“Min studiegrupp skulle träffas klockan 10 hemma hos mig, men E kom först halv elva, trots att vi bor i samma område. Jag trodde jag förklarat vägen dåligt och bad om ursäkt, men hon skakade på huvudet och förklarade att hon medvetet kommit senare för att inte riskera att vara först på plats för hon kunde ju inte veta…”
Min manlige kompis ruskar klentroget på sig i stolen. “Kan du tänka dig? Hon var orolig för att jag skulle överfalla henne i min egen hall.” Jag sitter där och inser hur sällan män faktiskt konfronteras med den rädsla kvinnor lever i dygnet runt. Få män har någon insikt i hur kvinnor planerar minsta händelse i sina liv för att undvika att bli överfallna och våldtagna (få av oss har någon insikt i hur många av dem som en dag den hårda vägen kommer bli varse att hotet oftast finns inom hemmets egna väggar). När jag byter trottoar för att undvika killgänget gastar jag inte “jag går över hit nu för jag är rädd för er”. När jag sneglar över axeln i bussen för att se om någon man ska av på min busshållplats säger jag inte högt “puh! ingen annan som ska av här. vad skönt, då slipper jag oroa mig för att bli våldtagen i buskaget”. När jag inte vågar jogga i Stadsskogen ropar jag inte till någon tjej på gymmet att “jaså, du vågar inte heller motionera utomhus?” så att männen i lokalen hör.
Jag minns Hagamannen. Jag minns hur jag gick en omväg in bland villorna på väg från universitetet och att jag var så innerligt less på att det tog mig tre gånger så lång tid som vanligt att ta mig hem. Jag minns hur jag ringde tjejkompisar för att höra att de kommit hem. Hur jag bara vågade gå till ICA (två minuters promenad bort) mitt på dagarna. Hur alla kvinnors livsutrymme krympte till ett minimum. Ändå fanns det något tryggt mitt i allt, för jag upplevde att männen förstod vår rädsla. De höll sig på avstånd, försökte visa att de var ofarliga. Problemet är ju bara att även om situationen i Umeå vid den tidpunkten var extrem så finns den där rädslan där året runt, med eller utan en serievåldtäktsman inpå knutarna. För faktum är att varje man i det offentliga rummet (om vi bortser från väldigt gamla män med rollatorer) är ett hot. Innan han visat sig snäll måste han betraktas som en potentiell våldsutövare.
Jag minns en gång i min gamla barndomsstad när jag var ute och sprang. Plötsligt knakade det till i ett buskage och ut kom en man. Det fanns ingen stig genom de där buskarna så jag uppfattade det som om han legat på lur. Förmodligen såg han hur rädd jag blev för jag hann höra hur han ringde en kompis och skrattande berättade att han just skrämt slag på en brud. Efter det ville inte mina fötter ta mig ut på den vanliga morgonrundan, så jag började springa i elljusspåret istället. Det funkade utmärkt till dess att två elektriker som mixtrade med något i närheten av spåret höhö:ade åt mig och undrade om jag tordes springa ensam i skogen när de var där. Efter det klarade jag inte av elljusspåret heller. De tyckte nog bara att de var roliga.
Jag känner igen mig i min kompis kvinnliga kursare. Jag är likadan. Jag oroar mig till och med ibland när jag ska hem till någon killkompis jag känner väl. Jag funderar över om jag är starkare än honom, hur hans lägenhet ser ut (kan man ta sig ut balkongvägen?), om grannarna skulle höra om jag skrek på hjälp och om de i så fall skulle ringa 112 eller bara höja volymen på stereon. Jag oroar mig om jag är ensam hemma hos mig med en kille. Jag oroar mig för hur alkoholen påverkar män när jag är på krogen. Jag oroar mig när jag går hem mitt i natten, men jag vågar inte ta en taxi heller. Man vet ju aldrig.
Jag vet att de flesta kvinnor är som jag. Vi talar om det tillsammans. Berättar om omvägar vi tar, om parker man inte får gå i, tipsar om vart gatubelysningen är trasig, vart någons kusins kompis sambo råkat ut för en blottare, lär ut självförsvar till varandra. Det är en kvinnlig angelägenhet. Som borde tryckas upp i ansiktet på alla män. Vi borde göra som tjejen i det inledande stycket, som faktiskt satte ord på rädslan inför den hon varit rädd för. Det är inte vi som har något att skämmas över.
Eftersom jag nu uppviglar bloggens kvinnliga läsare, får jag väl inte vara sämre än att jag börjar. Hej du, som jag ska tillbringa morgonkvällen med. Du är man och jag är kvinna. Vi kommer befinna oss i din lägenhet. Det gör mig nervös, trots att jag varit där förr och inget hände då. Jag kommer vara rädd och den klumpen i magen kommer inte vara borta förrän jag kommit hem igen. Du kommer ha en kul kväll med en tjejkompis, jag kommer ha något annat. I smyg, givetvis. Hur skulle det se ut om jag sa att jag oroar mig över min säkerhet? Att du gör mig rädd? Nu vet du.
32 kommentarer
mars 28, 2008 kl 1:45 e m
På sätt ochvis kan jag förstå rädslan, men ändå inte.
Även om man alltför ofta läser om överfall, och vet att det sker ännu oftare inom väggarna hemma hos folk, så är det trots allt väldigt ovanligt rent statistikt.
