Vems frigörelse är det vi talar om?

Jag är den sexuella revolutionens dotter. Jag är uppvuxen i ett samhälle där jag fått lära mig hur barn blir till, där det funnits preventivmedel och legal abort, där kvinnor ansetts ha egna sexualiteter, där sex inte längre haft speciellt mycket med reproduktion att göra. Men också ett samhälle där kvinnor våldtagits, där killar tjatat sig till sex utan kondom, aborträtten ständigt befunnit sig i skottlinjen, kvinnor i kortkort fått skylla sig själv, mannen varit norm, kvinnors kroppar gått att prissätta. Ingenting har varit självklart.

Detta tänker jag på när jag ser dokumentären om den sexuella frigörelsen i Kina. Kulturrevolutionens sexmoralism är på väg bort för att ersättas av någonting annat. Det låter väldigt bra. Innan man betänker att någon alltid måste betala priset. Det är inte så svårt att inse vilka det är: kvinnorna.

Den mest obehagliga delen av den ovan nämnda dokumentären är bilderna på prostituerade som hängs ut på gator och torg så att stora skaror av människor kan visa sitt förakt. Unga flickor och kvinnor med hängande huvuden. I det som påstås vara en sexuell revolutions anda straffas de dubbelt.

I dokumentären framstår efter ett tag prostitutionen som ett tecken på den sexuella revolutionen. Kolla – de kan mer eller mindre uppenbart ha bordeller längs gatorna utan att någon bryr sig. Snacka om frigjort! Men sexköp har aldrig haft något med frigörelse att göra (möjligen bortsett från vissa mäns ekonomiska frihet att köpa kvinnokroppar). Så ovana tycks vi vara vid kvinnor som tar sexuell plats att blotta åsynen av en kvinna i kortkort med utmanande rörelsemönster genast tas som något revolutionerande, alldeles oavsett om hon gör det frivilligt eller ej.

Sexuella revolutioner existerar i själva verket inte. Varje generation kvinnor har att slåss för att säkra de framsteg den föregående gjorde. Varje generation kvinnor måste slåss för sina systrars skull. För att det en dag ska bli världens alla torskar som leds fram av poliser inför buande folkmassor (inklusive de kvinnor de tidigare tagit sig rätten att köpa). Den dagen kan jag gå med på att något radikalt är på väg att hända. Till dess pågår kampen inom kvinnohatets och klassamhällets ramar. Den samhälleliga sexuella revolutionen handlar i mångt och mycket om att Mannens rätt till sex ska säkras. Det känns ganska avtändande.

Den som söker, han finner.

Människor som besöker den här bloggen efter att ha använt någon sökmotor är på jakt efter små och trånga fittor, sexiga barn, horor, slynor och knull. Jag ber ödmjukt om ursäkt för att ni hamnar här, för jag antar att det inte är texter som problematiserar sexualiteter ni vill ha (tyvärr). Jag skulle kunna spinna vidare utifrån sökorden i all evighet, men det här blogginlägget har mest som syfte att be om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen. Troligtvis kommer det se likadant ut åtminstone två veckor framöver för nu åker jag på lajv (det trodde ni inte om mig. det trodde inte jag heller). Efter det återkommer jag med ännu mer sexualpolitik. Man kan ju inte riskera att mista de läsare som ramlar in här tack vare sökkombinationer á la oskuld och hora + stockholm billig.

Så länge får ni gärna berätta hur just ni hittade hit. Jag tycker det vore spännande att veta vilka ni är som läser.

En värktablett mot cancersvulsten.

Jag minns för några år sedan när det diskuterades huruvida svenskarnas dna skulle registreras. På så sätt skulle det bara vara att spåra en överfallsvåldtäktsman via exempelvis hans kroppsvätskor. En del tyckte idén var underbar, andra att den var riskabel. Jag kommer att tänka på den debatten när nu Bangkok Post rapporterar om polisens funderingar på att ta hjälp av allmänheten för att få fast pedofiler.

