När jag var sexton började jag kalla mig vänster. Då var det ett ganska luddigt begrepp, fyllt av tonåringens skriande behov av en identitet och en grupp att tillhöra. Ganska snabbt utvecklades mitt politiska engagemang och jag började tolka saker med hjälp av Marx. Jag svor över alla före detta radikaler (exempelvis 68:orna) och tänkte att jag aldrig, aldrig skulle bli som de.
Åtta år senare är jag där. Där jag lovade att aldrig hamna. I ett slags sömnigt uppvaknande där jag inser att jag inte längre är vänster. Jag har tvivelsutan varit det, men jag är det inte längre. Jag hånskrattar åt den vänster jag noterar (allt från sossarnas vi-är-rödblå till autonoma ungdomar som, precis som jag en gång, tror att världen kommer bli bättre om vi drar på oss svarta luvor och begår kriminella gärningar). Com’ on, det kommer aldrig funka. Lägg den där energin på något vettigt istället.
Jag tror mitt engagemang började rämna när alla förtryck plötsligt skulle kopplas samman. Jag kände mig vilsen när klasskamp och kvinnokamp skulle börja trängas med allt från djurrätt till HBT (missförstå mig rätt).
Fast det går väl inte att peka på saker och skylla på dem. Egentligen är det ju jag som förändrats, upplevt saker, tänkt om. Vänstern är inte slut och kommer förmodligen aldrig ta slut. Men jag som vänster är nog finito. För, och här kommer den hemska sanningen, jag trivs faktiskt bättre bland tillknäppta borgare än bland stora delar av vänstern.
Så nu är jag så som jag aldrig skulle bli. En sådan som växer ifrån sitt radikala engagemang. En sådan som anser sig ha sett så mycket skit inom rörelsen (öh, stillaståendet) att hon finner alternativen roligare. En sådan som kommer ses som en svikare för att hon överger sina gamla ideal (fine with me) fastän hon egentligen anser att det är vänstern som har valt fel väg och hon själv som sett igenom allt.
Hur som helst: det känns för närvarande ganska idiotiskt att ha en blogg som profilerat sig som vänsterpolitisk och som på något sätt känns skriven av någon annan. Jag vill passa på att tacka för alla diskussioner, för allt beröm och alla långfingrar i ansiktet. Trevlig fortsättning till er alla!
48 kommentarer
augusti 24, 2008 kl 9:55 e m
Så vad är du nu då? Blå? Liberal? Jag menar, att tröttna på vänstern är ju en sak, men att gå ifrån det till att få blåa ideal är ju något helt annat.
augusti 24, 2008 kl 10:24 e m
Ajdå. Jag som just hittat din blogg. Nåja, jag får väl läsa dina gamla inlägg. Lycka till.
augusti 25, 2008 kl 7:23 f m
Säger som hapax. synd.
augusti 25, 2008 kl 7:29 f m
Ha ha…
augusti 25, 2008 kl 7:43 f m
Jag hoppas att du kommer att återvända, inte till ”vänstern”, detta abstrakta och hårt mallade begrepp, utan till en glöd för dem som har det svårast. Jag var själv politiskt avsomnad länge, men sedan jag fick barn och där så tydligt såg att många barn far illa och är underprivilegierade, vaknade mitt engagemang till liv igen. Samma sak gällde när jag kom ut som bisexuell och märkte hur oerhört långt vi fortfarande har kvar innan samhället är till för alla – inte för att jag personligen far särskilt illa, men så många runtomkring mig. Och nu bor jag på en gård full med familjer som ursprungligen kommer från andra länder och ser hur privilegierade vår familj är. Jag ser hur privilegierad jag är som man, som vit man, som vit medelklassman. Och jag ser hur flera av mina kurskamrater på pedagogiken faller ifrån för att de är underprivilegierade, för att de är födda i Syrien, för att de är ensamstående mammor och så vidare. Jag blir bara mer och mer förbannad över samhällets alla orättvisor och besluten att försöka göra något. Jag gick, som du, från i mitt fall Vietnamrörelsen, Clarté och KFML i sextonårsåldern till en stor tomhet. (Ett år röstade jag till och med på moderatena. Det känns obegripligt i dag.) Men nu är jag vaken och tänker inte somna om. Det betyder inte att jag är överens med exempelvis Vänsterpartiet om allt – långt därifrån. Men det känns bra att ha återerövrat det engagemang jag hade som ung, fast i ny tappning och med en mycket mer komplicerad världsbild.
Jag hoppas att du kommer tillbaka.
augusti 25, 2008 kl 9:12 f m
Det jag inte fattar är om du bara är trött på ”vänstern” och de människor som är aktiva i den, eller om du själv helt enkelt inte har vänsteråsikter längre.
augusti 25, 2008 kl 9:19 f m
Jag gissar att du som Niklas kommer att nån gång återvända till vänstern, men då vara vänster på ditt eget sätt (vi är rätt många som är vänster på våra egna sätt).
