Den som söker, han finner.

Människor som besöker den här bloggen efter att ha använt någon sökmotor är på jakt efter små och trånga fittor, sexiga barn, horor, slynor och knull. Jag ber ödmjukt om ursäkt för att ni hamnar här, för jag antar att det inte är texter som problematiserar sexualiteter ni vill ha (tyvärr). Jag skulle kunna spinna vidare utifrån sökorden i all evighet, men det här blogginlägget har mest som syfte att be om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen. Troligtvis kommer det se likadant ut åtminstone två veckor framöver för nu åker jag på lajv (det trodde ni inte om mig. det trodde inte jag heller). Efter det återkommer jag med ännu mer sexualpolitik. Man kan ju inte riskera att mista de läsare som ramlar in här tack vare sökkombinationer á la oskuld och hora + stockholm billig.

Så länge får ni gärna berätta hur just ni hittade hit. Jag tycker det vore spännande att veta vilka ni är som läser.

I said touch me, not fuck me.

Senaste ämnet jag tröttar ut bekantskapskretsen med: huruvida det är så att män har mycket svårare för mänsklig närhet (i betydelsen kramar och kel) än kvinnor. Min ständiga uppdelning av mänskligheten i kvinnor och män kan tyckas ganska obehaglig, men när vi nu lever i ett könspolariserat samhälle är det heller inte så konstigt om vi kvinnor står som frågetecken inför det betéende män uppvisar (och vice versa).

Jag får erkänna att jag är ett gosmonster. Min kropp kan skrika ”ge mig kramar” precis lika gärna som den kan ropa ”ge mig kuk”. Faktum är att det förstnämnda händer betydligt oftare. Av den anledningen kramas jag ganska mycket med folk. Tjejer och killar. Och i regel utan att vilja något mer än just det. Det är nu det blir knepigt. För män verkar överhuvudtaget inte vara funtade (notera att jag inte tror på en biologisk förklaringsmodell) på samma sätt. För dem (jag tänker inte be om ursäkt för generaliseringen) är kramar och kel en invit. Något renodlat sexuellt. Och då sitter man där, lika delar generad och irriterad och stammar fram att det var inte så man menade, man ville bara ha lite mänsklig närhet och inte sex och man ber om ursäkt om det kunde misstolkas och det var ju inte alls meningen att egga upp killen för att sedan sätta stopp och hejdå vi kanske ses snart igen du är väl inte sur på mig nu.

När jag plågade Mattias med ämnet menade han att killar helt enkelt aldrig får lära sig att vara nära någon på ett icke-sexuellt sätt. Ju mer jag tänker på det, ju mer uppenbart är det. Tjejer får närhet som små, killar får order. Killar ska slåss och rycka flickor i håret. Killar som är gosiga blir utsatta för Operation Rädda Vår Son Från Homostämpeln. Addera sedan en dos porr och en dos vidrig sexualundervisning. Väninnor kan kela med varandra, killkompisar på sin höjd ge varandra en dunk i ryggen (allt annat vore ju bögigt, för att citera en polare). Vips, säger det, så sitter killen där med en människa som bara vill kramas och det enda han kan referera till är sex.

Jag minns en gång då jag sov bredvid en kille. Han gjorde ingenting. Inte ett skit. Förutom att sova, då. Till slut blev jag provocerad. Gör något, försök i alla fall! Hade han börjat tafsa hade jag förmodligen avbrutit och lagt mig på soffan istället, för jag ville inte heller göra något mer än att sova. Men jag ville att han skulle försöka, för som det nu var kände jag mig ratad. En kille som sover bredvid en tjej endast iklädd underkläder utan att göra någonting. Min raggfaktor var nere på andra sidan nollstrecket. Först efteråt insåg jag hur löjlig min reaktion var. Även jag var helt inne på att killar alltid ska vilja, annars är det något fel på dem (eller så är tjejen inte mycket att hänga i julgranen).

Med tiden har jag kommit att önska att fler killar var som han. Att killar kunde vara nära utan att tolka situationen i sexuella termer. Det skulle ge mig, och alla systrar, ett betydligt större handlingsutrymme. Vi skulle slippa fundera på om mannen kanske tror att vi vill mer än vi vill. För egentligen är det inte svårare än att innan tjejen sagt ”ska vi ha sex?”/”jag vill ha sex” så är det inte frågan om ett sexuellt agerande.

