(En inledande varning. Läsare som ogillar diskussioner som förs i andan att det privata är politiskt bör surfa vidare. Samma sak gäller de som inte finner något nöje i att diskutera sex, något som jag å min sida gör jämt och ständigt och nu tänker göra ännu en gång.)
Någon gång hösten 2003 satt jag och en kompis på Permans Café i min hemstad. Hon beklagade sig över att alla utpekade samhället som genom- och översexualiserat, när hennes erfarenhet snarast var att det led en total brist på bra diskussioner om vanligt sex. Jag minns att jag nickade och höll med och sedan dess har känslan bara förstärkts. I det genomsexualiserade samhället i vilket småflickor ska ikläs sensuella plagg, media säljer lösnummer med sexanspelande löpsedlar och ungdomar lär sig allt om livet genom porrfilmer blundas det allt som ofta för det sex människor faktiskt har. I ärlighetens namn är jag inte så intresserad av porrullarnas låtsassprut och reklampelarnas falska leenden. Jag är intresserad av hur sex funkar, och inte funkar, i praktiken. Och där kommer paradoxen, för sådant sex ska man helst inte prata om. Varken som tjej (håll käften helt) eller kille (låtsas att allt är underbart även om du har problem med potensen, partnern strejkar eller utlösningen kommer efter tre sekunder).
Nu har jag äntligen funnit en själsfrände. Till långt in på nätterna sitter han och jag och diskuterar RIKTIGT, VANLIGT sex, sådant som förekommer i realiteten i betydligt högre utsträckning än löpsedlarna och porren och bastuskrytandet vill ge sken utav. Tänk om samhället var mer öppet kring sådant. Om unga tjejer fick lära sig att om de vill ha analsex så go on, men om de inte vill och killarna försöker pressa dem så sätt en stilettklack där det känns. Om killar slapp få inpräntat i sig att de alltid måste vilja, alltid måste kunna. Om tjejers sex också ibland beskrevs med dem själva som subjekt.
Jag mötte en tjej på tunnelbanan imorse. Det var lördag klockan 08 och vi såg lika tufsiga ut båda två och nickade flinande åt varandra i något slags outtalat samförstånd. Jag blev glad på ett nästan euforiskt sätt. ”Tjena, så du försöker också hitta hem efter en ennattsföreteelse i förorten? Hur var det för dig?” Sa jag naturligtvis inte. I den här världen är det okej med galen samlevnadsundervisning, drogade tjejer i porrfilmer, tafsande män i krogkön och en diskurs som lägger ansvaret för mäns sexualiteter, inte minst när de spårar ur, på kvinnor (kvinnor som ska se inbjudande och lockande ut, men som i praktiken bör vara oskulder). Jag längtar till den dag då vindarna vänder och det blir kvinnor med knullrufs i tunnelbanan som blir utgångspunkt för sexdebatten. När den inte känns så falsk och plastig längre. När den handlar om sådana som jag.
Yeay. Hear hear! som de säger i engelska underhuset.