Att släppa bilder på misstänkta är troligtvis ljusår mer effektivt än att syssla med trögt utredningsarbete. Samtidigt finns risken att oskyldiga hängs ut eller att människor tar fram högafflarna istället för att ringa polisen. Det är ett dilemma.

Erfarenheten visar att när ett land skärper sin lagstiftning i syfte att komma åt barnsexturister, så åker dessa bara någon annanstans. När Thailand skärpte tonen bokade dessa resenärer biljetter till Kambodja istället. De kommer alltid kunna hitta något land, eller något område, där de kan härja relativt ostört. Sett i det ljuset framstår uthängning av misstänkta som nödvändigt.

Det grundläggande problemet är att vi lever i en värld där det går att prissätta kvinnor och barn. Det kommer inget polisarbete i världen att råda bot på. Men med tanke på att uppskattningsvis 2 miljoner barn är indragna i sexhandeln: kanske är det värt att pröva uthängningsmetoden, trots dess risker?

Köpa kvinnor, köpa barn.

En man stannar sin bil, vevar ned fönsterrutan och frågar en kvinna hur mycket hon tar för en timmes ”umgänge”. Han får ett prisförslag, nickar, kvinnan rundar bilen och hoppar in bredvid honom. En dryg timme senare lämnar han av henne på samma ställe. En frivillig affärsuppgörelse mellan två vuxna? Byt ut ”kvinna” i de föregående meningarna mot ”12-årig flicka”. Få skulle få för sig att rättfärdiga köp av ett barn.

Att säga att jag är engagerad i kampen mot barnsexturism och trafficking med barn är enkelt. I regel får jag en uppmuntrande klapp på ryggen och får lyssna på en lång utläggning om hur viktigt det är med människor som gör något. Att säga att jag är engagerad i kampen mot sexturism och trafficking av kvinnor är mer problematiskt. Samma människa som just fördömt handel med barn visar sig nu anse att det är moralism att inte kämpa för mäns rätt att köpa vuxna kvinnor.

Jag har kommit till slutsatsen att det liberala synsätt som präglar vår attityd gentemot köp av kvinnor i förlängningen leder till ett mer tillåtande klimat vad gäller våldtäkter på barn. Om det är tillåtet att köpa en artonåring, varför då inte en fjortonåring? Det här är givetvis ingenting alla släng-sexköpslagstiftningen-åt-helsike-vurmare vill höra talas om. Vuxna kvinnor väljer att sälja sig, medan barn alltid är att betrakta som offer – en distinktion som världens alla torskar är helt på det klara med. Eller? När polis för något år sedan slog till mot barnbordeller i det ökända Svay Pak i Phnom Penh (tänk Red Light District i Amsterdam) mötte de många köpare av barn som såg sig som vilka sexköpare som helst. Vad spelade det för roll om varan var 25 eller 5 år? Prostitution som prostitution.

Egentligen hade de väl rätt. Kvinnorna i Svay Pak var i regel inte mer lyckliga över sin situation än barnen. Och det är just det: att försöken att få köp av kvinnor att bli något naturligt och okej också leder till köp av barn. Hur mycket man än anser att ens försvar av sexköp av vuxna vilar på någon slags sexualliberal grund: är det verkligen värt priset?

En mediebevakning som fått snurren.

För någon vecka sedan engagerades hela Sverige i jakten på den man som i media omnämndes som Spiralpedofilen. Han är nu gripen och misstänkt för att ha förgripit sig på vietnamesiska och kambodjanska pojkar. Bangkok Post rapporterar om en ny jakt på en ny pedofil, denna gång en man som förgripit sig på en åttaåring.

Denna mediala fokusering på enskilda pedofiler påminner lite om svensk medias sätt att bevaka våldtäktsrättegångar. Man väljer någon enskild händelse som innehåller lite intressanta ingredienser och missar helt att ta ett omfattande grepp om hela problematiken.