Alla mina funderingar kring sex (ja, det är tydligen det enda jag tänker på) leder fram till samma slutsats: innan det här samhället är jämlikt är mäns sexualiteter ett reellt hot och kvinnors sexualiteter direkt kopplade till rädsla och oro. Till dess vore det fint om alla män kunde ta sitt ansvar och inse att krama = krama, kela = kela, ett ja till sex = sex (om mannen också vill). ”Rör mig” är en sak, ”knulla med mig” är en annan. Okej?

. . . . .

Tydligen kan det vara förvånande/intressant att fler män än kvinnor kan tänka sig att ha tillfälliga sexuella relationer. Jag säger bara en sak: horarykten och risken för oönskade graviditeter. Ge oss ett skydd mot madrasstämpeln, kondomer som garanterat håller och legala aborter så kommer läget bli intressant på allvar.

Tja, jag trodde att du skulle våldta mig.

”Min studiegrupp skulle träffas klockan 10 hemma hos mig, men E kom först halv elva, trots att vi bor i samma område. Jag trodde jag förklarat vägen dåligt och bad om ursäkt, men hon skakade på huvudet och förklarade att hon medvetet kommit senare för att inte riskera att vara först på plats för hon kunde ju inte veta…”

Min manlige kompis ruskar klentroget på sig i stolen. ”Kan du tänka dig? Hon var orolig för att jag skulle överfalla henne i min egen hall.” Jag sitter där och inser hur sällan män faktiskt konfronteras med den rädsla kvinnor lever i dygnet runt. Få män har någon insikt i hur kvinnor planerar minsta händelse i sina liv för att undvika att bli överfallna och våldtagna (få av oss har någon insikt i hur många av dem som en dag den hårda vägen kommer bli varse att hotet oftast finns inom hemmets egna väggar). När jag byter trottoar för att undvika killgänget gastar jag inte ”jag går över hit nu för jag är rädd för er”. När jag sneglar över axeln i bussen för att se om någon man ska av på min busshållplats säger jag inte högt ”puh! ingen annan som ska av här. vad skönt, då slipper jag oroa mig för att bli våldtagen i buskaget”. När jag inte vågar jogga i Stadsskogen ropar jag inte till någon tjej på gymmet att ”jaså, du vågar inte heller motionera utomhus?” så att männen i lokalen hör.

Jag minns Hagamannen. Jag minns hur jag gick en omväg in bland villorna på väg från universitetet och att jag var så innerligt less på att det tog mig tre gånger så lång tid som vanligt att ta mig hem. Jag minns hur jag ringde tjejkompisar för att höra att de kommit hem. Hur jag bara vågade gå till ICA (två minuters promenad bort) mitt på dagarna. Hur alla kvinnors livsutrymme krympte till ett minimum. Ändå fanns det något tryggt mitt i allt, för jag upplevde att männen förstod vår rädsla. De höll sig på avstånd, försökte visa att de var ofarliga. Problemet är ju bara att även om situationen i Umeå vid den tidpunkten var extrem så finns den där rädslan där året runt, med eller utan en serievåldtäktsman inpå knutarna. För faktum är att varje man i det offentliga rummet (om vi bortser från väldigt gamla män med rollatorer) är ett hot. Innan han visat sig snäll måste han betraktas som en potentiell våldsutövare.

Jag minns en gång i min gamla barndomsstad när jag var ute och sprang. Plötsligt knakade det till i ett buskage och ut kom en man. Det fanns ingen stig genom de där buskarna så jag uppfattade det som om han legat på lur. Förmodligen såg han hur rädd jag blev för jag hann höra hur han ringde en kompis och skrattande berättade att han just skrämt slag på en brud. Efter det ville inte mina fötter ta mig ut på den vanliga morgonrundan, så jag började springa i elljusspåret istället. Det funkade utmärkt till dess att två elektriker som mixtrade med något i närheten av spåret höhö:ade åt mig och undrade om jag tordes springa ensam i skogen när de var där. Efter det klarade jag inte av elljusspåret heller. De tyckte nog bara att de var roliga.

Jag känner igen mig i min kompis kvinnliga kursare. Jag är likadan. Jag oroar mig till och med ibland när jag ska hem till någon killkompis jag känner väl. Jag funderar över om jag är starkare än honom, hur hans lägenhet ser ut (kan man ta sig ut balkongvägen?), om grannarna skulle höra om jag skrek på hjälp och om de i så fall skulle ringa 112 eller bara höja volymen på stereon. Jag oroar mig om jag är ensam hemma hos mig med en kille. Jag oroar mig för hur alkoholen påverkar män när jag är på krogen. Jag oroar mig när jag går hem mitt i natten, men jag vågar inte ta en taxi heller. Man vet ju aldrig.