Och att ständigt gå omkring och oroa sig betyder ju att man låter sig styras av rädslan, och att oavsett om man råkar ut för något eller inte så har man förlorat.
Mitt råd till dig skulle nog vara att försöka ta en självförsvarskurws eller något sådant så du får ett självförtroende och inte går omkring och är rädd hela tiden.
Som en notis kan jag ju säga att unga män har 10ggr mer risk att råka ut för våld än unga kvinnor, då är det iof misshandel och rån snarare än våldtäkt – men effekterna är om inte lika så snarlika.
Frågan är hur många kvinnor som delar din rädlsa i vardagen jämfört med män, och om det är olika varför är det så ?
Statistikiskt så borde ju männen vara mer rädda.
Jag tror att kvinnor måste skaffa sig ett psyksikt övertag över rädslan, och jag tror som jag nämde ovan att tex en självförsvarskurs, eller att börja träna kampsport eller liknande kan vara ett sätt -då vet man att man kan stå emot, och vetenskapen skänker mer trygghet…
/K
mars 28, 2008 kl 3:40 e m
“Statistikiskt så borde ju männen vara mer rädda.”
Eh, varför då?
Skitbra inlägg Aku, jag skulle seriöst behöva läsa minst ett sådant om dan för att över huvud taget bli påmind om att alla inte kan gå genom parken som jag kan.
mars 29, 2008 kl 12:56 f m
fyfan… ett inlägg som verkligen sätter sig på hjärnan.
mars 29, 2008 kl 11:39 f m
En självförsvarskurs och bättre självförtroende. Ja, tänk om det vore så enkelt. Saken är givetvis som den att det är hos männen problemen finns, inte i graden av självförtroende hos de oroliga kvinnorna. Nu råkar jag ha ett antal kurser i självförsvar bakom mig och javisst, därmed vet jag att jag faktiskt kan en del knep. Detta innebär inte att jag gladerligen spatserar på mörka cykelvägar. För skitsamma om jag kan knäa killen, skrika som en galning, ringa 112, ge perfekt signalement, få se honom åka fast. Jag vill kunna gå vart jag vill när jag vill hur jag vill utan att behöva tänka i banor som “hur var det man gjorde en nacksving nu igen?”. Och för att det ska bli möjligt är det inte kvinnorna som ska ändra på sig. Men visst, jag tycker absolut fler tjejer och kvinnor ska träna kampsporter. Lik förbannat är det inte där lösningen på problematiken finns.
Tillägg: tänka sig, jag blir hellre rånad på min plånbok än våldtagen.
mars 29, 2008 kl 3:00 e m
Män utsätts för våld mycket oftare än kvinnor. Därför tycker man kanske att de borde var mer rädda (sett ur statistisk synpunkt). Men verkligheten är lite mer komplicerad så därför är män inte mer rädda. Män anser ju att de är starka och kan försvara sig själva.
Män står för mer än 90% av allt våld dessutom och det är ganska klart att det är män som behöver ändra sig.
Rädsla är dock ofta kontraproduktivt. En rädd människa råkar lättare illa ut än en som inte är rädd. Att lära sig att inte vara rädd är förmodligen den bästa effekten av självförsvarsträning.
Dessutom ska man komma ihåg att det är en väldigt liten andel av alla kvinnor som utsätts varje år. Man kan inte ta antalet våldtäkter, misshandelsfall osv mot kvinnor och jämföra antalet kvinnor för att räkna ut hur hög andel av alla kvinnor som utsätts. Detta därför att det är en liten grupp kvinnor som utsätts om och om igen. Och i verkligheten är inte varje man ett hot (men jag förstår att man kan känna så). Men de flesta män kommer aldrig att vara ett hot och aldrig heller begå nåt övergrepp.
Och nej, Akuhujan du vet inte att de flesta kvinnor är som du, du vet möjligtvis att de flesta kvinnor som du känner har samma uppfattning som du. Inget annat.
mars 29, 2008 kl 3:22 e m
Jag tycker det är synd att tjejer är rädda och håller med om att orädda kvinnor troligtvis klarar överfall bättre (å andra sidan är det svårt att sia om. den tuffa tjejen kanske visar sig svimma av skräck medan den tjej som ansetts feg plötsligt får en kick jävlaranamma och sätter ned klacken på något väl valt ställe på mannen). Men jag förstår inte varför detta skulle vara intressant? Kvinnors rädsla beror på ett faktiskt hot (som man för all del kan anse vara litet i relation till rädslan). Problemet är inte att kvinnor är rädda, problemet är att vi har anledning att vara det.
En liten grupp kvinnor som utsätts för misshandel och våldtäkter om och om igen? Tja, det är ett välkänt faktum att kvinnor som levt i våldsamma relationer ibland tenderar att bli kär i en ny våldsam man, eftersom de inte tror sig vara värda bättre. Undersökningar visar dock att en mycket stor andel av landets kvinnliga befolkning råkat ut för sexuellt våld, misshandel, hot, ofredande osv. Det är inte speciella kvinnor som råkar illa ut. Frågan är om det är speciella män som är förövare?
