (inte minst som jag verkligen älskar min könstillhörighet), men jag har försökt bli en del av det manliga laget ändå. Delat deras intressen, tränat kampsporter, höhö:at. Detta hade troligtvis varit en ganska bra strategi om jag varit homosexuell och velat få damlagets uppmärksamhet. Nu är jag tyvärr ganska heterosexuellt lagd och mina försök att bli ett (sexuellt) subjekt genom att anamma manliga attribut har mest lett till att alla killar sett mig som flata och vänt mig ryggen och att jag istället blivit upptryckt mot krogtoaletters väggar av alltför berusade och desperata homotjejer.

Lösning: strunta i att gå runt i baggy byxor och linnen. Det kanske även innebär att man slipper utsättas för homofob diskriminering jämt och ständigt (jag kan utan tvekan vara den icke-flata som har mest erfarenhet av hur flator blir illa behandlade. det är lärorikt, men jobbigt i längden)? På med strumpbyxor och kortkort istället. Det visar sig funka så tillvida att männen nu inte längre tar mig för homosexuell (för en flata kan ju inte gå klädd i klänning och högklackat) och att inga tjejer raggar på mig (även flator verkar ha en inofficiell klädkodex där inte nakna lår och urringning ingår). Däremot hamnar jag genast i en annan fälla: nu är jag mer objekt än någonsin. Plötsligt är det fritt fram att ta på mig, kalla mig slampa (ursäkta, jag förstår inte, har samhället blivit så modernt att det numera är en komplimang? i så fall har jag inget emot det, annars kan du köra ned cocktailglaset i halsen innan jag hinner före) och trycka upp mig mot väggar och fråga hur mycket jag tar per natt (mer än du kan betala, baby). Jag outar mig, med hjälp av ett av samhällets inbyggda meddelandesystem – kvinnans klädsel, som heterosexuell tjej och vips är jag till salu, varje mans egendom (vilket leder till att min killkompis får frågan ”är hon din?” när jag sitter fyrtio centimeter bort. jag är min egen, men undrar man går det utmärkt att ställa frågan direkt till mig, right?).

Det här med kvinnors klädsel. Går du i stora byxor och linne stämplas du (ja, jag vågar mig på en universalisering) om flata och får utstå den diskriminering som följer (och är du hetero blir det ganska kärvt att få ragg). Går du i ”feminina” kläder kommer männen se dig som hetero (jobbigt om du inte är det) och som ett sexualobjekt. Vi vet vad domstolarna anser att tjejer med korta kjolar vill, egentligen, ändå, även om de skriker nej, även om de gråter. De vill. Med vem som helst och hur som helst och när som helst.

Det är konstigt vad samhället läser in i några tygtrasor. Det är konstigt hur väl medveten jag själv är om att mina kläder nu gör mig till allt annat än ett politiskt och sexuellt subjekt. Det står mellan att män inte ska se mig (annat än som en soptunna för deras homofobi) eller att de ska slita i mig och flåsa om lår, midjor, långt hår, byster och dylikt. Ingetdera känns helt angenämt. Att försöka bli ett sexuellt subjekt som kvinna tycks vara ett evighetsprojekt.

Lösningen är kanske att raka av mig allt hår på huvudet och köra på korta klänningar? Att låta de stereotypa ytterligheterna frontalkrocka. Hur skulle reaktionerna se ut? Fortsättning lär följa.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Kategorier

5 responses to “Hans blick bränner röda märken på mina lår.

  1. Hittade precis hit, ruskigt bra skrivet!

  2. PellesReality

    Modell Sinead O’Connor då med andra ord … eller inte … angående frissen … ha ha … !?. 🙂

  3. Om jag vore mer flata skulle jag nog gilla Sinead, så varför inte? 🙂

  4. oerhört intressant, jag känner igen det så mycket. det är ju så fantastiskt spännande med just klädsel och outcome och hur man uppfattas genom det. hur olika diskurser gör oss till olika slags människor och hur vi uppfattas genom det. jag blandar ju hejvilt mellan stilar (typisk bisexuell hehe). men det är också intressant hur jag själv omedvetet rör mig och beter mig utifrån hur jag går klädd osv. tänkte på det häromdagen när jag gick från pimpinetta små klackskor och kort klänning till trasiga converse, slitna baggies och brottarlinne på en och samma dag. först gick jag runt liksom trippigt och vickade på höfterna, så fort jag bytt om började jag röra mig med större rörelser, släpa mer med gången, ta mer plats.
    jättebra inlägg, som alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s