Jag vet att de flesta kvinnor är som jag. Vi talar om det tillsammans. Berättar om omvägar vi tar, om parker man inte får gå i, tipsar om vart gatubelysningen är trasig, vart någons kusins kompis sambo råkat ut för en blottare, lär ut självförsvar till varandra. Det är en kvinnlig angelägenhet. Som borde tryckas upp i ansiktet på alla män. Vi borde göra som tjejen i det inledande stycket, som faktiskt satte ord på rädslan inför den hon varit rädd för. Det är inte vi som har något att skämmas över.

Eftersom jag nu uppviglar bloggens kvinnliga läsare, får jag väl inte vara sämre än att jag börjar. Hej du, som jag ska tillbringa morgonkvällen med. Du är man och jag är kvinna. Vi kommer befinna oss i din lägenhet. Det gör mig nervös, trots att jag varit där förr och inget hände då. Jag kommer vara rädd och den klumpen i magen kommer inte vara borta förrän jag kommit hem igen. Du kommer ha en kul kväll med en tjejkompis, jag kommer ha något annat. I smyg, givetvis. Hur skulle det se ut om jag sa att jag oroar mig över min säkerhet? Att du gör mig rädd? Nu vet du.

Den alltmer osunda relationen.

Jag har sedan flera år ett ganska obehagligt förhållande med någon. Han (jag är säker på att det är en man) tycks förfölja mig i min vardag. Hur jag än försöker anonymisera mig och ignorera honom dyker han gång på gång upp. Jag har försökt komma ihåg när vår numera urspårade relation egentligen inleddes och jag har kommit fram till att det måste ha varit i ett dåligt ventilerat högstadieklassrum. Då hoppades jag intensivt att det var första och sista gången vi fått närkontakt, men han har som sagt visat sig vara efterhängsen. Faktum är att han duperat mig så till den milda grad att jag till och med har tenterat av fem högskolepoäng om honom. Nu ska jag väl inte klaga i egenskap av enskild person; faktum är att han tycks vara hela det moderna samhällets stalker. Hans namn är Biologism.

Jag läser för tillfället en kurs i arabisk litteratur och läser i kurslitteraturen att kvinnor skriver utifrån sin natur. Herr Biologism tunga andedräkt i min nacke. Kvinnor skriver annorlunda (i förhållande till vad? den manliga normen?) och den litteraturvetenskapliga forskningen ser genast paralleller till kvinnans biologi, till hennes essentiella varelse. Att kvinnor måhända står för andra skildringar än män för att vi lever i ett könsdifferentierat samhälle där kvinnor upplever speciella saker tycks inte ha slagit forskarna. När kvinnor i ett försök att frigöra sig beskriver sina livserfarenheter är genast Herr Biologism där och puttar tillbaks dem till spisen.

Om jag, mot all förmodan, skulle fråga honom om vi inte skulle kunna börja dejta mer på riktigt skulle han troligtvis bara invända att Rasbiologiska Institutet numera är nedlagt, men annars hade vi kunnat ta en fika på gräsmattan utanför. Det är inte längre rumsrent att prata om mänskliga raser, mäta skallomfång på samer och propagera för den germanska rasens överlägsenhet. Naturligtvis sörjde Herr Biologism detta under en stund, till dess att han kom på att mänskligheten skulle kunna lägga sin energi på att försöka bevisa att det finns naturliga skillnader mellan kvinnor och män. Att denna forskning skulle kunna tjäna ett utmärkt syfte när kvinnorna alltmer högljutt började kräva rättigheter.

Nu för tiden kan man inte påstå att svarta är ämnade att tjäna de vita. Däremot kan man påstå att sexuellt våld handlar om mäns naturliga drift att sprida sina gener. Att homosexualitet är en sjukdom. Att det vore fel att lagstadga om delad föräldraledighet för det skulle traumatisera barnen om de tvingades umgås med sina fäder och pappor är faktiskt inte lämpade att ta hand om sina små barn för de saknar omvårdande egenskaper. Rasbiologin är inte död, den har bara omformats.

Sedan biologilektionen på högstadiet då läraren sa att våldtäkt egentligen inte finns har jag och Herr Biologism levt sida vid sida. Nu vet jag att han kommer finnas där så fort jag läser en kursbok, öppnar en dagstidning, diskuterar med andra, lyssnar på politiker och så vidare. Jag väntar bara på att han ska börja ringa och flåsa mig i örat också. Vilket ju inte vore så konstigt, han är ju faktiskt en man.

Myten om feminismen som tvärpolitisk agenda.