Jag föreslår att du frågar runt bland dina kvinnliga bekanta. Kanske har de en helt annan uppfattning än mig (och merparten av mina väninnor), kanske håller de med. I vilket fall som helst lär det bli en givande diskussion.
mars 29, 2008 kl 7:26 e m
Kim skrev att det här var “ett inlägg som alla borde läsa”, vilket jag gjorde, och berördes av:
Nu känner jag en obehaglig blandning av sorg, ilska, skam och framförallt hopplöshet. Och jag frågar mig: Varför skulle jag läsa det här?
Du skriver på motsvarande sätt: “Det är en kvinnlig angelägenhet. Som borde tryckas upp i ansiktet på alla män.” och jag frågar mig:
Varför då? Vad leder det till och varför är det bra?
Det jag uppfattar som målet, är när du skriver att du vill:
“kunna gå vart jag vill när jag vill hur jag vill utan att behöva tänka i banor som “hur var det man gjorde en nacksving nu igen?”. Och för att det ska bli möjligt är det inte kvinnorna som ska ändra på sig.”
Vad är det som krävs för att det ska bli möjligt då?
Inte genom att genomsnittsmannen ändrar sig heller, eller hur menar du?
“varje man i det offentliga rummet [...]är ett hot. Innan han visat sig snäll måste han betraktas som en potentiell våldsutövare.”
Ifall man tycker att varje okänd man är en potentiell våldtäcktsman per definition, och det i sin tur innebär att du behöver oroa dig, så blir man ju inte av med problemet med mindre än att okända män förhindras att träffa kvinnor under ickeövervakade former.
Och då fattar jag inte poängen med att jag ska läsa inlägget, för det är inget jag kommer verka för att det ska inträffa och inte du heller gissar jag?
Resultatet blir bara att jag går runt och mår dåligt över att veta att andra mår dåligt. Är det nått bra? Delad börda är hälften börda?
Samtidigt skriver du ju att det som faktiskt begränsade din rörelsefrihet var händelser där män varken försökte våldta dig och inte heller bara var potentiella våldtäcktsmän genom sin blotta existens, utan istället framförde ett hot om våldtäckt genom att framställa sig själva som potentiella våldtäcktsmän (elgubbarna och buskgubben alltså).
Då kan jag ju se poängen med att alla män ska få veta hur kvinnor som du känner: så de ger fan i att framföra sådana hot, och det är ju också något jag kan verka för.
Ibland när man svarar ifrågasättande på sånthär, tar folk det som en förolämpning “typiskt av en kille att käfta emot” och så. Vill säga att det inte är min avsikt, utan att jag uppriktigt bara inte förstår varför ni menar att dethär är någonting jag ska gå runt och tänka på?
Kanske för att jag är patrialkalt indoktrinerad eller whatever, men när jag inte kan fundera ut svaret själv finns det väl inget mer att göra än att fråga?
mars 29, 2008 kl 10:08 e m
Funderade vad du egentligen skriver om. Det blir väldigt meningslöst när man som du lägger frågan i två fack man – kvinna. Generaliseringar gör nog ingen klokare eftersom alla människor är olika och annorlunda. Rädsla är ett intressant begrepp som wikipedia skriver så här om..Rädsla är en känsla som man känner vid hot eller risk, både äkta och inbillade. Rädsla kan också förklaras som ett extremt ogillande av situationer, tillstånd, saker, människor och liknande, till exempel mörkrädd. Rädsla varierar kraftigt från person till person, och kan sträcka sig mellan en mild känsla av oro och extrem rädsla, kallad paranoia, skräck eller fobi.
Alla kan nog känna rädsla. Att vi tillsammans, män och kvinnor håller på och förstör miljön, livsförutsättningarna, på planeten är något jag känner en rädsla inför.
Men rädsla behöver inte betyda något negativt, det kan också ses som en ökad vakenhet och handlingsberedskap.
mars 30, 2008 kl 5:24 f m
Hej, ännu en provocerad man lämnar ett svar, hur kunde det bli så
Visst kan det kännas hopplöst att bli betraktad som en potentiell våldtäktsman, men det ska inte hindra kvinnor från att berätta sina historier, kvinnor har varit tysta alldeles för länge.
Män också för den delen, vi behöver också berätta om de gånger vi är rädda (om vi ens kommer ihåg hur det känns, det är ju inte som om vi tillåtits känna rädsla – eller så många andra känslor heller).
(Sen kan man välja tillfälle när man gör det, men det är nästan en helt annan sak)
Som män har vi goda möjligheter att göra situationen bättre, både för män och kvinnor. Visst det är hårt jobb, men om vi ska kunna leva tillsammans utan rädsla är det nödvändigt.
Det första vi kan/borde göra som män är att fråga kvinnor i vår närhet hur vi ska uppträda mindre hotfullt, vad som gör dem rädda, etc, etc utan att falla in i beskyddarrollen. (Samtidigt måste vi ta rädslan på allvar och inte tänka att vi är goda feministiska män om vi vägrar en kvinna sällskap hem på kvällen)
Men jag tror att vi måste se även kvinnor som en del av lösningen och jag tror att ‘vi tar natten tillbaka’ är en strategi som håller varje dag, dvs sök styrka hos varandra. Men jag vet inte.
Visst självförsvar är bra, att vara orädd är bra och visst det är bara en liten del av alla kvinnor som blir utsatta för våldtäkt, men alla kvinnor har upplevt (i egenskap av kvinna) hot om våldtäkt, ibland ‘milt’ ibland ‘grovt’.