Annars vore det synd.
augusti 25, 2008 kl 3:21 e m
Utveckla snälla, i vilka banor har dina tankar gått? Förutom att du ”trivs bättre med borgare”? Vore intressant att läsa.
augusti 26, 2008 kl 9:48 f m
Det är klart det är lättare att umgås med välnärda, ekonomiskt och därmed psykiskt stabiliserade människor än samhällets obekväma bottenskrap.
augusti 27, 2008 kl 1:43 e m
Det är väl en mänsklig rättighet att ändra sig… jag säger som ”dheym”, följ utvecklingen och skriv om det.
Lycka till med vad du nu än hittar på
augusti 27, 2008 kl 8:41 e m
har precis gått igenom en liknande fas som dig, fast kanske på ett annat sätt…men precis som dig ser jag på dagens vänster med stor sorg. den har gått så långt bort från vad som är viktigt att vanligt folk inte ens vill ta i den med tång.
jag är född och uppvuxen i en röd familj, och visst är jag röd fortfarande, det är bara det att vänstern inte tilltalar mig, varken som rörelse eller som idé. den nya tidsålder har visat att anarkism = liberaler, kommunister = csn-revolutionärer.
det är enklare att gå sakta men säkert bort ifrån sekten, och söka sig till de folkrörelse som faktiskt vill göra något utan att vara korrekta eller leka revolutionärer. ideologiernas död är tydlig i denna tidsålder, och om inte dogmatikerna förstår det snart så….
det är dags att fundera och agera utifrån ett realitiskt och praktiskt perspektiv och börja lyssna på vanligt folk, istället för att haspla ur sig floskler som ingen människa kan tro på när verkligheten kommer kraschande in genom fönstret. först när vi skjutit den självutnämnade revolutionären kan vi börja bygga en oberoende rörelse för klassamhällets avskaffande.
augusti 28, 2008 kl 9:59 e m
Suck.. Ska du bli en sådan ”realistisk” mysborgare nu?
Du har alltså skaffat dig lite nya fräscha ideologier och polare?
Cynism: Va fan är vanligt folk? Jag räknas inte dit eller? Måste man gilla falukorv då och ha intetsägande sosseperspektiv?
Skönt att ha dig som vet vad kommunister och anarkister egentligen gör? De papperslösa som slåss mot svältlöner är liberala csn-revolutionärer?
Du är nymaoist? Advantgardet skall tjärna folket och leda det till seger? Du som skall gå ut och lyssna till ”vanligt folk” är alltså inte en självutnämnd revolutionär?
augusti 29, 2008 kl 12:55 f m
”Vanligt folk” kan lätt ses som de som lever stundom vanliga liv, men som vid pressade situationer kan göra ovanliga saker. De flesta sociala kamper förs av vanligt folk, inte av vänsterfolk. Jag skulle nog räkna in papperslösa arbetare till vanligt folk, inte till den autonoma vänstern med all dess livstilism och bokmarxism.
Etiketter som anarkist och kommunist är lika tilltalande för de flesta som munherpes. Sorry men sant (det har jag märkt på min arbetsplats och om man diskuterar med folk utanför sin politiska klubb).
Är ej nymaoist snarare antagonist, dock tror jag det är produktivare och mer konstruktivt att tala med sina vänner och bekanta utanför vänsterträsket än det är att tala med vänsterfolket. Och man behöver inte diskutera för att vinna, utan för att hitta gemensamma nämnare. Och kan du inte se en uns humor och ironi i mitt inlägg så kanske du ska ta och slå en fet?
Kan du inte precisera varför Akuhujan skulle vara mysborgare, och kan du precisera begreppet Mysborgare?
augusti 29, 2008 kl 12:41 e m
”dock tror jag” … va underligt att man har gemensamma nämnare med sina vänner… och vilka intressanta diskussioner det kan bli ”jag håller med dig” jag håller med dig” jag håller med dig” är det en rädsla att inte våga stå för något eget det egentligen handlar om, denna strävan mot konformism och tilltagande oförmåga att någonsin ta ställning för något? Låter som själva definitionen för ett insnöat träsk att diskussionen alltid måste utgå från det som någon påstår är allas gemensamma nämnare (låter som nått religiöst nästan, är det själen du pratar om) . Men som sagt, är strävan att alltid vara till lags låter det som att du kommer lyckas cyn.ism.
augusti 29, 2008 kl 1:03 e m
sarba/ sidekick
augusti 29, 2008 kl 2:58 e m
Man tröttnar snart på borgarna också…
Ja kommer hursom inte sluta läsa din blogg om den fortsätter hålla samma kvalite.
augusti 29, 2008 kl 7:54 e m
Nog för att vänstern länge stått (och fortfarande står) inför stora utmaningar som den inte förmått lösa och ofta agerat vilset och felprioriterat frågor, men jag kan faktiskt inte identifiera mig med din bild av (den radikala) vänstern.
Jag har aldrig stött på någon som inbillat sig att ”världen kommer bli bättre om vi drar på oss svarta luvor och begår kriminella gärningar” och jag upplever det inte alls så att ”klasskamp och kvinnokamp trängs med allt från djurrätt till HBT.”