8:e mars. Internationella kvinnodagen, som inom kort dessutom firar hundraårsjubileum. En dag initierad av socialistiska kvinnor. Att feminismen för att bli progressiv med nödvändighet är vänsterorienterad, och att den därmed också utgör ett direkt hot mot högerextremismen, har dock kommit bort i och med att feminismen, och kvinnodagen, urholkats av högern och blivit ett slags kommersiellt jippo. Jag kan bara tala för mig själv, men jag gissar att jag inte är ensam om att inte vilja ha ett ”grattis” eller en blombukett idag.

Alexis Carrel fick nobelpriset i medicin. Under sitt liv hann han även med att författa boken Den okända människan, i vilken han slår ett slag för den vita rasens överlägsenhet. Hotet mot arierna består, enligt boken, inte bara av icke renrasiga individer. Lika oroväckande är feministiska tankegångar och kvinnors vilja att bli jämställda med samhällets män. Feminismen leder till att allt fler kvinnor vill göra annat än att stå vid spisen och föda ariska barn. För att kunna skapa ett etniskt rent samhällskollektiv måste med nödvändighet makten över reproduktionen innehas av andra än kvinnorna själva.

Samma sak gäller givetvis när det handlar om att förgöra en annan grupps etniska samhörighet. Det är ingen nyhet att kvinnors kroppar i konflikter, inte minst vid etniska rensningar och folkmord, blir det andra slagfältet. Genom att göra dem gravida med ”blandrasiga” foster (försök göra abort i en krigssituation) luckrar man effektivt upp hela samhället. Samtidigt skapas ett vattentätt alibi för våldtäktsmännen. Varför skulle de våldta kvinnor som de anser vara lägre stående varelser? (Här kan med fördel dras paralleller till svenska rättssalar där män fnyser åt våldtäktsanklagelser och undrar varför i helsike de, som är så attraktiva och kan få vilken kvinna som helst, skulle behöva tillgripa våld.)

Alexis Carrel skrev sin bok på 1930-talet, men agget mot feminismen finns kvar hos dagens högerextremister. Den nationalistiska drömkvinnan är ännu hon som står för (medfödd) kvinnlighet och omsorg samt föder rasriktiga bebisar och säkrar det rena släktets fortlevnad. Det är ingen slump att Nordiska Förlaget bland sina historierevisionistiska titlar även har klämt in Annika Dahlströms Könet sitter i hjärnan.

Men, kan man här invända, innebär inte det att högerns feminister också utgör ett hot mot nationalismen? Nej, eftersom högerpolitik blundar för klassamhället (eller rättare sagt älskar detsamma) och i regel är särartsfeminister som vill placera kvinnan i hemmets sfär innebär de inget hot mot något annat än arbetarklassen. Blå politik brukar åtföljas av en förbruning av samhället.

Egentligen behöver man alls inte dra in nationalismen i det här resonemanget (jag gör det ändå dels för att det sällan görs och dels för mitt fanatiska intresse för ämnet). Feminismen är (om den ska ha något egentligt innehåll) med automatik vänster. Kristdemokraternas etiska feminism och folkpartiets liberala dito tjänar bara till att försöka gömma ojämställdhetens klassaspekter. De som innebär att en högavlönad kvinna kan köpa sig fri från stora delar av den börda arbetarklassens kvinnor tvingas bära. En tystnad kring klass innebär en förskjutning av diskussionen, så att samhällets orättvisor till slut handlar om etnicitet istället för klass. Feminismen och arbetarkampen utgör således två sidor av samma mynt.

För något år sedan deltog jag i en kvinnoseparatistisk Ta Natten Tillbaka-demonstration, under vilken män kastade isklumpar och tomma ölflaskor på oss, gjorde juckade rörelser mot tonårstjejer och skrek något om att vi nog bara fått för lite kuk på sistone. Kvinnor som kräver rätten till sina egna kroppar är uppenbarligen oerhört provocerande. Kvinnors rätt till sina egna kroppar kan aldrig bli verklighet med högerpolitik. Tänker jag och läser i Upsala Nya Tidning att Timbros vd anser att kvinnodagen spelat ut sin roll. Så kan man säga om man är en ytterst högavlönad borgerlig kvinna. Det är bara att gratulera.

8:e mars. Jag vill varken skicka fler grattishälsningar eller några rosor. Jag ville ge alla mina arbetarsystrar en dunk i ryggen, alla mina arbetarbröder en spark i baken och alla högermänniskor, oavsett kön eller grad av politisk blå- eller brunhet, fingret. Internationella kvinnodagen är en dag då jag verkligen inser varför jag som sextonåring klev ut ur garderoben som socialist.

