Ja till (det manliga) livet.

Jag ägnar av någon anledning en stund åt att läsa på Ja till livets hemsida. Och där, i abortmotståndets svenska mekka, inser jag efter ett tag att jag befinner mig i ännu ett av det patriarkala systemets självmotsägelser.

Kvinnors kroppar är vårt samhälles slagfält. Att vara som man är skapad är för de flesta kvinnor en omöjlighet, då vi ständigt översköljs med budskapet att saker måste rättas till, förändras, försvinna (i regel kilon), slimmas åt, göras större (i regel bröst och läppar). Att kvinnor av naturen har kroppsbehåring är ett faktum som till varje pris måste döljas. Under sommarmånaderna lägger svenska kvinnor ungefär 500.000 kronor om dagen på att ta bort oönskad (av vem?) hårväxt. Ingenting på eller i kvinnokroppen är heligt.

Förutom en sak: den livmoder i vilken det finns ett befruktat ägg. Här händer det plötsligt något. Nu bör ingenting kunna rättas till, förändras, tas bort. Det som är det är. Punkt slut. I en värld där kvinnor svälter sig till döds i sina försök att uppnå size zero och kvinnor som lär sig att vara tysta och sätta sig själva i andra rummet skär sig i armarna, där ska livmodern vara orörbar.

Eftersom kvinnoliv uppenbarligen inte är värda speciellt mycket kan vi anta att abortmotstånd handlar om två saker: 1) ytterligare ta kvinnans kropp ifrån henne och 2) skydda eventuellt manligt liv (om det nu är en pojke). Föds efter fullgången graviditet en flicka vet vi att hennes liv kommer handla om att förändra sig själv, aldrig kunna känna sig nöjd. Hennes rätt till liv gällde bara så länge hon låg i livmodern (med dagens fosterdiagnostik riskerar hon dock att sorteras bort på det stadiet också, inte för att föräldrarna inte vill ha ett barn utan för att de vill ha en grabb).

Abortmotstånd är i mina ögon den renaste formen av kvinnohat. Det är nog illa i sig att anse att kvinnor är barnalstrande robotar vars rätt att bestämma över sina egna liv bör begränsas. Det blir ännu värre när man betänker hur dubbelmoralisk synen på kvinnans kropp de facto är.

Konceptet ”ja till livet” handlar om manligt liv. Det vore snyggt av abortmotståndarna att erkänna det. Då skulle i alla fall graden av inkonsekvens minska och debatten bli mer givande.

. . . . .

Det händer i vanlig ordning en del på Konflikt.

Sluta abortera, börja adoptera?

Lennart Sacrédeus, du har ju varit ute och irrat runt i abortfrågor tidigare. Till exempel var det bland annat du som snackade om ”abortturism” när polska, ofrivilligt gravida kvinnor behövde någonstans där de kunde genomgå legala, säkra aborter. Eftersom jag har en del att göra hinner jag inte läxa upp dig enligt noter en gång till (men det känns som vanligt fint att du vill att kvinnor ska föda barn de inte vill ha, verkligen modernt och fräscht), så jag tipsar om texter du kan läsa:

* Det allra viktigaste

* Foster har inga mänskliga rättigheter

* Fri abort, punkt slut

* Höga aborttal är inte ett problem

* Statistik och politik

* Strumpstickor och kalla soptunnor

* Ta kontrollen över min kropp så jag slipper tänka

En varning dock, Lennart. Läs inte våra texter baklänges för då kanske de visar sig vara hyllningar till hin håle.

Slaget om hennes kropp tog aldrig slut.

Du. Alltså. Det är faktiskt skönare utan. Jag kan inte komma med kondom. Kom igen nu, det är lugnt, jag drar mig ur i tid. Vafan, vill du inte att jag ska få ha det bra? Tycker du inte om mig? Jamen då så.

Ofrivillig graviditet. Abort. Skuld och skam. Killen rycker på axlarna. Vaddå, det är skönare utan. Tidningarnas ledarsidor och insändare skriker ut sin avsky gentemot tjejen. Hon smyger längs väggarna till läkaren. Kapuschongen som ett skydd mot omvärldens hat. Det är hennes skuld. Hennes skam. Trots att det var han som vägrade använda skydd. Hon är arg på sig själv för att hon inte orkade stå emot, inte bad honom gå hem och dra en handtralla på toan om det nu var så fruktansvärt trist med kondom. Han kom och sen var det inte mer med det. Hon blev gravid mot sin vilja och tvingas kämpa såväl mot sina egna demoner som mot omvärldens äckel.

Jag saknar en annan diskussion kring det här med ofrivilliga graviditeter. Jag saknar diskussionen kring hur i hela fridens namn vi ska få killarna att inte använda sin strukturella makt till att tillskansa sig oskyddat sex. Vart är det det brister? I uppfostran, i skolans undervisning, i specifika individers konsekvensuppfattning, är det hela samhället som är åt helsike?

Lämna den ofrivilligt gravida tjejen i fred en stund. Omfokusera. Det är inte en dag för tidigt.

Intressant?

Ta kontrollen över min kropp så jag slipper tänka, halluja!

Dagens inrikespolitiska jeopardy:

”Ja, möjligtvis. Men det skulle antagligen vara bättre för kvinnan att föda eftersom jag anser att det är ett större psykiskt lidande att göra en abort.”

Vad är det nya antiabortpartiets förtrupp Per Kronlids svar på frågan om inte kvinnor som blivit gravida vid våldtäkter bör få göra abort? Bingo.