Min uppfattning är den att vänstern faktiskt är på väg att hitta rätt, även om vi inte är där ännu. Det är dags för oss att kavla upp ärmarna och arbeta hårt så kan vi nog komma en bra bit de närmsta tio åren. Klassförankringen inom vänstern är starkare än på mycket länge, det är en styrka som det är hög tid att vi tar tillvara på.
Sen vet jag att det är många som avradikaliseras när de passerat 25-sträcket, men många återradikaliseras efter några år när de fått ungar vilket fodrar ansvar. Problemet som jag ser det är att den radikala vänstern i stort saknar strukturer som passar 30+:are att bedriva politik inom.
Jag kan inte säga att jag kommer att vara ”vänster” livet ut, jag vet inte ens om jag är ”vänster” idag, men jag antar att jag är det. Men jag säger som så, att den dagen jag blir liberal så uppskattar jag om någon ger mig en ordentlig smäll på käften. Men det är knappast troligt; självfördumning är förvisso möjlig, men den måste påbörjas tidigt.
Jag tror ärligt talat inte att det är möjligt att upphöra att vara marxist. Man kan inte acceptera halvsanningar, lögner, bortförklaringar, ideologi, när man en gång lärt sig använda sitt förnuft.
augusti 31, 2008 kl 9:21 e m
Akuhujan:
Handlar det inte alltid om människor, hur man upplever människor? Jag har åtskilliga gånger känt mig besviken på en del vänster-människor.
Första gången jag blev det kändes det rätt hopplöst. ”Varför gör jag det här? Kan någonting bli bättre om de tänker och gör så här?”.
Så småningom drog jag slutsatsen att överallt kommer det alltid att finnas människor som är fast i dåliga mönster av självförhärligande och narcissism, kanske rentav psykopater.
Men det var ju inte för att stödja dem jag var med och kämpade. Det var ju för dem som hade det svårt och som samtidigt respekterade och såg andra människor. Och de fanns de också, blandade med dem som inte lyckats så bra med sig själva.
Det ledde till att jag satte större värde på de som lämnat självförhärligande och nedsättande attityder. De som blivit mer vuxna helt enkelt. De som jobbat med sina egna attityder och problem.
Och jag trivs med dem. Och det är väldigt gott att de finns. Jag räknar många av dem som mina vänner.
En vän till mig sa att hon inte stod ut med människor som inte hade haft det svårt på allvar någon gång. Jag förstod mycket väl vad hon menade (och att hon överdrev och visste det).
Visst finns det bra människor både till höger och vänster. Ingen tvekan. Men ofta finns det en tendens till höger att så att säga värdera människor. ”Man får det lön man förtjänar” och liknande dumheter. Jag har svårt att stå ut med det. Stå ut med ytligheten. Att inte gå in inunder.
Ibland vill inte de som har det lite bättre tänka efter varför de egentligen har det. Naturligtvis måste man förstå att det är svårt att göra det. Och på sätt och vis är det ju därigenom intressant. Men så vill man nog försöka påverka lite också …
När man behöver vara ärlig (coh där är väl du nu?) så måste man nog tillstå att många människor till vänster misslyckas på precis samma sätt. Fast det kan man, tycker jag, lite lättare, försiktigt, påpeka för dem. Om inte alltför stora tendenser till idolisering finns, förstås.
Det är ändå till vänster jag har mitt hjärta. Men övertygad om det blir jag bara i mötet med andra. Eller med den andre.
Välkommen tillbaka till vänstern eller vad du kommer att kalla det när du känner för det!
augusti 31, 2008 kl 11:15 e m
Men vännen, du försvinner väl inte från mitt liv?
september 1, 2008 kl 7:03 f m
Jag har så svårt att förstå varför folk som tillhör ”vänstern” och som sedan bestämmer sig för att lämna den måste göra så stor affär av det hela? Varför inte lämna vänstern i stillhet, utan att trumpeta ut det till hela världen? Det förefaller mig som f. d. vänstermänniskor har ett enormt narcissistiskt behov av att vältra sig i sin egen uselhet, göra avbön offentligt och tvätta sin egen byk så att alla andra som vill (eller inte vill!) ska tvingas åse det hela. Göran Skytte är väl ett praktexempel.
Det förefaller mig som om den andra rörelsen, alltså f. d. borgare som går vänsterut, sker med betydligt mindre dramatik och kalabalik. Varför är det så? Folk med borgerlig bakgrund har kanske en mer ödmjuk livsinställning, en större grundtrygghet eller kanske inte ett lika stort behov att posera offentligt?
september 1, 2008 kl 7:37 f m
Jag förstår precis hur du känner det, har varit där själv. Ett problem med att vara väldigt aktiv som ung är att man kan börja känna sig främmande för den sociala miljön man tillhört under ett antal år när man blir lite äldre. Eftersom den sociala samvaron är så intimt kopplad till politiken kan det mycket väl hända att man tröttnar på idéerna i samband med att man söker sig till ett nytt socialt sammanhang.