(Jag tror att det finns flera anledningar till att sexualiserat våld upplevs som farligare än ‘vanligt’ våld, men jag tar inte upp de nu)
I grunden tror jag att det handlar om att vi måste bygga riktiga relationer med varandra som inte sker på någons bekostnad, där vi kan visa oss helt och fullt. Ju fler män som värdesätter kvinnor som människor (och inte som horor, madonnor eller någon annan arketyp) och ju fler kvinnor som litar på män (och inte som beskyddare, försörjare eller någon annan arketyp) desto närmre kommer vi ett jämställt och friare samhälle.
Så klart måste män börja lita på varandra också, vi kan inte fortsätta känslodumpa på våra mödrar, systrar och flickvänner utan att det skadar våra relationer både till dem, våra manliga vänner och alla andra relationer.
/bpaseb
mars 30, 2008 kl 12:38 e m
Inte för att bryta ner det här, men är det en grupp i samhället som utsätts för våld och hot så är det “etniskt svenska” män mellan 16-25. Det är den grupp som utsätts för mest våld, hot och allehanda elakheter.
Men det är en vinkel som sällan tas upp. Att killar hoppar av bussen när det kliver på ett annat gäng med killar, att det är killar som blir nedslagna och rånade, att det är killar som blir överfallna av gäng m.m.
mars 30, 2008 kl 2:26 e m
Svar till Ung Kille:
Min mening med att rekommendera texten var inte att du eller andra skulle känna hopplöshet.
Denna text påminner mig om att jag ibland kan agera på ett sätt som får kvinnor att känna mindre otrygghet, nåt som jag försöker tänka på.
Igår var jag till exempel ute på en enslig cykelväg mitt i natten, om det då går en tjej före mig så går jag inte lika snabbt som henne eller snabbare då jag antar att det kan uppfattas som hotfullt, jag försöker hålla ett visst avstånd, undvika hastiga rörelser osv.
mars 30, 2008 kl 8:57 e m
ungkille:
Vi kvinnor lever med rädslan dygnet runt. Jag har således svårt att tycka synd om dig för att du medvetandegörs om det och därför mår dåligt (varför det? du är man. du är en del av lösningen på problemet.) Anledningarna till att jag anser att män bör sätta sig in i hur kvinnor upplever det offentliga rummet är flera. För det första för att behovet av en jämställd värld blir mer uppenbart. För det andra för att män som inte har för avsikt att hoppa på kvinnor kanske inser hur hotande det kan verka om de går snabbt bakom en ensam tjej och därför agera annorlunda. För det tredje för att jag finner det absurt att hälften av befolkningen ska behöva (ja, det behövs tyvärr) vara livrädd utomhus. Om du känner dig kränkt av att ta del av en annan bild av utomhusmiljön än din egna så kan jag bara beklaga.
Varför skulle INTE varje okänd (eller känd) man vara en potentiell våldtäktsman? Det finns inget sätt att känna igen en våldtäktsman innan han slår till. För att kunna försöka förhindra att råka illa ut måste man anta att varje man är farlig. Alternativet vore att anta att alla män är snälla, och det vore väl mysigt och fint, men också direkt livsfarligt.
Björn:
Du får gärna tipsa om hur jag ska se på överfallsvåldtäktsproblematiken om jag inte ska se den i termerna män-kvinnor. Mig veterligen är det ytterst få män som blir överfallna och våldtagna av kvinnor. Naturligtvis är även män rädda (för att bli misshandlade eller rånade). Det är också åt helsike. Det offentliga rummet borde vara allas rum, alla tider på dygnet. Just våldtäkter (eller annat sexuellt våld, sexuellt ofredande, frågor om hur mycket tjejen kostar per natt etc) ser jag dock som klart genuskodade. Kvinnors rädsla bör lyftas fram och diskuteras UTAN att rån/våld mot män dras in i det. Inte för att det också inte är en viktig fråga, utan för att kunna genomlysa kvinnors rädsla på ett adekvat sätt.
thure:
Jag har aldrig sagt att det inte är viktigt att även killar känner sig säkra i det offentliga rummet. Jag har aldrig påstått att de inte ligger i riskzonen. Men nu satte jag fokus på kvinnors rädsla. Varför är det så provocerande? För att myten om goda v/s elaka män krackelerar?
mars 30, 2008 kl 9:04 e m
Edit: “inte också”, ska det givetvis stå i svarsstycket till Björn.
För övrigt är väl mäns och kvinnors rädsla inte väsenskilda: alla är ju uppenbarligen rädda för män. Jag tippar att väldigt få människor är rädda för kvinnor de möter.
mars 30, 2008 kl 9:36 e m
bpaseb: Kan du inte ändå ta upp varför du tror att sexualiserat våld väcker mer rädsla än annat våld? Det är nog många som grubblar på det. Och tror du att motsvarande rädsla finns hos män? Om kvinnor mest fruktar en överfallsvåldtäkt, tror du att män fruktar en överfallsvåldtäkt (då av en annan man – för enkelhetens skull) på ungefär samma sätt eller är det skillnad? Hellre nerslagen än våldtagen?
mars 30, 2008 kl 9:56 e m
Annars: Kvinnors rädsla är en realitet men den varierar kraftigt från individ till individ. Jag har nonchalant gått omkring överallt i mörkret men de senaste åren bytt väg när jag ser killgäng och jag är ganska övertygad om att det har med antalet rapporterade gruppvåldtäkter att göra. Det känns onödigt att gå rakt emot dem, att utmana ödet. För tio-femton-tjugo år sen var en grupp av män lika med trygghet: Grupper av män våldtar ju inte.