Jag är givetvis glad att män som utnyttjar barn åker fast (även om jag betvivlar att fängelsestraff utan inslag av vård gör någon nytta). Men jag ser en problematik när media riktar in sig på en specifik man och lägger fokus på honom. Herreminje, hela Sydostasien kryllar av manliga turister som gör annat än att sola och bada. Precis som hela Sverige är fullt av män som våldtar kvinnor, även om de flesta av dem aldrig omnämns i media överhuvudtaget. I media utmålas de män som omskrivs som unikum och samtidigt frikänns alla andra män.

Av en händelse bläddrade jag i en resetidning på stadens bibliotek idag. Ett område i Thailand fick högt betyg för ”här finns inga prostituerade”. Är det så illa att det är de prostituerade som irriterar oss och inte köparna? Är det de prostituerade vi ser, medan vi ständigt väljer att blunda för torskarna (ja, om de inte gjort något intressant som att ha snurrat till sitt ansikte för att förhindra identifikation)?

. . . . .

Jo, det är lite missvisande att mitt intresse för Sydostasien hela tiden tar sig uttryck i texter om barnsexturism och prostitution. Sydostasien är så otroligt mycket mer. Ska försöka skärpa mig.

Acehs barn: en vit fläck i det kollektiva medvetandet.

Banda Aceh, den tjugosjätte december 2004. En jordbävning med epicentrum under havsbotten utanför Sumatras västkust och med en styrka på 9.3 på Richtersskalan ger upphov till en humanitär katastrof av gigantiska mått. Värst drabbas Aceh, en indonesisk provins redan härjad av årtionden av väpnad konflikt. De flesta svenskar minns förmodligen bilderna från Banda Aceh, där några människor lyckades rädda sig upp på hustak när flodvågen kom. Staden förlorade en tredjedel av sina invånare i ett enda slag.

Efter katastrofer av detta slag är överlevande barn och kvinnor sårbara. Kvinnor som förlorat sina makar måste hitta nya sätt att försörja sina familjer på. Barn som kanske är helt ensamma kvar är lätta att exploatera. Men, kan man tänka, vem tusan köper kvinnor och barn efter en katastrof? Är inte områdets män upptagna med att samla ihop spillrorna av sina egna liv? Jodå, men till katastrofområdet anländer nya män (och kvinnor, men låt oss inte hyckla om att de allra flesta som köper kvinnor och barn är män): hjälparbetare, volontärer, journalister. Vart än behovet av humanitär hjälp och mediebevakning uppstår (vid svält, konflikter, krig och naturkatastrofer), uppstår också en marknad på vilken varorna är kvinnor och barn. Förmodligen känns det enkelt: man köper flickan, roar sig sexuellt, lämnar en sedel (vilket väl är detsamma som välgörenhet, eller?) och åker hem igen som en hjälte.

Efter tsunamins framfart i Banda Aceh rapporterades om trafficking med överlevande barn. Antalet barn vars föräldrar omkommit beräknades till närmare fyrtiotusen bara i Indonesien. Det betydde enorma möjligheter för dem som visste att utnyttja situationen. Tyvärr är det märkligt tyst om denna aspekt av tsunamins konsekvenser: att barn och kvinnor hamnade i prostitution. Små Liljor vars tårar rinner som regnvatten längs städernas gator.

. . . . .

Läs:

Dagens Nyheter rapporterade redan efter ett par dagar om försvunna barn. Att hjälparbetare passar på att ”roa” sig lite förekommer som sagt över hela världen.

På Ecpat:s hemsida kan man beställa hem gratis informationsmaterial om handeln med barn. Just do it!

Titta:

Informationsfilm om barnsexturism.

Det är något väldigt konstigt med den så kallade friheten.