När jag hoppade av rörelsen var jag väldigt trött på livsstilen de flesta av mina bekanta gillade – sitta på den lokala vänsterpuben, dricka bärs och prata politik. Jag ville dansa på klubbar och äta piller och var inte ett dugg intresserad av att gå i demonstrationståg.
Nu är jag äldre och i och för sig fortfarande inte intresserad av att gå i demonstrationståg, men heller inte av klubblivet. Engagemanget har kommit tillbaka så smått men under andra former. Det tror jag ditt kommer att göra också.
september 1, 2008 kl 12:05 e m
”off comes the dreads in comes the income”
Inte för att vara dissig, men jag förstod aldrig vad som var ”vänster” med din blogg. Den hade samma fixering vid identiteter som en stor del av identitetspolitiska träsket, även om med en mer problematiserande och självkritisk vinkel. Och det är väl slående att många av kommentarerna, att de just betonar det sociala hänget, vänstern som en liten identitetsvärld. Den ”vänstern” är vi nog inte många som vill vara en del av. Då blir en ”vänsteridentitet” ngt som man bara kan byta ut, som en musik- eller klädstil. ”Vänster är såååå igår, idag är det bratsen som är the shit”. Bara en fråga om preferenser, smak, umgängeskrets.
Men den kapitalistiska vardagen ligger långt borta från det där. Att man måste kämpa för att få stålarna att gå ihop, pröjsa hyran, inte ha kontroll över sitt arbete på jobbet, stå ut med chefen. Maktlösheten. Exploateringen. Fackliga stridsåtgärderna kringskärs, facken tappar medlemmar, sociala skyddsnäten monteras ner, inkomstklyftorna ökar, sjukvård och tandvård har återigen blivit en klassfråga, papperslösa utnyttjas som låglönearbetskraft. Allt det där fortgår. Och människor som måste leva i denna situation, och göra det bästa av den, försöka flytta fram sina positioner eller bara tillkämpa sig ett andningshål.
I det läget framstår det mig mycket märkligt att ”vänsterkrisa”, och känna sig mer hemma bland kapitalets aktörer. Träsket suger, visst. Vänstern suger, visst. Facken suger, visst. Men vem har råd att lämna klasskampen o vända den ryggen? Vem har råd att stänga allt ute och festa med borgarna i det läget? Märkligt. Mycket märkligt.
Nåja, hoppas du hittar ditt förtrycksfria sex i din nya identitetskrets. Liberal vanilj är ju mumma.
september 2, 2008 kl 12:12 f m
Jag gissar att ägaren till denna blogg är samma tjej som kallade sig anarka och ichbein på socialism.nu. Hon som började sin karriär som radikalfeminist, och som sedan har fortsatt sin ”karriär” i den liberala identitetpolitikens träsk – även under sin s.k. ”klasskampsperiod”. Inte konstigt att du slutar som liberal blott 23 år gammal. Du har ju egentligen alltid varit det, eller hur?
Dock vore det ju ganska intressant att veta psykologin bakom detta fenomen att få en ”vänsterkris” i så unga år. Uppenbarligen handlar det bara om en period av tonårsuppror, innan man har stakat ut sitt borgerliga liv och akademiska karriär ordentligt. För oss andra som lever under – och känner av – kapitalismens ok varje dag av sitt liv är det dock inte så enkelt. Det är något sorgligt över det, antar jag. Själv är jag runt trettio och hatar fortfarande detta samhället lika mycket och intensivt som jag alltid har gjort.
september 3, 2008 kl 9:59 e m
Läste precis det här på helgon.nets politikforum, kändes relevant:
”Ja nu sitter jag här och är nästan 30 år i en bostadsrätt och ett jobb som kräver att man har kostym. Jag är förlovad och drömmer om att bo på landet. Jag har vapenlicens och körkort. Jag blir full en eller två gånger om året och jag har inte slagit någon på käften på flera år. En liten taxvalp som ska heta Hjördis är planerad till sommaren. Jag funderar på vad de kommande barnen ska heta och hur familjebilden ska se ut.
Hur fan blev det så här? Kuratorn på högstadiet lovade ju att jag skulle sluta som kåkfarare. Jag lyssnade lite på doktor kosmos och blev sentimental. Fan vad härligt det var att vara 16, komma på på fredageftermiddagen att man skulle festa, dra och sno lite folköl och ragga upp lite hembränt, supa ner sig, hamna i slagsmål och vakna på hotel Gripen. Inget spelade någon roll, inte en tanke längre framåt än till nästa dag. Hotad med kniv? Vad fan spelar det för roll, hur skulle det se ut om man backade? Folk skulle ju tro att man var en fjolla. Bakfull på stora matteprovet? Ja vem fan kom ihåg att det skulle vara prov?
Mycket ändras med tiden, men jag har samma åsikter nu som då, om de förändrats på något sätt är det att jag blivit säkrare på dem och att jag lärt mig mer som stödjer mig i min övertygelse. När jag var tolv år blev jag kommunist, det skedde genom att jag frågade min syster om vad kommunism var och hon svarade – Det är när alla är lika värda, när alla har lika mycket.
