Porren och jag, del 4: Hulkandes över en toalett bestämde jag mig för att jag behöver skriva av mig.

Jag drog igång en textserie om porr tidigare (innan min grava politiska identitetskris slog till). Problemet är att jag aldrig kom fram till någon egentlig slutsats. Har fortfarande inte någon att presentera. Mitt förhållande till porren är lite som min relation till begreppet ”vänster”. Ibland känner jag en oerhörd kärlek (okej, till porren är den som bäst ljummen); lika ofta vill jag bara spy.

Kräktes gjorde jag ikväll. På grund av porr. Först grät jag med en storögd och tröstande pojkvän bredvid mig. Sedan kravlade jag mig in i badrummet, kräktes hängandes över toaletten och kröp sedan stortjutandes in i duschen. Och jag tänker inte be ett dugg om ursäkt för denna privata skildring. Tänka sig, jag anser de facto att porrens påverkan på mig är viktig för mänskligheten. Så viktig att händelsen fick mig att återuppliva bloggen. Here we go again, systrar och bröder. Min nya slogan får väl bli ”vänster (troligtvis) eller ej, alltid relevant”.

En gång var jag vänster, nu är jag bara tom.

När jag var sexton började jag kalla mig vänster. Då var det ett ganska luddigt begrepp, fyllt av tonåringens skriande behov av en identitet och en grupp att tillhöra. Ganska snabbt utvecklades mitt politiska engagemang och jag började tolka saker med hjälp av Marx. Jag svor över alla före detta radikaler (exempelvis 68:orna) och tänkte att jag aldrig, aldrig skulle bli som de.

Åtta år senare är jag där. Där jag lovade att aldrig hamna. I ett slags sömnigt uppvaknande där jag inser att jag inte längre är vänster. Jag har tvivelsutan varit det, men jag är det inte längre. Jag hånskrattar åt den vänster jag noterar (allt från sossarnas vi-är-rödblå till autonoma ungdomar som, precis som jag en gång, tror att världen kommer bli bättre om vi drar på oss svarta luvor och begår kriminella gärningar). Com’ on, det kommer aldrig funka. Lägg den där energin på något vettigt istället.

Jag tror mitt engagemang började rämna när alla förtryck plötsligt skulle kopplas samman. Jag kände mig vilsen när klasskamp och kvinnokamp skulle börja trängas med allt från djurrätt till HBT (missförstå mig rätt).

Fast det går väl inte att peka på saker och skylla på dem. Egentligen är det ju jag som förändrats, upplevt saker, tänkt om. Vänstern är inte slut och kommer förmodligen aldrig ta slut. Men jag som vänster är nog finito. För, och här kommer den hemska sanningen, jag trivs faktiskt bättre bland tillknäppta borgare än bland stora delar av vänstern.

Så nu är jag så som jag aldrig skulle bli. En sådan som växer ifrån sitt radikala engagemang. En sådan som anser sig ha sett så mycket skit inom rörelsen (öh, stillaståendet) att hon finner alternativen roligare. En sådan som kommer ses som en svikare för att hon överger sina gamla ideal (fine with me) fastän hon egentligen anser att det är vänstern som har valt fel väg och hon själv som sett igenom allt.

Hur som helst: det känns för närvarande ganska idiotiskt att ha en blogg som profilerat sig som vänsterpolitisk och som på något sätt känns skriven av någon annan. Jag vill passa på att tacka för alla diskussioner, för allt beröm och alla långfingrar i ansiktet. Trevlig fortsättning till er alla!

Jag är den lyckligt lottade resenären.

Nu åker jag till Åland för att kombinera bad med forskning. I Mariehamn finns för övrigt Ålands Fredsinstitut som bland annat arbetar med att bekämpa sexhandeln i Litauen. Min färjetur i det geografiska området är högst frivillig och det skär i hjärtat att tänka på alla de flickor och kvinnor som via färjorna skeppas hit och dit för att tillfredsställa sexköpare i gungande hytter och kala lägenheter. Läs och begrunda.