Generellt känner jag ingen rädsla, men det är i princip en policy (eller djupt rotad inställning) jag har. Jag bor t.ex i invandrarghettot och läser man tidningen framstår det som ett inferno, men jag är inte rädd, jag har ingen anledning, har hittills inte haft någon. Så varför skulle jag frukta? Jag tror på människor = människan.
Om “de flesta kvinnor” är som Akuhujan eller ej har egentligen ingen större betydelse, rädslan finns hos alla, den är bara starkare eller svagare, mer eller mindre dominant.
Den påminner f.ö. mycket om flygrädsla: Vi vet väl att plan i allmänhet inte störtar men när just vi går på är vi inte alltid så jävla kaxiga. Även den mest förhärdade börjar darra lite om flygvärdinnan ber om uppmärksamhet.
mars 30, 2008 kl 10:28 e m
Ja, media har en tendens att utmåla just invandrartäta områden som rena slagfälten. Det är bekvämare att knyta problemen till etniciteter än till kön/genus.
Tycker det är intressant att män i grupp för kunde ses som en trygghet. I så fall har nog någonting verkligen förändrats (eller så är enda skillnaden att man idag rapporterar om gruppvåldtäkter?).
mars 31, 2008 kl 10:22 f m
Jag delar rädslan, har haft den länge. Men har aldrig varit rädd för manliga vänner. Jag blir lite ledsen över dra-alla-män-över-en-kam-attityden, som om män vore helt väsensskilda & aldrig fullt ut gick att lita på. Även om det finns en könsmaktsordning osv blabla så determinerar den inte oss så till den milda grad. Men jag vill å andra sidan inte moralisera över andras känslor (”mina känslor & relationer till män är mycket bättre & finare än dina”).
Fast (till Ia) ärligt talat är det nog mer allmänt VÅLD jag är rädd för, våldet som finns i ett övergrepp. Inte specifikt detta med tvångspenetreringen alltså utan överhuvudtaget smärtan & att vara i underläge.
mars 31, 2008 kl 11:45 f m
Nej, jag ber dig inte tycka synd om mig och jag känner mig inte kränkt, sry ifall mitt första inlägg var lite teateralt.
Det jag ville få fram var väl mest att jag inte riktigt ser vad du ville uppnå med att lyfta fram problemet så att det framstår som att den enda lösningen är någon sorts “den slutgiltiga lösningen”?
“varför det? du är man. du är en del av lösningen på problemet.”
En del av lösningen på vilket problem?
Att våldtäkt öht existerar som fenomen? (vilket är det du argumenterat för motiverar rädsla, eller?).
Inte i högre grad än att jag skulle kunna ta självmord, eller hur?
“Det första” och “det andra”, tror jag att jag förstår och håller isf helt med om.
(Och jag försöker precis som Kim undvika att presentera mig som ett hot. Men det är ju svårt ibland också, man kan liksom inte säga till tjejen man är ensam i bussen med “ey, du verkar lite rädd, det är väl inte för mig? Bara så du vet är jag schysst och tänker inte försöka våldta dig” eller?
Några tips på hur man enklast/bäst/säkrast framställer sig själv som ett icke-hot? Blir man inte misstänkt stalkig ifall man går långsamt och utan hastiga rörelser? Är det bättre att vänta så tjejen hinner försvinna ur ens sikte?)
“För det tredje för att jag finner det absurt att hälften av befolkningen ska behöva (ja, det behövs tyvärr) vara livrädd utomhus.”
“Varför skulle INTE varje okänd (eller känd) man vara en potentiell våldtäktsman?”
Ja, jag håller med om att det ÄR absurt, och jag förstår att varje man MÅSTE betraktas som en potentiell våldtäktsman.
Jag försöker alltså inte argumentera emot det.
Men jag förstår inte hur du menar att det här tillsammans utgör ett problem jag kan vara med och lösa genom min specifika egenskap av man.
Vilket du väl måste anse ifall du vill trycka upp det “i ansiktet på alla män”?
Du måste ju fortsätta betrakta mig som potentiell våldtäktsman helt oavsätt vad jag gör?
(och när jag skriver “jag förstår inte” menar jag: “förklara gärna för mig”. Inte “du har fel”).
mars 31, 2008 kl 11:58 f m
Föresten,
“varje okänd (eller känd) man vara en potentiell våldtäktsman?”
Betraktar du alltså även varje känd man som en potentiell våldtäktsman? Även efter att han “visat sig snäll” (som du skriver i orginalposten).
Mest sematik iaf kanske, bara nyfiken…
mars 31, 2008 kl 1:53 e m
Jag står inte i ett hörn och skriker på hjälp när jag umgås med killkompisar, nej. Faktum är att jag dagligen i praktiken utgår från att män (som jag i någon grad känner) inte är farliga – annars hade mitt liv begränsats å det grövsta. Men det är ett faktum att de flesta våldtäkter begås av kvinnornas pojkvänner och kompisar. Så jag har svårt att se det underliga i att faktiskt reflektera över sina manliga bekanta.