En antifeministisk debatt i avsaknad av fotnoter.

Säg att du vaknar en morgon och tänker ”tametusan, jag tror jag ska ta och skriva en debatterande bok om skattenivåerna/pälsindustrin/krigsjournalistik”. För att du ska kunna skriva något vettigt och din bok ska tas på allvar är det då en nödvändighet att du förkovrar dig i ämnet. Läser vad andra skrivit, bläddrar i gamla tidningar, kollar vilka teorier det finns som går att knyta till dina frågeställningar (och som du sedan antingen finner korrekta eller kan avfärda). Det kallas att arbeta vetenskapligt och är som sagt lite av en förutsättning för att dina läsare ska få ut något av boken och känna att du vet vad du pratar om. Men säg att du istället vaknar upp och tänker ”jag ska skriva en bok där jag säger att feminismen suger lilltå”. Tja, grattis. Glöm allt vad jobbigt forskningsarbete heter. Det är bara att skriva på. Skitsamma om du vet ett dyft om feminism och om det senaste feministiska verket du läste var Pippi Långstrump någon gång kring nyår 1973. Du känner dig kränkt av feminismen, våldtagen av jämställdhetsdebatten och hatad av kvinnor med rött hår.

Senast i raden är Pär Ström, som skrivit en bok om hur idiotisk feminismen är, men som erkänner att han inte läst en enda feministisk bok. Och varför skulle han behöva det? Han har ju erfarenhet av att leva som man och som sådan ständigt känna sig ditsatt för vad galna individer som också råkar ha kuk gör. (Jag ber er här i förbifarten ägna en tanke åt de kvinnor som skriver ytterst väl underbyggda böcker och artiklar om hur det är att leva som kvinna i dagens samhälle och som ständigt får höra att de är manshatare, hysteriska, lögnare).

Tesen Ström, och ganska många andra, driver går ut på att kvinnor inte är strukturellt förtryckta utan att samhället består av olika individer, varav en del (oavsett kön) är otrevliga mot medmänniskor. Enskilda kvinnor råkar ibland illa ut och det är inte en del av kulturen, utan rena tillfälligheter. Men, vad är en kultur? Aristoteles (en man som jag för övrigt tror att dagens antifeministiska debattörer skulle njuta av att läsa) skrev i Politiken att ”/…/detta är nämligen något speciellt för människan i jämförelse med de andra djuren, att hon ensam kan skilja gott och ont, rätt och orätt, och så vidare, och en samhörighet av sådana män bildar hus och stat”. Här finns också kärnan till vad kultur är; en grupp män(niskor) är ense om vissa förhållningssätt till livet och hur det ska levas.

Fast bland allt det som ingår i den västerländska kulturen återfinns, om man ska tro Pär Ström c/o, inte någon vilja att förtrycka alla kvinnor. Därmed verkar det inte vara sagt att kulturer inte kan vara direkt förödande för kvinnors rättigheter och ställning i samhället. Som Dagens Eko rapporterade efter en gruppvåldtäkt: Tusenåriga kulturmönster måste brytas i förorten.

Kvinnan som blir taskigt behandlad av en vit man är helt enkelt på fel plats vid fel tillfälle. Kvinnan som däremot kränks av en man i turban, en man som bryter på arabiska, en man som är på väg hem från moskén, en man som är tredje generationens invandrare – hon är utsatt för en kulturell yttring.

Det här leder inte bara till ökad rasism (”skicka hem dem så vi slipper våldtäkter och kvinnomisshandel”) utan givetvis också till att vi blir helt blinda för vad vi egentligen har i det västerländska idébagaget. Vad grundar vi vårt politiska tänkande på? Platon. Aristoteles. Augustinus. Machiavelli. Hobbes. Ett tips om du har en söndag över: låna Staten och läs kapitel 5. Låna Aristoteles och läs att kvinnors fria ställning är inte bra. Läs Machiavellis Fursten och känn hur det vrider sig i magen på dig.

Jag är en ganska snäll människa som gillar det fria ordet. Jag tycker för allt i världen att det bör ges ut böcker om hur dumma feminister är. Det jag kräver är att de som gör anspråk på att besitta någon slags sanning också djupgående kan argumentera för sin sak. Ett sådant krav hos förläggarna skulle dock troligtvis innebära att inga antifeministiska böcker gick i tryck. Pär Ström och hans gelikar har inte några argument. Men de känner sig jävligt kränkta och det kan man, som vit man, komma långt med.

. . . . .

Jag har skrivit på samma tema tidigare.