Den privata sfären och de rosa små elefanterna i taket.

Hur det kan låta när man kliver rakt i fällan:

- Men du, nu skriver du jättesällan på din blogg. Vi vill läsa om sex och relationer ur ett vänsterperspektiv. Vad är problemet?
- Jamen, jag har ju pojkvän nu. Så allt har blivit priv…

När man är singeltjej och springer runt och har tre olika killar per vecka så kan man (så länge man är någorlunda anonym) utan större problem diskutera i andan att det privata är politiskt. Att vara stadgad och köra samma race är betydligt svårare. För de som vet vem jag är vet per automatik vem han är och hänga ut mig själv har jag inga problem med, men att hänga ut honom… näää? Förmodligen är det just så alla stadgade människor tänker: Om jag diskuterar våra privata förehavanden så träder jag över en helig gräns.

I den tankebanan finns en idé om tvåsamheten som något slutet och problemfritt. Alla mår jättebra av att vara tillsammans med en annan person och uppstår mot all förmodan någon konflikt ska den lösas mellan de två paren inblandade ögon. Problem avhandlas diskret så inte myten om den underbara tvåsamheten börjar krackelera i de breda folkmassorna. Är inte detta ett enormt feltänk? Vem blir lyckligare av att alla par springer runt och mår dåligt (eller bra) två och två? Vad blir bättre av att alla tror att det är just dem det är fel på när de på intet sätt sitter ensamma i båten?

Min mamma brukar säga att hon, av respekt för honom, aldrig skulle kunna gå till någon väninna och diskutera problem hon har med min pappa. Jag förstår inte. Är det mer respektfullt att plågas i tysthet och inte få någon input utifrån? Gör det en lösning mer trolig om två personer i konflikt med varandra låser in sig i ett rum? Jag anar snarare än respektfullhet en oerhörd skräck inför att erkänna att allt inte alltid är en dans på rosor.

Uppdelningen av livet i en offentlig och en privat sfär kan ha varit bland det sämsta mänskligheten tagit sig för. Inte minst för att den faktiskt ger våldsamma män en frizon inom vilken de kan släppa ut sina aggressioner hur som helst och med rätta anta att den misshandlade/våldtagna/livrädda kvinnan kommer hålla käften om vad som pågår. För det är ju privat. Inte minst för att den verkligen fänglar barn i lojalitetsbojor och får dem att tiga om hur det är hemma. Inte minst för att vi blir politiskt frikopplade i samma stund som vi stänger ytterdörren om oss och därefter kan göra lite vad som helst utan att någon annan känner att den har rätt att ifrågasätta.

Om vi vänder lite på steken: skulle du verkligen vilja att din partner (eller kombo, bästa kompis, syster eller annan person) gick runt och funderade på saker i tysthet? Skulle du inte hellre vilja att han eller hon hade någon att diskutera med, även om diskussionämnet exempelvis var ert sexliv eller era ständiga gräl om hushållssysslorna? Låter inte det betydligt mer konstruktivt att rasera murarna kring det påstått privata än att kapsla in sig och förtäras?

Så jag kommer fortsätta skriva här. Om samma saker som förr. Av respekt för mig själv och av respekt för honom. Det privata är politiskt. Faktum är att det privata inte ens finns. Det privata är en illussion. Vi är alla fångar i en enorm hallucination. Hur känns det – egentligen?

Till försvar för kvinnans rätt till sitt eget sexliv.

Jag brukar med stigande förvåning lyssna när mina manliga kompisar diskuterar sina sexuella upplevelser. Så självklart allt låter. Växte vi verkligen upp på samma planet? De pratar om fantasier, om lust, om berusande kåthet, om flera ligg på en kväll. Jag stirrar och undrar om jag ska säga att sådana referenser saknas hos mig (och hos alla -jag upprepar, alla- tjejer jag någonsin diskuterat saken med). Här associeras sex istället med skuld, skam och våld.

