Den som söker, han finner.

Människor som besöker den här bloggen efter att ha använt någon sökmotor är på jakt efter små och trånga fittor, sexiga barn, horor, slynor och knull. Jag ber ödmjukt om ursäkt för att ni hamnar här, för jag antar att det inte är texter som problematiserar sexualiteter ni vill ha (tyvärr). Jag skulle kunna spinna vidare utifrån sökorden i all evighet, men det här blogginlägget har mest som syfte att be om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen. Troligtvis kommer det se likadant ut åtminstone två veckor framöver för nu åker jag på lajv (det trodde ni inte om mig. det trodde inte jag heller). Efter det återkommer jag med ännu mer sexualpolitik. Man kan ju inte riskera att mista de läsare som ramlar in här tack vare sökkombinationer á la oskuld och hora + stockholm billig.

Så länge får ni gärna berätta hur just ni hittade hit. Jag tycker det vore spännande att veta vilka ni är som läser.

If I had a little money, I would become a hemmafru.

För en tid sedan köpte jag mitt livs första självhjälpsbok. Jag hade kunnat köpa femhundra stycken när jag ändå var igång – bokhandeln verkade ha avsatt en hel vägg för oss unga kvinnor som slits mellan livets olika måsten. Redan här bör det nämnas att det finns få begrepp jag ogillar så mycket som inneordet vardagspussel. Vardagspussel handlar alltid om medel- och överklassens kvinnor som vill punktera arbetarkvinnornas liv ännu lite mer för att själva tjäna mer pengar/slippa kräva jämställdhet (”min man gör inte ett skit, men det är nemas problemas, för Maria kommer en gång i veckan och fixar det för en spottstyver”).

Ändå. Ändå kan jag inte komma ifrån att något är väldigt konstigt i samhället. Ta det här med barn. Jag vill ha barn (har jag kommit fram till, efter att i flera år i sann posttonårstrots ha äcklats över spädbarn). Sanningen är den att jag vill ha flera stycken. Tre, kanske. Men jag vill mer. Jag vill studera klart och sedan doktorera. Jag vill jobba. Jag vill utveckla mina planer på företagsverksamhet. Mina planer för mitt offentliga arbetsliv frontalkrockar med alla drömmar om snörvliga bebisar med rosenkinder.

Kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden, men blev samtidigt kvar i hemmen. Istället för en arbetsplats har vi nu två (eller fler, då exempelvis äldrevården går på knäna och många kvinnor måste ta hand om sina gamla föräldrar också). Det funkar inte. Jag vill inte tvingas välja bort antingen karriär eller familj. Jag vill ha både och.

Därför köpte jag boken, för jag tänkte att det nog handlar om att sänka ribban. Om jag inte satsar på att bli så lyckad akademiskt kanske jag kan få in ett par graviditeter och föräldraledigheter och föräldraskap mellan arbetspassen. Om jag inte satsar på att kunna ta hand om mina ungar på ett bra sätt utan istället tycker att dagis 07-17 är okej, så hinner jag nog med karriären. Jag måste bara sänka ambitionerna. Apuh.

Det är ett faktum att mitt, och många andra kvinnors, liv inte går att få ihop schemamässigt. Frågan är bara om det inte vore vettigt att sluta ge ut dessa mängder självhjälpsböcker för tjejer och istället satsa på politiska beslut. 6 timmars arbetsdag, lagstadgad delning av föräldraledigheten, satsningar för att göra pappa lika viktig och självklar som mamma.

Inga krackelerande vardagspussel vars bitar bankas ihop av en annan sönderstressad och underbetald mamma. Inga hintar om att kvinnor nog passar bättre i hemmen. Ingen mer ångest över att de fertila åren rinner bort som smågrus mellan spretande fingrar. Snälla? Annars är risken överhängande att jag inom kort kommer börja drömma våta drömmar om hemmafrulivet.