Det händer, minst sagt, en massa på Konflikt. Kim Müller om klonade djur, reciprocity skriver om kraschlandningar, Red Metal om maskning, Slutstadium skriver om gängkriminalitet, Syrran funderar över mäns feminism och Vida Latina om kvinnohat i praktiken.

Att aldrig kunna släppa garden.

För några veckor sedan skrev jag om litteratur rörande mäns våld mot kvinnor. Hur kvinnor som försöker berätta om hur det är att leva i en relation där aggressioner, humörsvängningar, hot och våld är vardag hela tiden får se sig misstänkliggjorda. Inte kan väl han som är så schysst ha gjort något sådant? Hon är säkert bara bitter. Knäpp i huvudet.

Nu tycker Jan Guillou att Unni Drougge borde hålla käften. I hans ögon är hennes bok bara en bitter hämnd. Herr Guillou, vi pratar alltså om en man som erkänt att han misshandlat henne och som också åtalats och dömts. Och om du inte känner till det så stannar kvinnor ofta kvar länge i misshandelsförhållanden. Även efter domar, intensivvårdsvistelser, våldtäkter inför barnen, vad tusan som helst. Orsaken kallas hjärntvätt. Det första slaget kommer efter en grundlig manipulation, vilken får kvinnan att tro att hon inte är värd bättre. Att hon ska vara glad över att mannen står ut med en så ynklig uppenbarelse som henne. Jag skulle vilja likna det hela med problematiken kring suicidala personer. När han eller hon verkar må lite bättre blir de anhöriga lättade och tänker ”äntligen vänder det!”. I själva verket är det tyvärr ofta ett tecken på att personen bestämt sig för att avsluta sitt liv. Samma sak med misshandlade kvinnor. Om de väljer att fortsätta en relation som verkar suspekt kan det vara ett tecken på att relationen är helt åt helsike och, för hennes del, livsfarlig. Det är sorgligt att det beteendet fortfarande används för att misstänkliggöra kvinnor när de väl lyckas slita sig loss och ta sig därifrån. Kunskaperna om hur våldsamma män agerar över tid och hur det påverkar de utsatta kvinnorna är kusligt låga.

Jag har jobbat en hel del med kvinnor som tagit sig loss. De är ofta mer förtvivlade över att ingen tror dem än över den situation de faktiskt befinner sig i. Till och med nära anhöriga kan kasta ur sig att ”det där kan aldrig ha hänt, ni såg ju så lyckliga ut när jag hälsade på”. Jag undrar, vad tror dessa människor att de egentligen skulle ha fått se? Skulle mannen ha gett kvinnan en rak höger mitt i julklappsutdelandet? Skulle han ha kallat henne för ett värdelöst litet luder inför hennes familj? Klart han inte gör det. Våldsamma män lever på att alla andra tror att de är världens trevligaste män. Det gör det nämligen svårare för kvinnan att ta sig ur relationen och lättare för mannen att kunna fortsätta som om ingenting hänt efteråt.

Det har på senare tid kommit ett gäng böcker på temat. Om det inte redan skett lär de snart klumpas ihop och få något nedlåtande namn. Precis som män alltid kommer kunna skriva om sina barndomar och bedömas var för sig, medan det ofta suckas över ännu en ”hästbok” eller ”ung tjej med anorexi eller ärr på armarna-skildring”. Gissningsvis döps denna kategori till ”böcker i vilka bittra kärringar hänger ut sina stackars ex”. För det är så synd om männen. Det är så synd om manligheten när kvinnor vågar ta bladet från munnen och berätta vad de varit med om.

Unni Drougge, tack för att du berättar. Alla systrar som lyckats ta sig från våldsamma (i den ena eller andra bemärkelsen) relationer och alla systrar som är kvar och som varje dag slåss för sin rätt att existera. Jag önskar att ni fick upptäcka att världen utanför det osunda förhållandet var en frizon, att slaget äntligen var slut, att den världen omfamnade er och talade om hur underbara ni är och att ni har all, precis all, rätt i världen att tala om vad ni är eller har varit utsatta för. Jag önskar. Men som kvinna är striden för sin egen rätt till existens och rätten till sin egen historia ständigt under angrepp.

. . . . .

Boktips:

Allt är bara bra, tack – Moa Herngren
Boven i mitt drama kallas kärlek – Unni Drougge
Det ska bli ett sant nöje att döda dig – Magdalena Graaf
Gömda – Liza Marklund

Detta blogginlägg dediceras till U, som vintern 1984 inte längre stod ut utan ändade sitt liv. Jag hann aldrig träffa dig, men du kände mina sparkar genom mammas mage. Jag önskar att vi hade hunnit mötas. Saknaden efter dig fick jag via navelsträngen och bröstmjölken. Vila i frid. Kampen fortsätter.