Och så ska det förbli, om världens högerpolitiska män får bestämma (vilket de skrämmande ofta får). Att kvinnor är sexuella varelser, att de flesta av oss gillar sex, att vi kan bli tokkåta, att vi kan ragga upp en partner bara för att ha snabbt och kravlöst sex, att vi ibland gör så snabba val att vi får lite ångest morgonen därpå, att vi vill ha sex utan att blanda in reproduktion – allt detta skall förtigas.

Hora- och madonnakomplexet kan betraktas som allmänt tråkigt, men knappast speciellt farligt. Men för att få den analysen att gå ihop måste man blunda för vad världens alla horor (det vill säga kvinnor som har sex i ickereproduktivt syfte) riskerar att råka ut för. Bor du i Chile kan du numera glömma att kunna ta ett dagen efter-piller. Ni vet, ett sådant där piller kvinnor kan äta inom tre dygn efter samlag för att förhindra att någon spermie befruktar det eventuella ägget. Helt enkelt en jäkla säkerhet om man missat ett p-piller, kondomen sprack eller sexet var så impulsivt att det där med preventivmedel hamnade på undantag (ja, herregud, kvinnor kan bli så kåta). Aborter är utopi i stora delar av världen. Kvinnor som ”ligger runt” bestraffas av sina manliga släktingar. Kvinnor som haft mycket sex anses inte trovärdiga i våldtäktsrättegångar.

Jag har köpt dagen efter-piller en gång. I något som får liknas vid ren panik kastade jag mig in på en närliggande kiosk och köpte en äppel-MER och svalde sedan ned dem i en av stadens parker. För, tänka sig, jag hade mitt kön till trots 1) haft lust att ha sex 2) faktiskt haft det 3) haft det med någon jag knappt visste namnet på (nej, kvinnor sätter inte per definition likhetstecken mellan sex och kärlek) 4) slarvat med skyddet 5) inte ett dugg lust att därför bli gravid. Med andra ord agerade och resonerade jag på samma sätt som alla män som har sex utan att för den skulle vilja bli fäder. Och jag var enormt tacksam över att pillrena fanns där för mig. Jag var en lyckligt lottad kvinna i en värld som vill tvinga oss att föda barn vi inte vill ha. De flesta har inte samma tur.

Kvinnors sexliv är en ständig kamp för rätten till sin egen kropp, att slippa skuld- och skamkänslan. En kamp för rätten att få bli kåt, att få ha sex och att få bestämma över sin reproduktion. Ett ständigt slag mot högerns idiotier. Man kan bli avtänd för mindre.

Välkommen till världen: Dagens Konflikt.

Vad har du alltid känt en saknad efter? Just det, en tankesmedja som inte är maktelitens megafon. Politiska röster som inte försöker dölja det nuvarande samhällets inneboende konflikter (eller, i de fall de erkänns, pekar ut arbetarna som problemet). En tankesmedja av och för oss med hjärtat långt ute till vänster. Nu behöver du inte vänta längre, för nu lanseras Dagens Konflikt. Visst känns världen plötsligt som en lite bättre plats att vistas på?

Hans blick bränner röda märken på mina lår.

Subjekt. Jag älskar det ordet. Jag har alltid velat bli ett. Men från den dag då min dagisfröken upplyste mig om att pojkarna som ryckte av mig allt hår egentligen bara var kära i mig (”den man älskar agar man”, ”kärlek börjar alltid med bråk”) har jag varit fastlåst i rollen som det kvinnliga objektet. Min lösning har varit att försöka infiltrera den manliga planhalvan. Det har så att säga varit svårt att gömma undan det faktum att jag är kvinna (inte minst som jag verkligen älskar min könstillhörighet), men jag har försökt bli en del av det manliga laget ändå. Delat deras intressen, tränat kampsporter, höhö:at. Detta hade troligtvis varit en ganska bra strategi om jag varit homosexuell och velat få damlagets uppmärksamhet. Nu är jag tyvärr ganska heterosexuellt lagd och mina försök att bli ett (sexuellt) subjekt genom att anamma manliga attribut har mest lett till att alla killar sett mig som flata och vänt mig ryggen och att jag istället blivit upptryckt mot krogtoaletters väggar av alltför berusade och desperata homotjejer.