Hej Bassem Nasr,

du har skrivit en krönika i Skånska Dagbladet, i vilken du framför en rad argument för att sexköpslagen ska förpassas till soptunnan. Problemet är bara att din definition av ”frihet” saknar all form av verklighetsanknytning. Vi tar det steg för steg:

Prostitutionen väcker en intressant principiell fråga; varför ska politiker bestämma över vad vuxna män och kvinnor ska göra med sina kroppar? Likaväl som alla har rätt att bli frisörer, massörer eller lärare så ska de ha rätt att bli horor.

Sexköpslagen är unik i sitt sätt att enbart kriminalisera sexköparen. Det här vet jag att många tycker är ologiskt. Varför kriminalisera köpet av något som det är legalt att sälja? Ungefär som om det plötsligt skulle vara olagligt att köpa tomater, begagnade bilar eller gympaskor. Svaret är att lagstiftaren för en gångs skull tänkt ett varv till och tagit hänsyn till samhällsstrukturerna. Sexköparen köper inte horan i ett vakuum. Sexköparen (i regel en man) köper horan (i regel en kvinna) för att vi lever i ett samhälle där män anses ha rätt till sex, där man kan sätta ett pris på en människa och kvinnor ofta är mer ekonomiskt utsatta än männen.

Allt detta prat om att ge varje kvinna rätten/friheten att få vara hora är helt onödigt (eftersom den rätten redan finns lagstiftad). Istället fungerar det som en potemkinkuliss för att i själva verket få kräva varje mans rätt att köpa sex. Det ser ju helt klart bättre ut att påstå sig kämpa för horans än för sina bröders ”frihet”.

Det är varje människas rättighet att bestämma över sin egen kropp och vad de vill göra med den, så länge det inte skadar andra. Således är det moraliskt oförsvarbart att svenska staten sätter käppar i hjulat för de kvinnor som vill sälja sex genom att bestraffa köparna med hjälp av sexköpslagen.

Ops, här har vi ett skolexempel i att-tala-mot-sig-själv. Att köpa en annan människa måste vara det ultimata sättet att riskera att skada henne (psykiskt och fysiskt).

På det privata planet så är jag konservativ och skulle aldrig få för mig att sälja eller köpa sex. Jag tycker att det är motbjudande att det finns människor som ser sina kroppar som ett arbetsverktyg och hyr ut dem till sexköpare.

På det privata planet är jag socialistisk feminist och jag skulle aldrig få för mig att skriva en krönika som den jag här kommenterar. Jag tycker det är motbjudande att det finns politiker som väljer att se horan som problemet och den som ska bära skammen, istället för att inse att det är sexköparen som är motbjudande i dennes uppfattning att han har rätt att köpa sex. Jag tycker också att det vore fint om en del krönikörer tänkte i termer av könsmaktsordning och ekonomiska system innan de tryckte på ctrl+s.

Feminister skriker sig hesa om styrelseplatser i aktiebolag och antalet ministerposter, men de har glömt det allra viktigaste för den enskilda kvinnan, nämligen valfriheten. Utan att ta hänsyn till existerande normer så ska en kvinna kunna bli soldat, hemmafru eller prostituerad. Att kunna hyra ut sin egen kropp utan att ta hänsyn till den patriarkala maktstrukturen är kanske det ultimata uttrycket för den individuella friheten.

Jag betvivlar starkt att det går att sälja sin kropp utan att denna handling är bunden till den patriarkala maktstrukturen (vad fint att du nu plötsligt upptäckte att det existerar en sådan). Dessutom tror jag inte att vi kvinnor bara har två alternativ (den oskuldfulla madonnan eller horan).

Tyvärr finns det alldeles för få feminister som vågar utmana elitfeministernas vänsterpropaganda. En som gått mot strömmen är författarinnan Petra Östergren som i sin bok Porr, horor och feminister frågar sig varför den feministiska tanken om kvinnans rätt att bestämma över sin egen situation inte gäller för de kvinnor som väljer att jobba med sex.