Men den uppfattning jag får av en massa andra människor är att när livet förändras så byter man till de åsikter som passar med det nya livet. För mig känns det mest som att det är människor utan åsikter som bara anpassar sig. Jag menar jag har ju inte kängor, rakat hår och bombarjacka, eventuellt för att jag växte ifrån det, kanske för att det inte passar sig. Men hur fan kan man TYCKA annorlunda för att det inte passar sig?
Om man tror på något så ska väl inte det ändras för att man hamnar i en ny situation?”
september 4, 2008 kl 6:23 f m
konstigt att hbt verkar alienerande.
september 4, 2008 kl 8:06 e m
Refused sammanfattar det väl:
You gotta be fucking kidding me
How did you end up being so fucking reactionary?
And right now what I need is more songs about being stabbed in the back about conservative kids with no agenda or integrity.
You gotta be fucking kidding me
And I never thought that I’d sing another song about ”growing up” or selling out
Men lycka till med chai latte-kvällarna med tillknäppta borgare som knullar när lampan är släckt. Vi har vettigare saker för oss. Good riddance.
september 6, 2008 kl 6:39 f m
Man vågar nog satsa en peng på att
du aldrig tillhört arbetarklassen. Antigen det eller gjort en klassresa.
Intresset ljuger aldrig, och oj vad jag hoppas få se den dag då du och ditt ego sitter där på farstun och ser mina klasskamrater rensa ditt hem på statusprylar.
september 6, 2008 kl 7:45 e m
Cheezle: Vad i helvete ska ni med statusprylarna till?
RIKTIGA arbetare behöver inga statusprylar utöver en knuten näve(och stor kuk)!
september 7, 2008 kl 2:17 f m
Måste spara er migrän och annat huvudvärk. Ingen bryr sig att du har gått över till nyliberalisterna.
och ”Sidekick” så du kallar fattiga för psykiskt instabila? jag tror verkligen du har tappat verklighetsuppfattningen. låt mig ringa psykmottagningen för din egen skull.
åtminstånde så lever dom fattiga med tacksamhet till skillnad från andra ”rika”
.
september 8, 2008 kl 12:13 e m
salem: ja det finns en bevisad koppling mellan att få mer pengar och bli friskare psykiskt, eftersom du undrar. Med det inte sagt att alla som har lite är psykiskt sjuka. Men ekonomisk utsatthet är självklart också en belastning för psyket.
september 12, 2008 kl 10:58 f m
Känner tvivel gör vi väl alla då och då, att blicka ut genom köksfönstret se människor passera på vägen nedanför. Alla dessa små människor, deras förhoppningar, strävanden, känslor och tankar. Gör jag rätt? Hur dum är jag som tror att denna värld och alla dessa människor någon gång kommer omdanas in i märgen, in i deras innersta vrå kommer ett ljus gå upp eller vadå? hur naiv får man bli egentligen.
Men jag vill tro det! jag vill i alla fall inte ge upp dricka upp kaffet och muttra ohörbart över nånting trivialt i DN så att det triviala i mitt liv och allas liv bara fortgår, tar över såpass att vi inte ser vad som är viktigt.
Fortsätta handla och skapa, hela tiden. För det är det den ”vänster” du lämnar gör, de skapar och omdanar vår värld varje dag.
Jag kan minnas den svartmuskiga kommunisten (som jag ser år efter år från det jag var 16 tills idag då jag är 24 och mer kokande svartröd än någonsin) som med ett brett leende bemöter statlig repression som reaktionärt spott. Slåss för och hjälper papperslösa, engagerar sig fackligt, demonstrerar, kanske affischerar han med. Vad vet jag? Han är säkert ingen ängel men på ett sätt en hjälte.
Jag ser tjejen som inte är medeklassfeminist men ändå pluggar genus på nån högskola, hon skriker åt patriarkatet och de hånskrattar. Hon föder hemlösa på Stadsmissionen och de nickar kort. Hon hjälper våldtagna nerpundade tjejer och de önskar de slapp men behöver det.
Jag känner dom inte och det spelar faktiskt ingen roll för jag ser vad de tillsammans med andra kan göra och gör för samhället – hur en glimt av ett annat samhälle skymtar förbi i sin linda varje gång jag hör eller ser nånting de gjort. Inga änglar som sagt, inte oskyldiga, inga goda idealister. För varför ska vi vara det?
Jag blundar och tittar upp. Allt detta finns kvar, ingenting har förändrats. Systemet maler på, grusar sönder det mesta som en jättelik maskin. Krossar ben, kött, drömmar och hopp. Vissa reser sig – och faller, men reser sig igen. Det är det som är det viktiga.
Kalla mig gärna löjlig men för mig är att vara vänster mer än personligt – det är privat. Det handlar om mitt allra innersta. Min familj, min släkt. Min förbannade djävla white trash släkt som jag älskar.
Min människosyn, vad jag ser hos andra och hos mig. Vad jag vill se. Vår potential.
Mina värderingar och uppfattningar kommer ju inte från någon annan än mig i slutändan, hur jag än sträckläser Negri, Gramsci eller annan random gubbe.