Lösning: strunta i att gå runt i baggy byxor och linnen. Det kanske även innebär att man slipper utsättas för homofob diskriminering jämt och ständigt (jag kan utan tvekan vara den icke-flata som har mest erfarenhet av hur flator blir illa behandlade. det är lärorikt, men jobbigt i längden)? På med strumpbyxor och kortkort istället. Det visar sig funka så tillvida att männen nu inte längre tar mig för homosexuell (för en flata kan ju inte gå klädd i klänning och högklackat) och att inga tjejer raggar på mig (även flator verkar ha en inofficiell klädkodex där inte nakna lår och urringning ingår). Däremot hamnar jag genast i en annan fälla: nu är jag mer objekt än någonsin. Plötsligt är det fritt fram att ta på mig, kalla mig slampa (ursäkta, jag förstår inte, har samhället blivit så modernt att det numera är en komplimang? i så fall har jag inget emot det, annars kan du köra ned cocktailglaset i halsen innan jag hinner före) och trycka upp mig mot väggar och fråga hur mycket jag tar per natt (mer än du kan betala, baby). Jag outar mig, med hjälp av ett av samhällets inbyggda meddelandesystem – kvinnans klädsel, som heterosexuell tjej och vips är jag till salu, varje mans egendom (vilket leder till att min killkompis får frågan ”är hon din?” när jag sitter fyrtio centimeter bort. jag är min egen, men undrar man går det utmärkt att ställa frågan direkt till mig, right?).

Det här med kvinnors klädsel. Går du i stora byxor och linne stämplas du (ja, jag vågar mig på en universalisering) om flata och får utstå den diskriminering som följer (och är du hetero blir det ganska kärvt att få ragg). Går du i ”feminina” kläder kommer männen se dig som hetero (jobbigt om du inte är det) och som ett sexualobjekt. Vi vet vad domstolarna anser att tjejer med korta kjolar vill, egentligen, ändå, även om de skriker nej, även om de gråter. De vill. Med vem som helst och hur som helst och när som helst.

Det är konstigt vad samhället läser in i några tygtrasor. Det är konstigt hur väl medveten jag själv är om att mina kläder nu gör mig till allt annat än ett politiskt och sexuellt subjekt. Det står mellan att män inte ska se mig (annat än som en soptunna för deras homofobi) eller att de ska slita i mig och flåsa om lår, midjor, långt hår, byster och dylikt. Ingetdera känns helt angenämt. Att försöka bli ett sexuellt subjekt som kvinna tycks vara ett evighetsprojekt.

Lösningen är kanske att raka av mig allt hår på huvudet och köra på korta klänningar? Att låta de stereotypa ytterligheterna frontalkrocka. Hur skulle reaktionerna se ut? Fortsättning lär följa.

Finns det sexuella kontrakt eller har jag bara gravt missförstått något?

Det är stimmigt. Lokalen luktar rök, trots att det är flera år sedan rökförbudet trädde i kraft. Jag blir bjuden av K, som för närvarande har en betydligt roligare ekonomisk situation än jag. Plötsligt inser jag att det här är problematiskt. Han bjuder ut mig och nu förväntas jag bjuda tillbaks. Tjänster och gentjänster. Jag börjar räkna i huvudet. Hur mycket har jag hunnit göra mig skyldig till? Hur mycket kostar jag, sexuellt? Knepigt att besvara. Vad är en avsugning värd i kontanter? Den gränsen har jag helt klart överträtt. Sen då? Har jag indirekt sagt ja till vaginalt sex? Analt? Jag har verkligen ingen koll på de dagsaktuella prissättningarna. Klump i magen. Jag kan inte direkt fråga heller. Det finns en tyst överrenskommelse mellan oss. Vi vet nu båda vad vi sysslar med, men det är onämnbart.