1) Varför säljer kvinnor sig?
2) Vilka konsekvenser får det för kvinnans psyke/hälsa?

Trafficking är den nutida slavhandel som inkluderar hot och inlåsning av unga tjejer som luras till Sverige från fattigare länder. Detta måste givetvis bekämpas men har inte ett dugg att göra med vanliga svenska kvinnor som på eget bevåg bestämmer sig för dryga ut hushållskassan genom att jobba extra som eskorter.

Du felfokuserar fullständigt genom att lägga fokus på kvinnorna. Tänk i termer av sexköpare istället. Det är samma män som går till svenska kvinnor som besöker bordeller där hitlurade, misshandlade kvinnor jobbar. Varje chans att sätta dit de männen måste tas tillvara.

Det bästa hade varit om staten hade kunnat ge licenser till bordeller som klarar obligatoriska krav som exempelvis könsjukdomstest och särskilda arbetstillstånd för de prostituerade. Gärna också fackförbund och arbetsrätt.

Nej, att jobba som hora är inte som vilket annat jobb som helst. Det handlar om att någon köper ens kropp och penetrerar en medan man själv försöker tänka på roligare saker á la sommarblommor.

Käre Bassem Nasr, att läsa din krönika får mig att må fysiskt illa. Om du på allvar vill kämpa för kvinnors frihet: se för helsike till att slåss för vår frihet att SLIPPA sälja oss.

Med vänlig hälsning,
Akuhujan

. . . . .

Andra gillar Bassem Nasrs krönika: här och här.

Intressant!

Låt mig vila ifred under det mörka täcket och vara ointressant en stund.

Syrran har skrivit ett i mina ögon underbart inlägg om synen på horan och problematiserar därigenom den bild Malin Wollin ger i sin text. Jag kände ett instinktivt obehag inför Wollins kolumn när jag med fötterna i insjöns ännu kalla vatten först läste den för någon dag sedan.

Det är en vinglig balansgång man har att gå som sexköpsmotståndare. Å ena sidan bygger i regel motståndet på tanken att prostitution i regel inte är frivillig, å andra sidan gäller det att inte stigmatisera den prostituerade kvinnan och låsa fast henne i offerrollen. Diskussionen blir stundtals hätsk och debattörerna kategoriseras feminister, horor och de-som-vill-legalisera-sexköp.

Jag är lite less på att allt fokus alltid läggs på den prostituerade kvinnan. Kan vi inte låta henne vara ifred ett tag? Låt oss fokusera på sexköparen. Han, för det är nästan alltid en man, som halar upp en sedel ur bröstfickan och yttrar något klämkäckt á la ”om du suger djupare nästa gång får du en hundring extra”. Jag vill att vi diskuterar honom. Vem han är, hur han hamnade där och huruvida han är ett offer, en förövare eller möjligen en kombination. En legalisering av sexköp skulle troligtvis innebära att ett större antal manliga kunder. Och vem ska den mannen vara? Du, din pappa, din brorsa, din polare, din pojkvän?

Fokuserandet på kvinnan är inte så svårt att förstå. Hon är ju antingen offret som måste räddas eller den sexuellt frigjorda och baktalade hjältinnan. Problemet är bara att de sexköpande männen på så vis försvinner in i det fördolda. Medan krönikörer, insändarskribenter och författare bråkar om huruvida horan per automatik är ett offer kan dessa män fortsätta köpa sex i lugn och ro. Vare sig man är för eller mot en legalisering av sexköp bör de här männen vara intressanta (antingen i rollen som hjältar eller som förövare). Det handlar inte om att blunda för de prostituerade kvinnornas villkor utan om att vidga vyerna och, om man nu likt mig är radikal feminist, peka på det verkliga problemet.

