Hur det kan låta när man kliver rakt i fällan:
- Men du, nu skriver du jättesällan på din blogg. Vi vill läsa om sex och relationer ur ett vänsterperspektiv. Vad är problemet?
- Jamen, jag har ju pojkvän nu. Så allt har blivit priv…
När man är singeltjej och springer runt och har tre olika killar per vecka så kan man (så länge man är någorlunda anonym) utan större problem diskutera i andan att det privata är politiskt. Att vara stadgad och köra samma race är betydligt svårare. För de som vet vem jag är vet per automatik vem han är och hänga ut mig själv har jag inga problem med, men att hänga ut honom… näää? Förmodligen är det just så alla stadgade människor tänker: Om jag diskuterar våra privata förehavanden så träder jag över en helig gräns.
I den tankebanan finns en idé om tvåsamheten som något slutet och problemfritt. Alla mår jättebra av att vara tillsammans med en annan person och uppstår mot all förmodan någon konflikt ska den lösas mellan de två paren inblandade ögon. Problem avhandlas diskret så inte myten om den underbara tvåsamheten börjar krackelera i de breda folkmassorna. Är inte detta ett enormt feltänk? Vem blir lyckligare av att alla par springer runt och mår dåligt (eller bra) två och två? Vad blir bättre av att alla tror att det är just dem det är fel på när de på intet sätt sitter ensamma i båten?
Min mamma brukar säga att hon, av respekt för honom, aldrig skulle kunna gå till någon väninna och diskutera problem hon har med min pappa. Jag förstår inte. Är det mer respektfullt att plågas i tysthet och inte få någon input utifrån? Gör det en lösning mer trolig om två personer i konflikt med varandra låser in sig i ett rum? Jag anar snarare än respektfullhet en oerhörd skräck inför att erkänna att allt inte alltid är en dans på rosor.
Uppdelningen av livet i en offentlig och en privat sfär kan ha varit bland det sämsta mänskligheten tagit sig för. Inte minst för att den faktiskt ger våldsamma män en frizon inom vilken de kan släppa ut sina aggressioner hur som helst och med rätta anta att den misshandlade/våldtagna/livrädda kvinnan kommer hålla käften om vad som pågår. För det är ju privat. Inte minst för att den verkligen fänglar barn i lojalitetsbojor och får dem att tiga om hur det är hemma. Inte minst för att vi blir politiskt frikopplade i samma stund som vi stänger ytterdörren om oss och därefter kan göra lite vad som helst utan att någon annan känner att den har rätt att ifrågasätta.
Om vi vänder lite på steken: skulle du verkligen vilja att din partner (eller kombo, bästa kompis, syster eller annan person) gick runt och funderade på saker i tysthet? Skulle du inte hellre vilja att han eller hon hade någon att diskutera med, även om diskussionämnet exempelvis var ert sexliv eller era ständiga gräl om hushållssysslorna? Låter inte det betydligt mer konstruktivt att rasera murarna kring det påstått privata än att kapsla in sig och förtäras?
Så jag kommer fortsätta skriva här. Om samma saker som förr. Av respekt för mig själv och av respekt för honom. Det privata är politiskt. Faktum är att det privata inte ens finns. Det privata är en illussion. Vi är alla fångar i en enorm hallucination. Hur känns det – egentligen?
Jag förstår hur du tänker och i viss mån har du förstås rätt. Men man behöver inte tänka särskilt länge på hur livet ter sig i det motsatta läget – när barriären mellan det privata och det offentliga är helt raserad – för att inse att det inte ter sig som ett för de flesta uthärdligt tillstånd. Panoptikon, Storebror med sin stasiapparat, Lillebror med sin mobilkamera ständigt redo osv… Kanske är det möjligt att man kan göra någon slags bodelning mellan begreppen ”privat” och ”integritet” på något konstruktivt sätt – men jag tvivlar….
Tjena
Jag och en polare satt och diskuterade en grej vi skulle vilja att att du kommenterar. Vad tror du om relationsananarki, är det en vettigt alternativ till dagens tokmonogami?
Fördelar, nackdelar?
Se det som en utmaning!
http://www.andie.se/index.php?title=relationsanarki&more=1&c=1&tb=1&pb=1
Satt och tänkte på en grej. Vad tror du om relationsananarki?
Är det en vettigt alternativ till dagens tokmonogami?
Fördelar, nackdelar?
Se det som en utmaning!
http://www.andie.se/index.php?title=relationsanarki&more=1&c=1&tb=1&pb=1
Hm. Jag hänger med hela vägen om att allt är politik och i princip ska kunna talas om öppet.
Och det funkar ganska lätt på en väldigt privat nivå – lämna ut sig själv. Och en väldigt allmängiltig nivå – prata om det generella, eller en inte allt för liten och utpekad grupp – där det inte är på så tät nivå att enskillda känns igen (säger man tex mina vänner, min familj gör si eller så kan ju ändå enskillda individer vara anorlunda – ingen blir direkt utpekad) Men när man skriver om den man lever med – oavsett om det är en partner/barn/vän – så blir orden formulerade om en annan individ.
När man skriver om sig själv får man själv ta eventuella smällar – och framför allt har man all ”inside information”. Det har man aldrig om en annan människa – hur väl man än tycker sig känna personen
Men det är svårt. För det är ändå viktigt att kunna prata/skriva om det. Om man ska våga sig på det otroligt riskfyllda monogama projektet behöver man ju sin omgivning, sina referenspunkter och den klarhet det ger att formulera det som rör sig i hjärnan med någon annan och få möta andra tankar
Jag tycker det du säger är asbra. Jag vill att min partner ska kunna prata med andra om mig – om jag behandlar henne taskigt men hon har svårt att se det för att hon är mitt i vår relation, så hoppas jag att nån av hennes vänner ser det och kan säga det till henne. Men då förutsätter det att man faktiskt pratar om sin relation med nån annan. Mer prat, mindre hemliga parliv!
Viktigt är nog dock att båda är öppna om just att man är öppna, tror jag. Det är liksom inte självklart att vare sig den ena eller den andre, tjej eller kille, är med på noterna när det gäller att som du säger ”riva murarna”.
Men det är intresant, och lite tankeväckande för mig som faktiskt tidigare har slagit över lite åt tankesättet ibland att ”det privata är heligt.” Själv kan jag nog dock säga rakt av att relationsanarki inte är något för mig över huvud taget. Men to each of their own.
eftersom detta är min första kommentar på denna bloggen vill ja börja med att berätta, för er som kanske inte redan visste, att det finns ett fantastiskt gammalt band som heter embrace som gjort en låt, no more, som av slutas med orden ”your emotions are nothing but politics”. så, dagens band, skiv och låttips.
till ämnet då. jag hatar hur det är svenskars största dygd (ja, jag är själv hel, ur, tvär och toksvensk om det nu har nått med nått att göra) att inte låtsas om stora känslor och hur det i det sociala spelet ingår att inte prata om konflikter, framför allt inte personliga sådana, eftersom det är något man skäms över och fasaden är viktigare än allt annat. man vill ju inte orsaka obehag för nån annan i onödan.
och vad gäller allt som skulle kunna kallas konflikhantering beträffar så tror jag vi måste prata om saker, även om dom traditionellt ses som privata eller skuld och skambelagda. ut med liken ur garderoben bara, hur ska vi annars kunna lösa några av alla våra problem? om det sen handlar om hur någons partner beter sej eller vad man röstar på eller vad man egentligen tycker om sjuksköterskestrejken kvittar mej lika, fram för mer högljudda, passionerade debatter.