Prostitution och trafficking. Få skulle nog påstå att det inte rör sig om en handel med kvinnor, där deras kroppar är varor man kan sätta prislappar på. Men i kvinnors högst (?) frivilliga sexliv – hur funkar det där? Är det samma sak som går igen?

För att vara rak: jag tror (notera: jag anser mig inte sitta på sanningen. jag är bara jag och kan bara utgå från mina egna empiriska erfarenheter) inte att speciellt många män bjuder kvinnor på saker utan att förvänta sig något tillbaks. Och som kvinna är ens kropp hårdvaluta. Det är den som räknas. Män har pengar, kvinnor har kroppar.

Jag har bjudit män på saker i mina dagar, men aldrig någonsin tänkt tanken att de ska betala tillbaks i sexuella termer. Mäns kroppar är inte objekt, inte varor man kan köpslå med. Ett tag tänker jag att jag nog bara är konspirationsteoretiskt lagd, så jag börjar fråga killkompisar. Hur ligger det till? De hummar lite, försöker börja prata om vädrets skiftningar eller börsen, men så kryper det fram. Att vara generös mot en tjej man är lite intresserad utav är ett sätt att försöka få omkull henne. Något måste hon ju göra tillbaka om hon inte vill framstå som ett egoistiskt svin och detta något är av sexuell natur.

För all del, ibland är jag inte så seg i skallen att jag inte inser vilket osynligt kontrakt jag skrivit på förrän det redan är gjort. Ibland är det ganska bekvämt att leva lite lyxliv med kroppen som valuta. Att trampa rakt in i landet av sugar daddies. Tjejer är inga ständiga offer, som aldrig vet att utnyttja situationer för egen vinning. Det går att försöka vrida på det och se sig själv som en självständig kvinna som vet sitt pris. Så antifeminister á la Pär Ström hävdar givetvis att det handlar om listiga kvinnor som lever på mäns sexualdrift. En sådan analys haltar betänkligt. Att det går att betala med sin kropp är att i grund och botten vara ett objekt. I en värld där män i regel tjänar bättre än kvinnor förstärks kvinnan som objekt och mannen som subjekt.

Som sagt, detta är min ännu inte helt färdiga analys. Nu vill jag höra med er. Ser ni män det som att kvinnor ni bjuder ut bör betala tillbaks (och i så fall hur)? Sitter ni kvinnor likt mig och funderar över hur mycket era kroppar, och olika saker ni kan utföra med dem, är värda i kontanter? En kvinna som blir bjuden och sedan tackar och tar bussen hem till sig, är det helt okej? Hur utbrett är fenomenet med osynliga sexkontrakt hos er? Utgör de överhuvudtaget ett problem eller är det en fullt fungerande social umgängesform?

Ett kontrakt är ett kontrakt. Och nu finns min signatur på det. Tänker jag och fortsätter räkna i huvudet. ”Vad tänker du på?”, frågar han. Host och harkel. Vit lögn. Han och hon. Samspelet och olikheternas attraktion (eller vad nu sociobiologerna snackar om för tillfället). Jag funderar över om mitt val av kortkort kjol gör mig billigare eller dyrare. Troligtvis billigare, då den implikerar att jag redan inledningvis sett mig som hans sugar babe. Det börjar bli sent. Det börjar bli pay back time.

. . . . .

Jag är uppriktigt inte ledsen över den tillfälliga likriktningen av denna blogg, men inom kort ska jag börja skriva om saker som inte problematiserar sex igen. Håll ut! Och, just det, ingen skugga faller över ovan nämnda man.

På Konflikt händer det som vanligt saker.

Att åka tunnelbana med rufsigt hår och gårdagens kläder och drömma om en annan tillvaro.

(En inledande varning. Läsare som ogillar diskussioner som förs i andan att det privata är politiskt bör surfa vidare. Samma sak gäller de som inte finner något nöje i att diskutera sex, något som jag å min sida gör jämt och ständigt och nu tänker göra ännu en gång.)