Jag vet vem den sexköpande mannen är. Jag har mött honom vid alldeles för många tillfällen. Han är allt mellan 25 och gubbe. Han är arbetarklass eller medelklass eller överklass eller odefinierbar. Han tycker alltid att en djupare avsugning är värt en hundring. Han ställer alltid av sig skorna prydligt, som om det skulle göra hans besök mindre läskigt. Jag har sett honom i ögonen, men nästan aldrig mött honom som en del (än mindre som huvudperson) i debatten. Fast det är klart, hur ska han ha tid att vara där när han har fullt upp med att fingra på skrynkliga sedlar med ögonen vilandes på offret/hjältinnan?

. . . . .

Andra bloggar om: Prostitution, sexköpslagstiftningen, torskar, feminism, horor

Det här inlägget är tamefan intressant.

Den ständigt osynlige torsken och den för evigt stigmatiserade horan.

När jag var liten stod jag och min pappa på en strand på östra Gotland. ”Där”, sa han och pekade ut över vattnet, ”där borta ligger Estland”. Sedan var det givetvis kört. Min fascination för landet på andra sidan det stora blå har egentligen aldrig avtagit. Däremot har jag insett att det i vissa fall lockar fram mindre trevliga sidor hos människor.

Vanliga svar när jag berättat om mitt vurmande för Estland:

- Är inte alla estniska kvinnor horor?
- Du anar inte hur många estniska horor det var ombord på färjan jag åkte. De var överallt!

Det här speglar en problematik. Dels att Estland blivit synonym med sexhandel (jag lovar, Estland är mer än våldtäkter). Men framförallt visar det på vår kollektiva oförmåga att se längre än till den enskilda horan. För var i vår estlandssyn återspeglas de sexköpande männen?

1) Nej, alla estniska kvinnor är inte horor. Och om de vore det, skulle du ha något problem med det? Har du något problem med att en hel del estniska män köper sex?

2) Torskarna då? Såg du dem? Estniska kvinnor tvingas ofta resa med någon av de stora färjorna för att många (inte minst svenska) passagerare tycker att det är trevligt att kunna köpa sig en halvtimmes sex i hytten. Hur är det möjligt att bara lägga märke till kvinnorna (jag betvivlar att dagens sexköpare har några slags osynlighetsmantlar á la Harry Potter)?

Come on nu. Estniska kvinnor säljer sig i Tallinn och på färjorna för att det finns köpare. Dess köpare är inte sällan svenskar. Svenskar åker till Estland för att köpa jämförelsevis billigt sex. Svenskar färjepassagerare våldtar underåriga traffickingoffer (med inställningen att det på internationellt vatten är fritt fram). Jag saknar synen på Sverige som ett land av torskar.

Jag hade en gång en pojkvän. Han brukade köra en innovativ kombination av misshandel, våldtäkt och betalning. Det gick i stora drag ut på att slå mig med knytnävarna till dess att jag var snudd på medvetslös, ha sex med (läs:våldta) mig och sedan kasta åt mig en oombedd tjugolapp. Piggnade jag inte till tillräckligt fort brukade han puffa på mig med foten och väsa ”res dig upp nu, jävla hora”.

Hos mig känns det som om stämpeln sitter kvar. Som om det står ”hora” i pannan på mig. Han betalade mig ju faktiskt. Jag betvivlar att han springer runt och ångrar det han gjorde eller tror att det skriker ”våldtäktsman” om honom.

Problemet med mångas syn på Estland är synonymt med vår ständiga förmåga att radera sexköparen ur problematiken. Fastän det är han som är själva problemet. Fastän det är han som ärrar kvinnor fysiskt och psykiskt. Han kan åka hem till Sverige, kliva av färjan eller lämna ett våldsamt förhållande som en fri man. Kvinnorna är kvar i sina helveten, utpekade och stigmatiserade. Det är kvinnorna som blir sedda som Estlands stora skam, inte de estniska sexköparna. Säger inte det aningens mer om oss än om landet bortom det stora blå?

. . . . .