Jag ser kvinnors rädsla i det offentliga rummet som en del av könsmaktsordningen. Att vara kille innebär att man har ett ansvar för att förhindra situationen.
Ja, hur framställer en man sig bäst som ett icke-hot. Gå över till andra sidan trottoaren, inte komma upphoppandes ur buskar hur som helst, inte glo på tjejens bröst, inte gå snabbt ikapp. Det här borde diskuteras mera. Som det är nu läggs ständigt fokus på att kvinnor ska ändra sitt betéende, vilket är en dubbel bestraffning och helt kontraproduktivt.
Naturligtvis kan inte en enskild man se till att det inte begås några våldtäkter. Men ska ansvaret läggas någonstans måste det hamna på kollektivet män och som en del i det är man en del av förändringen. Lika mycket som varje kille kan upplevas som ett hot, lika mycket är han ju en möjlig lösning.
mars 31, 2008 kl 4:20 e m
Jag menade inte att det var “underligt”. Men man kan inte leva efter statistik. Jag är väl medveten om det där med “de flesta våldtas i hemmet & av någon de känner” blablabla och ska man rätta sina känslor efter det, ja då skulle jag förstås vara mest rädd för min man. Men jag ser ingen anledning att ens reflektera över möjligheten att han helt plötsligt skulle få för sig att våldta mig. Och samma gäller samtliga mina manliga vänner & bekanta. Och varför skapa större barriärer än nödvändigt? liksom. Jag ser också kvinnors rädsla i det offentliga rummet som en del av könsmaktsordningen. Men jag menar att betraktandet av varje man som en potentiell våldtäktsman funkar som ett förstärkande av den snarare än tvärtom. Den sexualiserade stämningen måste brytas eller avdramatiseras, inte förstärkas. Och nej, jag håller faktiskt inte med om att män ska behöva bete sig på ett särskilt sätt för att “inte vara ett hot”. Lika lite som att kvinnor ska behöva bete sig på ett särskilt sätt i det offentliga rummet.
april 1, 2008 kl 3:32 f m
Vad anser du är alternativet? Att vi inte talar om kvinnors rädsla och allt bara får fortgå?
april 1, 2008 kl 12:16 e m
Har jag sagt att man inte ska tala om kvinnors rädsla? Nej, det har jag inte, eller hur? Självklart är det bra att prata om det. Och det pågår ett tålmodigt opinionsarbete mot den hävdvunna grundmurade negativa synen på kvinnor & sex – det ska fortsättas. Och om du vill ha ett mer konkret, handfast förslag: bättre stadsplanering som minimerar mängden “idealiska utrymmen” för våldtäkt & misshandel (gångtunnlar, dåligt upplysta gångstigar etc). Något som också kan vara på gång.
Men att se en beröringsskräck som gör att man inte ens vågar gå hem till en studiekamrat i tid som ett “normalt” uttryck för kvinnors underordning, och att kräva att männen ska bete sig på ett särskilt, gentlemannalikt försiktigt sätt gentemot kvinnor för att motverka detta, det vill jag ifrågasätta. Det är som jag ser det lika kontraproduktivt som att kräva särskilda pojk- & flickskolor eftersom pojkar tar plats på flickors bekostnad.
april 1, 2008 kl 1:43 e m
Varning för uppsats!
@la: Jag tror att skillnaden mellan sexualiserade övergrepp (märk väl att jag inte skriver sexuella övergrepp eftersom jag inte anser att de har något med egentligt sex att göra, för någon part) handlar om hur övergreppet hanteras av den som utsatts för det.
(Notera att jag mest tänker högt, är själv väldigt osäker på nedanstående och har inget direkt att luta mig mot)
Väldigt förenklat, etc, tror jag att det är enklare att se att tillfälligt fysiskt våld (till skillnad mot fysiskt våld som sker under en period, andra fysiska, psykiska eller kemiska övergrepp): handlar om förövaren, dålig tajming och ens egen faktiska inblandning i situationen*. Därmed handlar det mer om en fysisk skada på en viss kroppsdel. Jag tror även att det handlar ommyter kring manlighet (’lite får man väl tåla’, ‘lite stryk gör dig stark’, etc).
Sexualiserat våld (oavsett om det är tillfälligt eller inte) å sin sida tror jag upplevs som mer kränkande av ens person/värde, där offret mer ifrågasätter sig själv och sin person. Jag tror att det beror mycket på hora-myten (att offret förtjänar det pga av att hon – med reservation för att även en del män och kanske framförallt pojkar utsätts – är smutsig, en dålig person, etc) så att en person som utsätts ifrågasätter sig själv och sin roll i skeendet*. Det är ju något som också media och rättsväsendet anser är rimligt (det är därför det är relevant – enligt dessa – med kvinnors beteende/utseende i media och rättegångar).
Att fyssikt våld de facto gör mer fysisk skada (bringar mer fysisk smärta) än sexualiserat våld är i så fall irrelevant om den totala smärtan (fysisk och psykisk) är större för det senare.
* Jag menar att i det första fallet så kan en i flera fall se att en gett sig in i en situation som kan leda till våld medan en i det senare fallet mer letar efter saker som en gjort fel som gör att en förtjänar att bli utsatt.