De som vill hålla sina känslor och tankar borta från politiken, vara kalla och distanserade ger jag inte ett skit för. Finns inget värre än blåsossar i mina ögon. Falska hycklare.
De som börjar som ”Lisa-medeklass-17-Ung-Vänster och Djurens Rätt-är-min-hobby-” med hårda ord att kasta i ansiktet på folk d.v.s mest knappt chockade föräldrar slutar väl oftast som ”Lisa-medelklass-27″. Dem har jag mött sedan jag började mitt engagemang, jag kunde se det redan då i deras ögon hur lite kampen betydde för dem. Hur det för dem mest var en symbolisk kamp på liv och död. Nånting att tala om. Nånting att diskutera. Nånting att högtravande säga, som krossa kapitalismen. Sen drack de te.
Socialismen är lätt att få andra att lyssna till men först måste du själva lyssna, den börjar alltid med oss själva. Och då måste man ju ha tanken och känslan där, det måste finnas ett verkligt intresse som sträcker sig längre än till det du kallar ”ideal”. Där idealet tycks vara en vacker fågel i fjärran, onåbar och omöjlig att ha som kamrat för vi kan inte flyga.
Jag kan inte flyga och jag är fan inte någon idealist, och kommer aldrig bli någon bokmarxist. Jag bara hatar förtryck, miljöförstöring, korruption och fattigdom. Simple as that.
Vem som helst som inte haft vare sig guld, silver eller platinasked i käften sen de var små inser att man blir vänster för att man inte kan vara något annat än vänster om man inte gillar att pissa på sig själv – för att använda ett sådant uttryck.
Man käftar emot. Man vägrar vara likgiltig. Man föraktar de som bara rycker på axlarna med förträngningar som ”men vi är ju alla djur” och man försöker att inte förakta dem för deras hopplöshet. Det viktigaste är att försöka hänga kvar och kväva cynismen i sin linda annars står man där själv. Tom.
Fortfarande vänster för det kommer jag alltid vara, det är ingen kappa jag vänder efter vinden som du gör, utan den fryser jag. Hur lyckas man med det? Men ändå skulle jag stå där.
Det är synd att du gör det men en sak har du rätt i. Vänstern kommer fortsätta – vi är ett myller, vi är likt insekter som likt maskiner fortsätter jobba, peppa, kämpa, förlora och vinna. Om och om igen. I alla tider och på alla platser har människor gjort det innan rödgubbarna såväl som efter dem, under andra namn och andra former.
Vi kommer dö. Fler av oss dör just nu. Men andra kommer krypa i deras lövspår.
september 15, 2008 kl 12:43 e m
Frågan är vad ”Vänstern” är… Den riktiga samhällsomvandlande sprängkraften finns kanske inte i organisationer dominerade av medelklassen och som därigenom ser på samhället och arbetarklassen med ett uppifrånperspektiv. Om man inte kämpar för sig själv och sina kamrater utan istället grundar sitt engagemang på någon ”snällhet” och omtanke om de mindre bemedlade är det lätt att kliva av och ägna sig åt annat… Som sagt… Den omvandlande kraften finns knappast i dagens vänster utan i den breda tysta arbetarklass man säger sig företräda…
september 15, 2008 kl 12:47 e m
Till du som skriver om ideologiernas död och yada yada. Tror ni att människor inom den utomparlamentariska vänstern är några slags bokstavstroende skäggmaoister? OK vi har alla sett dem.
Vi fattar väl att verkligheten inte ser ut som den gjorde för 100 år sedan, ja inte ens som den gjorde för 10-15 år sedan. Systemet är dynamiskt. Det är rätt basic.
Men för att hänga med i denna komplexa väv så måste man ändå inse grundfakta; de rika skor sig på de fattiga, still.
Du kan kalla dagens ”anarkister för liberaaaaala” om det känns som en schysst modern snuttefilt för dig.
Inga omskrivningar i världen ändrar dock på detta förhållande.
Sen skitsamma om denna globala vänster otroligt nog ändå bara bestod av sektiga CSN-revolutionärer från Syd-Afrika till Indien till USA. Jaha? Försvinner då hyperkapitalism och imperiekrig? Tydligen.
Ger du upp då, blundar för allt och för vad som sker.
Individerna gör dig besvikna. Du ville ha rediga arbetare med snus i käften, direkt från verkstadsgolvet inga fjuniga CSN-revolotionärer från söder här inte. Tror att du behöver ett wake up call, besöka dagens Sverige.
Unkna värderingar med en lagom dos homofobi, klassförakt, rasism och intolerans har jag tyvärr oftast mött från heltidsarbetande medelklassare; från rörmokare till läkare till ekonomer. Ja de är alla ”medelklass” i dagens Sverige. Ja jag generaliserar och syntetiserar den subjektiva verkligheten som jag uppfattar den från personlig erfarenhet ställd mot materiella förhållanden, statistik och teori som jag läser om.