Jag brukar vara så negativ av mig, inte minst när det gäller fundamentalistiska män, att jag nu tänker vara lite positiv och lista allt bra med Per och hans idéer:

1. Vi kvinnor slipper i fortsättningen tänka. Per vet nämligen vad vi ska göra, han kan till och med rangordna det psykiska lidandet åt oss. Snacka om service! Plötsligt går det där så kallade livspusslet ihop.

2. Våldtäktsmän kanske slutar våldta om de vet att risken är stor att de blir farsor på kuppen. När barnet är fött så är det säkert jättelikt våldtäktsmannen och det kan ju bli ett socialt stigma (i alla fall om staden är liten).

3. De konservativa har slutat låtsas att de bryr sig om barnens (f’låt, de födda barnens) väl och ve. Det är också tydligt att de struntar i det här med kärnfamilj numera. ”Din pappa? Nja, alltså, såhär var det…” De konservativa har gått och blivit queer!

4. Det kommer förhoppningsvis finnas något positivt med att bli våldtagen. Lättnaden när man äntligen vet att man inte blev gravid och tvingas föda kommer slå det mesta i endorfinrus-väg. Party, party.

5. Om man gör en olaglig abort och hamnar i fängelse så får man en massa uppassning. Maten serverad, man slipper dammsuga och diska. Man kan läsa Kåkbladet i lugn och ro. Ja, Per är ju värsta radikala feministen när man tänker efter. Han vill ha SPA åt landets kvinnor; jag är förtjust.

6. (Det får finnas en punkt sex, va? Eller är det också snart olagligt?) Ingen heterosexuell jävel kommer våga ha just sex. Kondomen kan ju spricka, p-pillret strejka, menopausen bara vara ett skämt, whatever. Detta kommer ofrånkomligen leda till att svenskarna börjar ägna sig åt vettigare saker, exempelvis bokläsning. Vi kommer bli ett bildat, och otillfredsställt, folk. Alla kurvor kommer peka uppåt, alla könssjukdomar kommer försvinna (dock lär vi få räkna med att folks handleder tar stryk, men det finns ju smärtstillande).

Slutsats: Per är bäst! Pers antiaborttokerier är det mest radikala och kvinnovänliga som lagts fram i svensk politik på år och dag. Kör hårt, Per. Vi kan inte få nog av medeltiden och kvinnohat! Vi kan inte få nog av gubbar som anser sig ha rätt att tvinga kvinnor att föda barn! Tack för att du finns! Halluja!

Strumpstickor och kalla soptunnor: om en abortretorik som slår knut på sig själv.

Norrlands inland, 1960-tal. 15-årig tjej blir gravid. Hennes föräldrar är konservativa. Abort finns inte på kartan. Tjejen är desperat. Hon bantar till dess att fostret dör. Hon är nära att själv stryka med på kuppen.

Ovanstående exempel, hämtat direkt ur verkligheten, kan ses på två sätt. Antingen ser man en desperat flicka som tvingas utsätta sig själv för livsfara för att ett kvinnofientligt samhälle vägrar henne rätten till sin egen kropp. Eller så ser man en självisk tjej som faktiskt borde ha skyddat sig, eller helst inte haft sex överhuvudtaget, som mördar ett oskyldigt foster, en blivande bebis, bara för att det inte passar med en unge just här och nu. Tyvärr är det senare synsättet inte alls ovanligt.

För att minska kvinnors möjligheter att genomgå legala, säkra aborter vill nu vissa krafter inom Kristdemokraterna sänka gränsen för den helt fria aborten till vecka 12, en sänkning med sex veckor. Hjärtat slår ju redan på fostret, då är det tydligen oetiskt att avlägsna det. Jag undrar snarare: hur långt kan kvinnoföraktet gå? Finns det någon gräns för hur lågt man kan värdera en kvinnas liv och hälsa? Är det aldrig oetiskt att inte ta hänsyn till henne?

Kd, här kommer en mycket pedagogisk snabblektion i varför det är viktigt med en generös abortlagstiftning: Kvinnor kan (i regel) bli med barn om de knullar med män. Ibland vill kvinnan inte ha barnet.

Enkelt, eller hur? Det är faktiskt inte svårare än så. Att sedan linda in sitt abortmotstånd i termer á la ”allas rätt till liv” blir alltmer självmotsägande. Ta en titt på Polen. Där har man haft en ytterst restriktiv abortlagstiftning. Kvinnor har dött när de genomgått illegala aborter och oönskade barn har frusit ihjäl i soptunnor. Vems rätt till liv är det abortmotståndarna kämpar för? Är det ofödda barnet mer värt än det födda? Mer värt än kvinnan? Det kristdemokraterna pysslar med är inte en kamp för någon slags etik. Det är ett illa dolt kvinnohat.

Jag tänker på tjejen som nästan svalt sig till döds. På kvinnorna som dör med strumpstickor uppkörda i sig, med kropparna fulla av gift, på dem som tvingas föda barn de inte vill ha, på de bebisar som dör i isiga soptunnor. ”Allas rätt till liv” är kanske den tommaste klyscha svensk, och internationell, politik har att bjuda på.

. . . . .

På Konflikt blir Syrran TV-kändis, under tiden som Petter skriver om IKEA:s antifackliga strategier (just som vi behöver handla där, tusan också) och Red Metal flummar vidare.

Jag måste också slå ett slag för samtliga inlägg om abort som underbaraste Vidalatina skrivit. Kocham ciebie!

Andra bloggar om: abort, kvinnohat, kristdemokraterna, etik

Jag vet att ni tycker att det här är intressant!