Noll spänn.

Barn och äldre. Människor i helt olika delar av livet. Med det gemensamma att de som arbetar med att vårda dessa grupper nästintill arbetar gratis. Trots långa utbildningar, ett enormt ansvar, tunga lyft och psykiskt påfrestande arbeten tjänar de som jobbar på förskolor och äldreboenden löjligt lite. Vilket får antas vara ett tecken på det värde barn och gamla har i dagens samhälle. De förstnämnda är hinder för sina föräldrars karriärer, de sistnämnda har vi inte längre någon nytta av.

Ändå tycks det finnas en grupp som värderas ännu lägre: våldsutsatta kvinnor. En stor del av alla som arbetar med att hjälpa kvinnor gör det helt gratis. De är volontärer. De bidrag landets kvinnojourer får räcker inte för att avlöna all personal som behövs. Och kvinnor som hjälper kvinnor är väl fina, omtänksamma människor som gladerligen jobbar utan ersättning?

Socialstyrelsen beräknar att en enda mans våld mot en kvinna i en relation kostar samhället 40.000 kronor per år. Sammanlagt landar siffran på tre miljarder varje år. Sett i ljuset av detta borde det vara än mer självklart att alla kvinnor som jobbar på kvinnojourer ska ha betalt för sitt arbete.

Det är ett fattigdomstecken (i andra termer än ekonomiska) när ett samhälle sänder ut signaler om att ett kvinnoliv är värt noll spänn.

. . . . .

Läs!

ROKS. Socialstyrelsens rapport Kostnader för våld mot kvinnor.

Efter nej, före ja?

När jag gick i 9:an blev jag feminist. Detta efter att min naturkunskapslärare upplyst klassen om att våldtäkter i praktiken inte finns (inte en enda av oss tjejer valde sedan att läsa naturvetenskapliga programmet på gymnasiet, surprise). Detta uppvaknande ledde till att jag under gymnasietiden började engagera mig mot mäns våld mot kvinnor (eller kvinnovåld som det av någon ytterst diffus anledning ofta kallas). Jag läste bok efter bok på ämnet, gick på föreläsningar, föreläste själv inför tusentals människor, ägnade alla uppsatser med någorlunda fria teman till att gräva mig djupare ned i problematiken. Men, efter alla dessa år kan jag fortfarande inte ge ett enkelt svar om någon frågar mig vad en våldtäkt är. Som de flesta nog vet finns det ett antal olika försök att definiera begreppet*:

1. Våldtäkt enligt lagboken

En våldtäkt är den handling där någon med hjälp av våld eller hot har ”sex” (oralt, analt, vaginalt med könsorgan eller exempelvis fingrar eller en flaska) med en annan person. En handling räknas också som våldtäkt om offret befinner sig i hjälplöst tillstånd eller ännu inte fyllt femton.

2. Hörsammas inte ett ”nej” är våldtäkten ett faktum

En våldtäkt är den handling där en av parternas ”nej” inte respekteras. Detta oavsett när i ett handlingsförlopp ”nej”:et yttras (det är med andra ord inte fritt fram bara för att den andra ”nyss ville”). Ett ”nej” behöver inte uttryckas i ord, utan kan även förmedlas via kroppsspråk (att fortsätta ha ”sex” med en gråtande eller paralyserad person kanske inte är så intelligent…).

3. Allt före ett ”ja” är en våldtäkt

En vidareutveckling av den ovan nämnda definitionen. Här är en våldtäkt allt som sker innan båda parter aktivt gett sitt medgivande. Även ett ”ja” kan såklart uttryckas på många olika sätt.

4. När en kvinna anser sig våldtagen har en våldtäkt ägt rum

En våldtäkt är den handling en kvinna själv definierar som våldtäkt.

Alla fyra definitioner har sina brister. Jobbar man med våldtagna kvinnor vet man att det ofta inte alls behövs våld eller hot om våld för att genomföra en våldtäkt. Kvinnorna blir ofta så rädda/chockade att de inte försöker slå sig fria. Våldtäktsmannen behöver således inte alls vara våldsam – han har sett till att den snabba vändningen från trevlig man till jag-skiter-i-vad-du-vill paralyserat kvinnan. Det han sedan gör är, enligt lagtexten, inte en våldtäkt. Egentligen är själva ordet ”våldtäkt” problematiskt: det behöver ju inte förekomma det minsta våld. Att ”ha sex” med en sovande människa är olagligt, men mannen behöver bara hävda att han inte förstod att personen inte var vaken (när det gynnar de egna intressena är det tydligen bekvämt att spela på att män är djur, när en ROKS-ordförande citerar Valerie Solanas blir det riksomfattande kaos. Fräscht).

