Jag ägnar av någon anledning en stund åt att läsa på Ja till livets hemsida. Och där, i abortmotståndets svenska mekka, inser jag efter ett tag att jag befinner mig i ännu ett av det patriarkala systemets självmotsägelser.
Kvinnors kroppar är vårt samhälles slagfält. Att vara som man är skapad är för de flesta kvinnor en omöjlighet, då vi ständigt översköljs med budskapet att saker måste rättas till, förändras, försvinna (i regel kilon), slimmas åt, göras större (i regel bröst och läppar). Att kvinnor av naturen har kroppsbehåring är ett faktum som till varje pris måste döljas. Under sommarmånaderna lägger svenska kvinnor ungefär 500.000 kronor om dagen på att ta bort oönskad (av vem?) hårväxt. Ingenting på eller i kvinnokroppen är heligt.
Förutom en sak: den livmoder i vilken det finns ett befruktat ägg. Här händer det plötsligt något. Nu bör ingenting kunna rättas till, förändras, tas bort. Det som är det är. Punkt slut. I en värld där kvinnor svälter sig till döds i sina försök att uppnå size zero och kvinnor som lär sig att vara tysta och sätta sig själva i andra rummet skär sig i armarna, där ska livmodern vara orörbar.
Eftersom kvinnoliv uppenbarligen inte är värda speciellt mycket kan vi anta att abortmotstånd handlar om två saker: 1) ytterligare ta kvinnans kropp ifrån henne och 2) skydda eventuellt manligt liv (om det nu är en pojke). Föds efter fullgången graviditet en flicka vet vi att hennes liv kommer handla om att förändra sig själv, aldrig kunna känna sig nöjd. Hennes rätt till liv gällde bara så länge hon låg i livmodern (med dagens fosterdiagnostik riskerar hon dock att sorteras bort på det stadiet också, inte för att föräldrarna inte vill ha ett barn utan för att de vill ha en grabb).
Abortmotstånd är i mina ögon den renaste formen av kvinnohat. Det är nog illa i sig att anse att kvinnor är barnalstrande robotar vars rätt att bestämma över sina egna liv bör begränsas. Det blir ännu värre när man betänker hur dubbelmoralisk synen på kvinnans kropp de facto är.
Konceptet ”ja till livet” handlar om manligt liv. Det vore snyggt av abortmotståndarna att erkänna det. Då skulle i alla fall graden av inkonsekvens minska och debatten bli mer givande.
. . . . .
Det händer i vanlig ordning en del på Konflikt.
7 kommentarer
februari 20, 2008 kl 11:19 f m
Ja till Livet är verkligen läskiga. Har du sett deras smycken med ”10-veckors-fötter”. Alltså smycken i form av fötter från ett tio veckor gammalt foster. Och att snacka om ”abort-turism”, precis som det är en relevant jämförelse att likställa med en resa till kanarie-öarna.
Men jag kommer också att tänka på en del roliga aktioner mot liknande idioter. Det fanns ett anarkist-gäng i Uppsala som brukade head-banga när Livets Ord var ute och spelade gitarr. I Malmö-gruppen Autonomt Motstånd hade även kampanjer mot Ja till Livet.
http://www.yelah.net/yelah/19990228/press9902
februari 22, 2008 kl 11:50 e m
Jag måste ha missat något i den pågående debatten angående vilka foster som är önskansvärda och vilka som inte är det. Särskilt önskansvärd skulle det vara att ta del i eventuell statistik som existerar som stödjer att fosterdiagnostiken på något sätt främjar ett avbrytande av kvinnliga foster.
Efter en andra genomläsning ser jag att detta resonemang helt och hållet är en reaktion som bygger på vad du läst på ”ja till livet”s hemsida.
Dock skall jag påpeka något (förmodligen idiotiskt och dessutom rent uppenbart) och det är att det i dag råder en kroppsidealshysteri som inte enbart drabbar kvinnor men den drabbar kvinnor värst.
Frågan är dock i vilken grad den stöds av individer och hur den återskapas i vårt eget beteende. Jag kan avgjort säga att jag är skapelse av det rådande klimatet samtidigt som själv är en del i att skapa det.
Något att tänka över är dock (och märk väl detta är bara en tanke som just slog mig), vanligtvis eller åtminstone som jag ser på kärlek så om du är kär i någon så har du överseende med eller struntar helt och hållet i en persons ”skönhetmissar” (om man nu kan kalla dem det utan att bli lynchad), så vad är det då som gör att man fortsätter att känna sig otillräcklig. Det enkla svaret skulle jag säga är samhället. Å andra sidan varför fortsätter vi att bry oss då om den vi är med är nöjd med hur man är, varför strävar man vidare till att uppnå omöjliga ideal?
februari 23, 2008 kl 5:49 e m
Den som skriver denna blogg är uppenbarligen en mycket förvirrad person. På nåt vänster försöker författaren likställa borttagning av kroppsbehåring med abort. Och eftersom det är främst kvinnor som sysslar med hårborttagning så är hon inte värd något i samhällets ögon. Man kan inte annat än ta sig för pannan.
februari 23, 2008 kl 9:07 e m
Läge att läsa inlägget en gång till. Jag likställer inte kroppshårsborttagning med en abort. Däremot skriver jag att det finns en skillnad mellan hur vi ser på kvinnors kroppar (som ju ska modifieras i det oändliga) och livmödrar (där allt helst ska få vara precis som det blivit). Egentligen handlar väl hela grejen om att kvinnors kroppar inte tillhör dem själva.
februari 24, 2008 kl 3:01 f m
”Under sommarmånaderna lägger svenska kvinnor ungefär 500.000 kronor om dagen på att ta bort oönskad (av vem?) hårväxt. Ingenting på eller i kvinnokroppen är heligt. Förutom en sak: den livmoder i vilken det finns ett befruktat ägg. Här händer det plötsligt något. Nu bör ingenting kunna rättas till, förändras, tas bort.”
Läge att läsa ditt eget blogginlägg? Först förargas du över att kvinnor förväntas ta bort kroppsbehåring, sen förargas du över ”undantaget”; fostret som ligger i livmodern.
”Egentligen handlar väl hela grejen om att kvinnors kroppar inte tillhör dem själva.”
Grejen med en graviditet är att det är två kroppar inblandade, men det kanske har gått dig förbi. Kan inte förstå hur vissa kan tycka att det är så oproblematiskt att ta kål på en outvecklad mänsklig individ.
mars 7, 2008 kl 11:39 f m
Snyggt, jag gillar analysen. Funderar lite på hur det blir om man överför det till ett manligt perspektiv; mäns kroppar är ju heller inte heliga, om än på något sätt lika oheliga som kvinnors. Vi är ju tänkta att dels göda marknaden lite, dels kanske anpassa oss för att ta emot och legitimera kvinnors förändrade kroppar och på så sätt tillhandahålla en ”logisk jämvikt” i systemet. Men hur är det med det heliga hos mannen? Finns det något sådant? Här kanske man skulle kunna anlägga någon slags analogi med tanken på mannen som det eteriska och kvinnan som det världsliga; det som är genuint kvinnligt och untouchable finns på en jordisk nivå, medan det motsvarande för mannen inte är av denna världen.
mars 20, 2008 kl 11:02 e m
Nu har jag ju inte läst in mig på dina åsikter ordentligt men om menar att kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp så tycker du också att sexköpslagen bör avskaffas. Om du nu är konsekvent vill säga. Har jag rätt?