Den privata sfären och de rosa små elefanterna i taket.

Jump to Comments

Hur det kan låta när man kliver rakt i fällan:

- Men du, nu skriver du jättesällan på din blogg. Vi vill läsa om sex och relationer ur ett vänsterperspektiv. Vad är problemet?
- Jamen, jag har ju pojkvän nu. Så allt har blivit priv…

När man är singeltjej och springer runt och har tre olika killar per vecka så kan man (så länge man är någorlunda anonym) utan större problem diskutera i andan att det privata är politiskt. Att vara stadgad och köra samma race är betydligt svårare. För de som vet vem jag är vet per automatik vem han är och hänga ut mig själv har jag inga problem med, men att hänga ut honom… näää? Förmodligen är det just så alla stadgade människor tänker: Om jag diskuterar våra privata förehavanden så träder jag över en helig gräns.

I den tankebanan finns en idé om tvåsamheten som något slutet och problemfritt. Alla mår jättebra av att vara tillsammans med en annan person och uppstår mot all förmodan någon konflikt ska den lösas mellan de två paren inblandade ögon. Problem avhandlas diskret så inte myten om den underbara tvåsamheten börjar krackelera i de breda folkmassorna. Är inte detta ett enormt feltänk? Vem blir lyckligare av att alla par springer runt och mår dåligt (eller bra) två och två? Vad blir bättre av att alla tror att det är just dem det är fel på när de på intet sätt sitter ensamma i båten?

Min mamma brukar säga att hon, av respekt för honom, aldrig skulle kunna gå till någon väninna och diskutera problem hon har med min pappa. Jag förstår inte. Är det mer respektfullt att plågas i tysthet och inte få någon input utifrån? Gör det en lösning mer trolig om två personer i konflikt med varandra låser in sig i ett rum? Jag anar snarare än respektfullhet en oerhörd skräck inför att erkänna att allt inte alltid är en dans på rosor.

Uppdelningen av livet i en offentlig och en privat sfär kan ha varit bland det sämsta mänskligheten tagit sig för. Inte minst för att den faktiskt ger våldsamma män en frizon inom vilken de kan släppa ut sina aggressioner hur som helst och med rätta anta att den misshandlade/våldtagna/livrädda kvinnan kommer hålla käften om vad som pågår. För det är ju privat. Inte minst för att den verkligen fänglar barn i lojalitetsbojor och får dem att tiga om hur det är hemma. Inte minst för att vi blir politiskt frikopplade i samma stund som vi stänger ytterdörren om oss och därefter kan göra lite vad som helst utan att någon annan känner att den har rätt att ifrågasätta.

Om vi vänder lite på steken: skulle du verkligen vilja att din partner (eller kombo, bästa kompis, syster eller annan person) gick runt och funderade på saker i tysthet? Skulle du inte hellre vilja att han eller hon hade någon att diskutera med, även om diskussionämnet exempelvis var ert sexliv eller era ständiga gräl om hushållssysslorna? Låter inte det betydligt mer konstruktivt att rasera murarna kring det påstått privata än att kapsla in sig och förtäras?

Så jag kommer fortsätta skriva här. Om samma saker som förr. Av respekt för mig själv och av respekt för honom. Det privata är politiskt. Faktum är att det privata inte ens finns. Det privata är en illussion. Vi är alla fångar i en enorm hallucination. Hur känns det - egentligen?

3 Comments

Filed under Kategorier