@ung kille: jag tror att du är ute efter faktiska åtgärder som minskar det sexualiserad våldet (/den sexism) som gruppen män utsätter gruppen kvinnor för, har jag förstått dig rätt då?
I så fall (eller egentligen i vilket fall som helst
) tror jag att det är väldigt enkelt, så här kommer ett sex punkts program för att bli av med all sexism i samhället (alltså även den sexism som män utsätts för):
1. samla ihop en grupp män och en grupp kvinnor som bestämmer sig för att få slut på sexismen.
2. träffas separatisktikt och tänk kring en specific (men allmän) situation. Hur kan ni agera annorlunda? Vad händer om…? etc, mm o.dyl
3. träffas båda grupperna och kritisera varandras förslag på förändringar
4. utför det nya handligsmönstret ute i världen
5. upprepa tills ni inte kommer vidare
6. bilda nya grupper eller njut av ett osexistiskt samhälle!
@alla: jag håller verkligen med akuhujan: “Kvinnors rädsla bör lyftas fram och diskuteras UTAN att rån/våld mot män dras in i det. Inte för att det också inte är en viktig fråga, utan för att kunna genomlysa kvinnors rädsla på ett adekvat sätt.”
april 1, 2008 kl 4:02 e m
Fast många killar har en sån grej också (även om den är sjukt mer far fetched) och det är att tro att alla bögar egentligen vill våldta dom.
Vi (bögarna alltså) är egentligen deras enda sexuella hot i en kultur som är så enormt sexualiserad och centrerad runt penetrations-erövringen att alla kvinnor är accepterbara knull även om man itne attraheras helt av dom.
Att bli våldtagen av en kvinna verkar mer vara en form av sex-fantasi för dom flesta killar medans att bli påspänd av en två meter lång bög inte direkt får alla cylindrar i full blås.
Dra en anekdot om en kvinna som blir trakasserad av en man för en samling killar och en anekdot om en man som blir trakasserad av en stor karl och kolla reaktionerna… fantastiskt kul för den sociologi-intresserade.
april 1, 2008 kl 11:42 e m
“Naturligtvis kan inte en enskild man se till att det inte begås några våldtäkter. Men ska ansvaret läggas någonstans måste det hamna på kollektivet män och som en del i det är man en del av förändringen. Lika mycket som varje kille kan upplevas som ett hot, lika mycket är han ju en möjlig lösning”
Det är dethär jag inte riktigt hänger med på.
Ur kvinnan som fruktar en våldtäckts perspektiv måste varje okänd man betraktas som en potentiell våldtäcktsman, oavsätt hur han agerar.
Ändå skulle den generaliserade mannens agerande kunna förändra situationen. Hur då?
Tills fenomenet våldtäckt har upphört måste han ju ur kvinnans perspektiv betraktas likadant iaf?
Alltså kan inte det manliga kollektivet genom sitt agerande lösa den här delen av problematiken, eller?
Vad jag däremot helt förstår är att agerandet _kan_ påverka hotet om våldtäckt i den specifika situationen. Alltså inte hurvida man öht är “potentiell” eller ej, utan i vilken grad man framstår som en “trolig” våldtäcktsman.
bpaseb
“jag tror att du är ute efter faktiska åtgärder som minskar det sexualiserad våldet (/den sexism) som gruppen män utsätter gruppen kvinnor för, har jag förstått dig rätt då?”
Ja, sådana tycker jag det är mycket bra/nödvändigt att man lyfter fram (även om jag undrar om din modell verkligen räcker hela vägen till ett “osexistiskt samhälle” – hur går man bortom steget där det fungerar som ett självransakningsystem för de “redan frälsta”? Innan man nått typ totalt genomslag för frågan lär det ju inte strömma till folk till sådana grupper.).
Men det var inte bara det jag var ute efter, utan även ifall det finns några faktiska åtgärder som kan komma åt att en okänd man måste “betraktas som en potentiell våldsutövare” av kvinnor.
Men det kanske det inte gör helt enkelt?
april 3, 2008 kl 5:58 f m
@Ung kille: visst modellen var lite väl förenklad, men det jag tog bort var att man kan dela på sig innan man inte kommer vidare (på så sätt sprids ju arbetsmetoden).
Att inte nå de redan frälsta är ju egentligen inget problem, det gör vi ju inte idag heller.
Din grupp (eller du kanske inte hunnit fixa en än?;)) är ju självklart välkommen att som första situation hantera “Varför är inte alla för ett jämställt samhälle (ur genus perspektiv) och hur kan vi göra att de blir det”. Tyvärr tror jag inte att den gruppen blir särskilt långlivad. (Men det är ju ett fantastiskt första stora delmål, och verkligen något att komma ihåg under hela arbetet. Stora steg, drömmar och visioner är viktigt)
Jag tror att en bättre start är “Hur kan vi hantera sexistiska skämt i vår vardag”, om ni kommer på ett bra sätt och faktiskt agerar på det sättet kommer mycket att förändras runt (och inom) er.
Små steg, framåt, framåt, framåt…
/bpaseb
april 3, 2008 kl 7:10 f m
Otroligt bra igen! Kom på först när jag läste din text att första gången följde med min nuvarande kille hem efter en blöt natt hade jag, trots fyllan, koll på nummren på husen. Allt för jag skulle veta vilket håll jag skulle springa för att komma till tunnelbanan, om jag nu skulle behöva springa. Och jag ansåg det som en helt normal sak att göra.
april 5, 2008 kl 3:11 f m
Jag är så trött på skuldbeläggandet och kritiserandet av kvinnors vardagsrädsla.