”Allt efter ett nej är en våldtäkt” har också sina brister. Om kvinnan lever i en relation där hon blir slagen gul och blå, hur ska hon då våga säga nej? Om hon är så psykiskt nedbruten att hon inte klarar av att säga nej? Om mannen har någon hållhake på henne som gör att hon tvingas hålla tyst? Om förövaren är en betygssättande lärare, en älskad farfar, en i samhället respekterad person, om hon är ensam mot fem män?

”Allt före ett ja är en våldtäkt” drabbas av precis samma problem. Det finns situationer där en kvinna känner sig tvingad att säga ”ja” trots att hon inte vill.

Att tro att alla kvinnor som blivit våldtagna på en gång reser sig och tänker ”den jäveln våldtog mig!” är naivt. Oftast är det lättare att förstå att man varit med om ett övergrepp om mannen varit en galen främling i parken, än om mannen i fråga är den man man lever i samma hem som – den älskade mannen. Hur skulle en pojkvän/sambo kunna våldta den kvinna han påstår sig älska? För alla de kvinnor som råkar ut för sexuellt våld inom en relation tar det i regel lång tid att förstå vad som faktiskt hänt.

Naturligtvis är det inte så konstigt att det är svårt att bestämma vad en våldtäkt egentligen är. Sexuellt våld mot kvinnor är ett uttryck för ett ojämlikt samhälle – i vilket kvinnor straffas dubbelt, då samma ojämlikhet som skapar våldtäkten också skapar situationer där männen lätt tar sig undan (”hon sa ju inte nej”, ”hur skulle jag kunna fatta att hon inte ville, tjejer brukar ju vara passiva i sängen”, ”hon sa ju faktiskt ja”, ”hon hade sex med mig efteråt”).

Efter snart tio år som intresserad av ämnet och med hyllmeter av böcker i ämnet och timtal som bland annat tjejjourare har jag fortfarande ingen solklar förklaring till vad en våldtäkt är. Tänk vad enkelt det varit om den där naturkunskapsläraren hade haft rätt – och våldtäkt var en konspiration mot Mannen av kvinnor som ångrar sitt val av ragg.

* Jag utgår i detta inlägg nästan genomgående från scenarion med två inblandade personer. Givetvis är definitionerna direkt överförbara till situationer där fler människor är inblandade.

Hon sa varken bu eller bä, så jag tänkte att det nog betydde ja.

Så fälldes de män som i media omskrivits som stureplansprofilerna. Hovrätten gjorde en annan bedömning än den tingsrätten tidigare gjort. De unga männen tycker det är jobbigt att måsta planera om sina liv och sitta inne i fyra år (tydligen har ingen upplyst dem om att valet att våldta en kvinna eventuellt leder till vissa biverkningar). Kvinnan känner sig förhoppningsvis stärkt i den process det är att lägga sexuellt våld bakom sig.

Det finns dock risker med våldtäktsmål som hamnar i extremt medialt fokus. Inte minst för den målsägande kvinnan som får finna sig i att få sitt liv och sina sexvanor uthängda (kom ihåg att en ytterst få kvinnor tycks ha rätt leverne för att få säga ”nej”), men också för att alltför stor vikt läggs vid en enskild dom. Samtidigt som de åtalade männen i detta fall döms, frias andra. Kvinnor är inte rättssäkra, har inte rätt till sina egna kroppar bara för att ett åtal leder till fällande dom. Varje våldtagen kvinna som känner att hon fått upprättelse är ett steg på vägen. Så länge män frias när de ”haft sex” med sovande kvinnor är målet dock långt borta.

Det är intressant att friande domar (i mål då det funnits god bevisning) ses som enskilda fall (vågar man prata strukturer stämplas man som manshatande konspirationsteoretiker), medan en fällande dom ses som alla kvinnors kollektiva frigörelse. Det håller inte. Det är att dra täcket över huvudet och förneka verkligheten. En verklighet där det är sex att penetrera sovande kvinnor, där kvinnor som haft sex med många män anses sexuellt tillgängliga 24/7 för vem som helst, där många fortfarande har svårt att definiera sexuellt tvång inom relationer som våldtäkter, där ”allt före ett ja är ett övergrepp” fortfarande känns väldigt, väldigt långt borta.