Någon gång hösten 2003 satt jag och en kompis på Permans Café i min hemstad. Hon beklagade sig över att alla utpekade samhället som genom- och översexualiserat, när hennes erfarenhet snarast var att det led en total brist på bra diskussioner om vanligt sex. Jag minns att jag nickade och höll med och sedan dess har känslan bara förstärkts. I det genomsexualiserade samhället i vilket småflickor ska ikläs sensuella plagg, media säljer lösnummer med sexanspelande löpsedlar och ungdomar lär sig allt om livet genom porrfilmer blundas det allt som ofta för det sex människor faktiskt har. I ärlighetens namn är jag inte så intresserad av porrullarnas låtsassprut och reklampelarnas falska leenden. Jag är intresserad av hur sex funkar, och inte funkar, i praktiken. Och där kommer paradoxen, för sådant sex ska man helst inte prata om. Varken som tjej (håll käften helt) eller kille (låtsas att allt är underbart även om du har problem med potensen, partnern strejkar eller utlösningen kommer efter tre sekunder).

Nu har jag äntligen funnit en själsfrände. Till långt in på nätterna sitter han och jag och diskuterar RIKTIGT, VANLIGT sex, sådant som förekommer i realiteten i betydligt högre utsträckning än löpsedlarna och porren och bastuskrytandet vill ge sken utav. Tänk om samhället var mer öppet kring sådant. Om unga tjejer fick lära sig att om de vill ha analsex så go on, men om de inte vill och killarna försöker pressa dem så sätt en stilettklack där det känns. Om killar slapp få inpräntat i sig att de alltid måste vilja, alltid måste kunna. Om tjejers sex också ibland beskrevs med dem själva som subjekt.

Jag mötte en tjej på tunnelbanan imorse. Det var lördag klockan 08 och vi såg lika tufsiga ut båda två och nickade flinande åt varandra i något slags outtalat samförstånd. Jag blev glad på ett nästan euforiskt sätt. ”Tjena, så du försöker också hitta hem efter en ennattsföreteelse i förorten? Hur var det för dig?” Sa jag naturligtvis inte. I den här världen är det okej med galen samlevnadsundervisning, drogade tjejer i porrfilmer, tafsande män i krogkön och en diskurs som lägger ansvaret för mäns sexualiteter, inte minst när de spårar ur, på kvinnor (kvinnor som ska se inbjudande och lockande ut, men som i praktiken bör vara oskulder). Jag längtar till den dag då vindarna vänder och det blir kvinnor med knullrufs i tunnelbanan som blir utgångspunkt för sexdebatten. När den inte känns så falsk och plastig längre. När den handlar om sådana som jag.

Låt klassamhället strippa!

Pluggtider = ont om blogginlägg. En kort notis hinner jag dock med för hör och häpna: Barack Obama har inte bara ett namn som med lite fantasi kan associeras med den där skäggige gubben i Tora Bora-grottorna, han kan dessutom vara en förklädd muslim. Vi ska numera inte bara oroa oss för muslimer som är aktivt troende, vi ska även bekymra oss för att vi inte enkelt kan peka ut vilka som möjligtvis bläddrar i Koranen. ”De” är lika ”oss”. ”Vi” för lika ”dem”. Något som givetvis måste vändas till en fara istället för till kritik mot uppdelningen av människor i olika religiösa/etniska grupper. Det finns dagar då islamofobin tar sig sådana bisarra uttryck att den nästan känns humoristisk (för mig som är ateistisk, blåögd svenne och inte brukar tas för muslim, bli diskriminerad, hotad, misshandlad eller hitta grishuvuden på den tomt där moskén ska byggas).

Vi har ett samhälle där klassklyftorna blir allt vidare, men i vanlig ordning måste perspektiven förskjutas (denna gång till att måla upp en avgrund mellan ”oss” och ”muslimerna”). Tips: gå inte på det. Klä av klassamhället. Klä av makten.