Den försvinner inte för att någon påpekar hur irrationell och dum den är.
Tjejer ska inte ständigt behöva höra hur “fel” de känner när de inte vågar gå hem ensamma från busshållplatsen eller tar en taxi istället för säkerhets skull.
Dessutom är inte “gott självförtroende” i sig något skydd mot övergrepp, vem f-n tror att Hagamannen skulle ha struntat i att hoppa på en kvinna för att hon gick och sjöng för sig själv eller ropade “Dra åt helvete” åt honom? Flera av hans offer försvarade sig med näbbar och klor.
(Och med det säger jag inte att det är meningslöst att tjejer lär sig självförsvar, det är tvärtom jättebra, men det är långt ifrån hela lösningen på problemet.)
Tjatet om ett “gott självförtroende” och att man som tjej “ska sluta vara rädd” börjar bli ett nytt sätt att skuldbelägga tjejer. Istället för “om hon inte haft så kort kjol” eller “om hon inte varit så full” hade det inte hänt får vi kanske snart höra “om hon inte sett så rädd ut hade det inte hänt”
Visst finns det säkert en hel del killar och män som också är rädda att vistas ensamma på vissa ställen kvällar och nätter,(även om de hellre skulle dö än erkänna det) men vetskapen om detta gör ju knappast att rädda tjejer mår bättre.
Däremot är det ytterligare ett skäl att verkligen se över stadsmiljön, ta bort onödiga buskage, ordna fler busshållplatser, ta bort mörka gångtunnlar o.s.v
Jag har dessutom mött massor av pensionärer när jag jobbat i äldrevården som också är rädda för att gå ut på kvällen, och de kvinnliga är inte främst rädda för överfallsvåldtäkter (även om den rädslan också existerar och faktiskt till viss del är berättigad, kvinnor kan bli våldtagna oavsett ålder) utan för rån.
Men det gör varken saken bättre eller sämre för tjejer som är rädda för sexualiserat våld.
Däremot skulle förstås som sagt andra grupper också tjäna på en tryggare stadsmiljö.
april 8, 2008 kl 11:32 e m
Fast behöver det handla om eller leda till skuldbeläggande? Enligt mig kan medias uppblåsta varningar och en struktur där tjejer konstant lär sig att vara rädda ett väldigt stort problem. Att belysa att det är irrationella rädslor betyder inte nödvändigtvis att man säger till kvinnor att de är korkade.
Ett problem enligt mig är det som nämnts tidigare: att kvinnor faktiskt upplever ett hot och har fog för sin rädsla.
Men! Det är även ett problem att kvinnor lär sig att de ska vara rädda, undvika att gå ut ensamma sent på natten, att de ska anpassa sina liv efter ett hot som kanske inte är så starkt som det framställs. Det faktum att tjejer lär sig att vara rädda är även det en del i strukturen och det är inte fel att belysa det. Det man måste undvika är att få det att handla om enskilda individer.
april 10, 2008 kl 5:01 e m
Riset, jag håller med dig. Att skrämma upp kvinnor så att de knappt vågar gå ut är bara ännu ett sätt att pressa tillbaks kvinnorna till den privata sfären och göra offentligheten ännu mer manligt präglad. Medias skydda-dig-som-tjej-utomhus och gå-inte-ensam-på-dessa-platser-reportage är förkastliga. Givetvis borde de istället fråga sig vad MÄN ska göra för att kunna gå utomhus utan att ge sig på kvinnor (fixar de inte det bör de ju stanna inne).
Fixeringen på de fula gubbarna i buskagen handlar också om att dölja det faktum att det är alldeles vanliga män som misshandlar och våldtar.
Däremot tycker jag det blir löjligt när det är kvinnornas rädsla utomhus som görs till problemet. Kvinnor är rädda utomhus för att det finns en anledning till det, god damn it.
april 10, 2008 kl 7:33 e m
Riset: Ja, men hur mycket av tjejers rädsla menar du beror på “medias uppblåsta varningar” och “en struktur där tjejer konstant lär sig vara rädda”?
Jag var inte livrädd för att gå hem ensam i mörkret när jag var elva år för att jag läst kvällstidningar eller blivit söndervarnad av föräldrar och fritidsledare.
Jag var livrädd för att jag några veckor tidigare, i fullt dagsljus mött en uppskattningsvis 40 år äldre man som sa: “Jag önskar att du vore min tjej”, tog sig i skrevet och sa: “Den här är skön att suga på.”
Även om det äcklet aldrig hann eller ens försökte röra vid mig var jag ändå livrädd i flera år efteråt.
Och sådana här upplevelser är mycket, mycket vanligare än vad man tror.
Även om risken för just regelrätta överfallsvåldtäkter är relativt liten så kan det vara tillräckligt jobbigt och traumatiserande att “bara” råka ut för något sådant jag skrev om, (skulle väl ha rubricerats som “sexuellt ofredande mot barn” om jag anmält det) eller för en blottare.
Räknar man med risken att utsättas för sådant så är plötsligt inte rädslan lika irrationell längre.