Andra bloggar om: Estland, sexhandel, trafficking, prostitution, sexköpare

Konflikt är borgerliga och skiter i semestern. Syrran om Sveriges syn på irakiska flyktingar (vilken verkar vara ”släng ut dem bara”), Samhällsfeber har blivit Kamprads springpojke, Står Aldrig Still festivalar, Undertäcket läser böcker och Vida Latina skriver om abort.

Huvitav!

Varför vill någon köpa Lilja och hennes systrar?

Jag tar en paus i hemtentaskrivandet (hermeneutisk exegetik har en viss förmåga att vara sövande i längden) och funderar lite över det här med trafficking, det vill säga handel med företrädelsevis flickor och kvinnor i sexuellt syfte. Varje år beräknas en halv miljon kvinnor i olika åldrar transporteras till Västeuropa för att säljas på bordeller, i hotellobbies, i skabbiga lägenheter. En halv miljon kvinnor bara i denna del av världen. Det är så det svindlar.

Men för att kunna arbeta förebyggande måste man först förstå vad som möjliggör denna nutida slavmarknad. Det är inte helt lätt, verkar det som. Olika organisationer har olika svar. Det faktum att det rör sig om så många inblandade parter verkar komplicera bilden. Vi har en kvinna som blir medlurad hemifrån, vi har ett par män som transporterar henne och sedan ser till att hon blir köpt och vi har ett oräknerligt antal män som sedan betalar för att få förgripa sig på henne. Vem eller vilka är det egentligen som skapar grogrunden för kvinnohandeln? De lurade kvinnorna som borde begripa bättre? Männen som lurar med sig dem i syfte att själva tjäna pengar på en vara de kan sälja om och om igen? Eller de män som av någon underlig anledning anser sig ha rätt att ha sex med (läs: våldta) någon som de vet önskar sig långt därifrån?

Vad gäller de två första grupperna är det inte speciellt svårt att lista ut vad deras agerande beror på. Fattigdom. Det är lätt att sitta och tänka att de där kvinnorna måste vara kopiöst naiva som går på löftena om resturangjobb och allt vad det är. Men situationen i stora delar av världen är hopplös, inte minst för kvinnorna. Den lilla chansen att det är ett verkligt jobb som väntar gör att riskerna, där och då, ses som perifera. Männen tjänar ihop pengar på att dessa kvinnor sedan säljs. Ett vidrigt beteende, men kanske inte helt obegripligt om det sitter tio hungriga barn hemma vid köksbordet.

Det som får mina hjärnceller att skrumpna i överljudsfart är mina funderingar kring sexköparna (ett motsägelsefullt begrepp. Sex köper man inte. Köper man en annan människa är det våldtäkt, punkt slut). Vad driver dem att köpa kvinnor som om de vore slipsar i klädbutiken eller frallor på ICA? När jag var yngre inbillade jag mig att det rörde sig om sexuellt utsvultna män som inte klarade av att hitta någon som ville ligga med dem av egen fri vilja. Numera har jag insett att många har en ovetandes fru hemma i sängen, alternativt skulle kunna fixa ragg lika lätt som icke kvinnoköpande män. Är det makten de vill åt? Makten som finns inbäddad i att kunna köpa en annan människa, se ned på henne, känna sig överordnad? Jag börjar misstänka att det är där skon klämmer.

Så för att tillgodose de västeuropeiska männens behov av ego-kickar transporteras i år 500 000 nya flickor och kvinnor hit. Till dessa ska räknas de som inte behöver resa speciellt långt utan säljs i de egna hemstäderna. Miljontals kvinnor som fråntas sina identiteter och förvandlas till tre hål. Traffickingen kommer aldrig kunna stoppas så länge världens män (jag tar mig rätten att generalisera) resonerar på det sätt som de gör idag. 500 000 kvinnor om året. Det innebär att just idag tvingades 1370 nya Liljor börja prostituera sig i västra Europa, en del av dem i Sverige, kanske i din grannlägenhet. Det är inte bara sorgligt, det är för jävligt.