Detta har jag erfarit genom att arbeta på allt från lager, kontor, telefonförsäljning till butik. Många av de inom det man traditionellt menar med ”arbetarklassen” tillhör nu i många fall den privilegierade delen av Sveriges befolkning. Därav förklaringen anser jag till att borgerliga värderingar gror rätt bra där.
Så om detta är ”vanligt folk”, varför ska jag försöka charma dem? Det är väl att strö floskler omkring sig. Och det är sossar och moderater samt andra pragmatiker redan djävligt skillade på.
Din klassanalys behöver en fet uppgradering.
september 20, 2008 kl 4:06 e m
Grattis!
september 29, 2008 kl 5:49 f m
Jag slutade definiera mig
som ”vänster” för länge sedan. Att kalla sig vänster är lika laddat för mig som att någon kallar sig hårdrockare eller friluftsmänniska. En hobby, en sak att göra.
Jag är inte vänster. Jag är arbetarklass och det som driver mig är hat och hopp om hämnd på all skit som jag och alla jag känner får ta för att gå vidare i livet.
När jag började jobba var jag radikal och vänster. Det finns inte så många som är ”radikal vänster” på min arbetsplats. Men jävlar vad det finns hat.
Jag har gått från revolutionären, frälsaren och upplysaren till en i mängden. En av alla dom som hatar. Skillnaden är bara att jag har läst mer och då och då formulerar mig klipskare, men många gånger överraskas jag med att det är tvärtom.
Det finns många problem i arbetarrörelsen. Kritik och förslag på förändringar är bra. Arbetarrörelsen och socialismen är konkret och praktisk. Liberalismen är nånting man läser om på internet och kapitalismen är något som knullar oss varje dag.
oktober 2, 2008 kl 10:02 f m
Jag förstår dig, blogginnehavare och kan identifiera mig med det du skriver i ditt inlägg.
Jag brinner fortfarande för de utsatta i vårt samhälle. Men det är inte samma sak som att känna empati för uttråkade, tjuriga människor på det svenska industrigolvet som vägrar ta tag i sina liv och göra något åt sitt uppenbara missnöje och barnsliga missunnsamhet mot dem som väljer ett annat liv än de har valt.
De senaste diskussionerna jag haft med vänsterradikaler har varit pinsamma, onyanserade och barnsligt obstinata. Jag är glad att jag kan säga att jag inte är ett smack röd längre. Men inte är jag blå för det.
/ Carin
oktober 2, 2008 kl 7:25 e m
vi kämpar för oss själva carin.
oktober 2, 2008 kl 8:20 e m
bättre när folk kommer och klappar barnen på huvudet då carin, känns väldans blått. Och kanske känner du med utsatta, tror du själv, men ditt inlägg visar att du inte fattar nått av varför utsatta är utsatta. Det du säger är princip att dom väljer att vara utsatta, vill vara det – vem gör det, egentligen, som mår bra, dvs som är utsatt? Och för att man jobbar på industrigolvet, när man enligt regeringen måste ta vilket jobb som helst för att överleva, vilket jävla val är det man har, egentligen? Kan alla bara välja att jobba som advokater, bara man ”väljer” carin, bara man inte är obstinat? Bara man inte är ”obstinat” så försvinner arbetslöshet… Du låter som en fascist carin, med din människosyn på utsatta som jobbig obstinat pöbel.
oktober 6, 2008 kl 8:54 f m
Carin det är inte vi som är utsatta, i alla fall inte på det sätt du tror. Det är du som är utsatt.
Jag brinner också fortfarande för utsatta som dig, såna som tror att livets väg kantas av fria val som man väljer och vrakar ur IKEA-katalogen. Men för någon som är övre medelklass eller har kommit dit är det säkert lätt att få den uppfattningen om saker och ting; Carin pekar, pappa betalar.
Vissa väljer underligt nog det inte alltför glamorösa ”Industrilivet” ur katalogen (sid. 1879) det kantas av tungt och slitsamt fysiskt arbete, sjukdom och för tidig död, tidiga morgnar och sena kvällar, stöddiga chefer och pissliberaler som kallar sig Carin som är fräcka nog att nedvärdera och kommentera det dagliga slitet.
Det konstigaste av allt måste ändå vara de i tredje världen som väljer detta liv! Detta arbetsliv som är rätt sällsynt i Sverige då folk äntligen insett att det är bättre att välja ”medelklasslivet”. Men på världens fabriksgolv som exempelvis Taiwan tycks de vara efterblivna särskilt barnen. Så dumt när hela världen ligger för deras otvättade fötter!
oktober 11, 2008 kl 7:04 e m
Nu får du börja skriva snart igen.
oktober 11, 2008 kl 8:27 e m
Känner igen mig rätt bra i det hela med. sjukt trött på den naiva ”vänstern” som ser det mesta i svart/vitt. Klart det finns en del undantag men i det stora hela kan jag verkligen inte identifiera mig med ”vänstern”.
