Klass: den glömda aspekten av Förintelsen.

Med risk för att låta makaber är Förintelsen ett av mina större intressen. Det finns så många aspekter på detta mörka kapitel i historien att man aldrig kan känna sig fullärd eller uttråkad. I höstas var jag på en fascinerande föreläsning i Linköping som kretsade kring den humor som frodades i koncentrationslägren. Där satt vi och kiknade av skratt när Bertil Neuman (jag önskar att alla mina föreläsare varit som honom) drog det ena skämtet efter det andra. Humor under Förintelsen har föga förvånande varit ett tabubelagt ämne som de överlevande värjt sig från, kanske av rädsla för att bidra till ett förminskande av det som skedde. Tack vare en imponerande forskningsinsats från ovan nämnde man har förhoppningsvis den spärren delvis försvunnit.

Efter att ha läst Neumans bok på samma tema trodde jag faktiskt en stund att jag lärt mig det mest centrala om nazisternas (och deras medlöpares) illdåd, hur civilbefolkningen led och dukade under. Det är lite genant att medge att jag fram tills igår nästan varit helt blind för klassperspektivet. Jag satte tänderna i Wladyslaw Szpilmans bok Pianisten (Smierc Miasta), i vilken han skildrar hur han som ende medlem av sin familj lyckades överleva Förintelsen. Den polska titeln betyder (om min polska nu är något att hänga i julgranen) ”en stad dör”, men även om Szpilman mycket riktigt beskriver hur Warszawa förvandlades till en rykande ruin så är det något annat som, på ett mycket tidigare stadium, tas av daga: hans tro på judisk sammanhållning.

Det är här min egen uppfattning av Förintelsen tidigare haltat. Jag har tenderat att anamma uppdelningen av aktörerna i tyskar (onda jävlar) och judar (enbart offer). Szpilman berättar en annan historia. Den om hur den judiska överklassen sprang nazisternas ärenden, köpte sig fria och skickade arbetare i döden. Den om hur överklassfolket anordnade välgörenhetsfester inne i Warszawas getto efter att det börjat bli väl jobbigt av snubbla över svältdöda lik på gatorna. Man använde sina pengar för att skicka sina fattiga bröder och systrar i döden i ens eget ställe. Bland det första tyskarnas invasion tog ifrån Szpilman var hans tro på judarna som ett folk.

Trots alla lektioner och föreläsningar rörande folkmordet jag varit på, trots alla böcker jag plöjt i ämnet, har klassaspekten nästan helt gått mig förbi. Det är en, såhär halvt i efterhand, skrämmande kunskapslucka som tyvärr är symptomatisk för vårt kollektiva sätt att skriva historia.

. . . . .

Okej, nu blir det en massa tentaplugg och festivalande. Ska bada i den kalla, norrländska sjön med pojkvännen, äta jordgubbar med tjejgänget och lyssna på bra musik live. Yummie!

Intressant, eller hur?

Annonser

8 kommentarer

Under Etnisk rensning/folkmord

8 svar till “Klass: den glömda aspekten av Förintelsen.

  1. varför intressantar du inte såna här inlägg. Skitbra!

  2. För att jag lider av både demens och lågt självförtroende såklart. Nu är det fixat (länken alltså, inte tillfrisknandet).

  3. Grymt bra inlägg! Akuhujan, jag har sagt det förr och jag säger det igen…. vill du gifta dig med mig?

    Ey och njut av sommaraktiviteter och mys och festival och älskade fina norr!

  4. Min mamma har godkänt giftemålet så nu är det bara att köra!

  5. Vad menar ni med bra? Det är ju genant att man ska behöva fråga efter Neumans bok, vad heter den? Fattar jag dig rätt att boken tar upp humorn? 😉

    Vad ser du om du tänker på båda böckerna samtidigt?

    Otroligt intressant, men det känns tungt att gå vidare i tanken.

  6. Bertil Neuman har skrivit en bok som heter Judisk humor (den vågar jag inte säga något om, då jag inte hunnit läsa den) och så Skratta eller gråta – humor i koncentrationläger (som är väldigt bra).

    Jag ska tänka vidare på en parallell analys av Neuman/Szpilman, ska bara semestra lite först. 🙂

  7. Tack, jättebra. Känns förstås som om jag borde gått den där kursen i snabbläsning (som jag inte alls trodde på).

  8. Efter en del tänkande:

    Humor finns det intet av i Szpilmans skildring (nu skildrar han förvisso inte något koncentrationsläger utan ett getto). Läser man hans sons förord inser man att han ogärna ville tala om det han upplevt. Att närma sig den humor som trots allt florerade är förmodligen lättare om man inte själv konfronterats med fasorna. Och häri ligger ett problem: en del aspekter av Förintelsen kommer först kommande generationer brett intressera sig för samtidigt som de då kommer förbanna det faktum att de som överlevde och kunde berätta sedan länge är döda.

    Szpilmans bok är däremot en mycket bra skildring av hur den underjordiska motståndsrörelsen arbetade i gettot. Och en berättelse om mänsklig ondska som får det att svartna för ögonen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s