Det är riktigt kul att så många blir så provocerade av blogginlägget. Finns en del riktiga pärlor bland kommentarerna. Hej sektvänster!
oktober 11, 2008 kl 9:28 e m
Ariba:
Har du lust att utveckla eller var det bara floskler som ”sektvänster” du hade att bjuda på idag?
oktober 12, 2008 kl 9:33 f m
Delac: Nej, faktiskt inte så mycket mer. Delar av vänstern agerar faktiskt lite utifrån vad som populärt brukar kallas sekt. Begränsat umgänge inom den egna kretsen, en ganska smal och ensidig syn på saker o ting.. tja du vet nog vad jag menar.
Sen är det inte alla som agerar sekteristiskt, men jag har full förståelse för varför folk tröttnar på den sandlåda som kallas den utomparlamentariska vänstern (eller negrianer eller whatever).
oktober 15, 2008 kl 6:31 f m
Det där skulle ju lika gärna vara en beskrivning av Sveriges nyliberaler
januari 22, 2009 kl 1:13 f m
Bra att du lämnat ”vänstern”, anslut dig till klasskampen istället.
februari 5, 2009 kl 12:11 e m
Kan inte uppfatta detta som annat än nonsens. Du är inte längre vänster för att du trivs bättre socialt med de individer i din omgivning som är höger än de i din omgivning som är vänster? Vad har det med idéer, politik och huruvida man vill öka eller minska jämlikheten att göra? Det blir bara begriplig om man antar att du med ”vara vänster” menar att man har en viss stil, social identitet, socialt umgänge etc. Som du säger, många 16-åringar positionerar sig ju politiskt efter dessa kriterier. Men om någon som är 20+ (?) och påstår sig ha studerat Marx vacklar så enkelt, då har man nog aldrig varit särskilt politiskt intresserad eller medveten egentligen.
Själv har jag alltid skytt livstilismen inom vänsterrörelsen och bildat min uppfattning genom kritiskt, öppet tänkande och studier av lite av varje. Det har bara gjort mig mer vänster och vänster med åren, även om jag säkert faller under din beskrivning av ”borgerlig, tillknäppt” personlighet.
februari 5, 2009 kl 12:39 e m
För övrigt, är det svårt att inte bli föraktfull när man läser alla grinande inlägg om ditten och datten som alla vittnar om författarens ego-centriska och överkänsliga personlighet. ”Vänstern” är så, alla ”anarkister” är si, usch för alla ”autonoma sekter”. Jaha? Ingen rörelse är väl perfekt? Och poängen med rörelsen var väl inte att den skulle vara mysig utan att den skulle ändra på saker? Har man den minsta jävla ödmjukhet och trygghet i sig själv är det väl bara att dra sitt strå till stacken och sedan gå hem och leka med vem/vad fan man nu vill. Eller, om nu har lite eget driv att tala om, så kan man ju aktivt försöka påverka själva vänsterrörelsen i den riktning man vill.
Herregud, vad är det för hjälplösa barn av sin tid som tror att ”vänster” är en vara bland andra på marknaden, i kategorin meningen med livet, som man spottar ut när det går det minsta emot. Ni lär ha varit så stressade av hur andra uppfattar er, dvs hur väl er egen person som vara står sig på marknaden, att ni aldrig tagit er tid på allvar umgås med er själva och skaffa lite vuxendistans till grejer.
april 20, 2009 kl 12:16 e m
”Känner igen mig rätt bra i det hela med. sjukt trött på den naiva “vänstern” som ser det mesta i svart/vitt. ”
I och för sig har du en poäng i att det finns en del inom soffvänstern som ser allt i svart/vitt eftersom det är så lätt och bekvämt. Detta gör jag med ibland ska erkännas.
Men politiken är salongsgods för soffvänstern. Något som ska diskuteras och debatteras helst med så mycket distans som möjligt. Vad fan gör det om jag har en bostadsrätt!? Bostadsrätter är ändå fel!
Marx och Hegel blir en del av en intelektuell fulländning eller nåt, idoldyrkan? Jag vet inte. Själv har jag inte läst mer Marx än referat och manifestet. Intresserar mig inte.
Man lägger ingen egentlig vikt i det frasradikala man spottar ur sig. Man kopplar inte hur detta tas emot av ”svenssons” och hur man överhuvudtaget ska koppla sin vision till dessa människor. Det är ju egentligen inte det som lockat en till politiken från början.
Detta eftersom de blivit vänster utifrån ett slags livstilsval och utifrån en uppfattning om att det är en ”identitet”. Helst ska den vara så provokativ som möjligt också.
Ungefär som Akuhujan uppfattar höger-vänster människor i svart och vitt, ”borgare” är tillknäppta och ”vänstern” är va då frispråkiga? Inte sällan blir soffvänstern när de närmar sig 25-30 rätt naiva och dikotomiskt tänkande liberaler.
Men annars tycker jag att svartvitt onyanserat tänkande oftast kommer från högermänniskor: det är ens fria val. Punkt. Detta blir mantrat som upprepas som svar på det mesta som man kan tycka är fel eller dåligt i samhället. Antingen det eller sänk skatterna.
Man väljer den goda vägen eller den dåliga vägen i livet. Lätt som en plätt.