Låt klassamhället strippa!

Pluggtider = ont om blogginlägg. En kort notis hinner jag dock med för hör och häpna: Barack Obama har inte bara ett namn som med lite fantasi kan associeras med den där skäggige gubben i Tora Bora-grottorna, han kan dessutom vara en förklädd muslim. Vi ska numera inte bara oroa oss för muslimer som är aktivt troende, vi ska även bekymra oss för att vi inte enkelt kan peka ut vilka som möjligtvis bläddrar i Koranen. ”De” är lika ”oss”. ”Vi” för lika ”dem”. Något som givetvis måste vändas till en fara istället för till kritik mot uppdelningen av människor i olika religiösa/etniska grupper. Det finns dagar då islamofobin tar sig sådana bisarra uttryck att den nästan känns humoristisk (för mig som är ateistisk, blåögd svenne och inte brukar tas för muslim, bli diskriminerad, hotad, misshandlad eller hitta grishuvuden på den tomt där moskén ska byggas).

Vi har ett samhälle där klassklyftorna blir allt vidare, men i vanlig ordning måste perspektiven förskjutas (denna gång till att måla upp en avgrund mellan ”oss” och ”muslimerna”). Tips: gå inte på det. Klä av klassamhället. Klä av makten.

Ja till (det manliga) livet.

Jag ägnar av någon anledning en stund åt att läsa på Ja till livets hemsida. Och där, i abortmotståndets svenska mekka, inser jag efter ett tag att jag befinner mig i ännu ett av det patriarkala systemets självmotsägelser.

Kvinnors kroppar är vårt samhälles slagfält. Att vara som man är skapad är för de flesta kvinnor en omöjlighet, då vi ständigt översköljs med budskapet att saker måste rättas till, förändras, försvinna (i regel kilon), slimmas åt, göras större (i regel bröst och läppar). Att kvinnor av naturen har kroppsbehåring är ett faktum som till varje pris måste döljas. Under sommarmånaderna lägger svenska kvinnor ungefär 500.000 kronor om dagen på att ta bort oönskad (av vem?) hårväxt. Ingenting på eller i kvinnokroppen är heligt.

Förutom en sak: den livmoder i vilken det finns ett befruktat ägg. Här händer det plötsligt något. Nu bör ingenting kunna rättas till, förändras, tas bort. Det som är det är. Punkt slut. I en värld där kvinnor svälter sig till döds i sina försök att uppnå size zero och kvinnor som lär sig att vara tysta och sätta sig själva i andra rummet skär sig i armarna, där ska livmodern vara orörbar.

Eftersom kvinnoliv uppenbarligen inte är värda speciellt mycket kan vi anta att abortmotstånd handlar om två saker: 1) ytterligare ta kvinnans kropp ifrån henne och 2) skydda eventuellt manligt liv (om det nu är en pojke). Föds efter fullgången graviditet en flicka vet vi att hennes liv kommer handla om att förändra sig själv, aldrig kunna känna sig nöjd. Hennes rätt till liv gällde bara så länge hon låg i livmodern (med dagens fosterdiagnostik riskerar hon dock att sorteras bort på det stadiet också, inte för att föräldrarna inte vill ha ett barn utan för att de vill ha en grabb).

Abortmotstånd är i mina ögon den renaste formen av kvinnohat. Det är nog illa i sig att anse att kvinnor är barnalstrande robotar vars rätt att bestämma över sina egna liv bör begränsas. Det blir ännu värre när man betänker hur dubbelmoralisk synen på kvinnans kropp de facto är.

Konceptet ”ja till livet” handlar om manligt liv. Det vore snyggt av abortmotståndarna att erkänna det. Då skulle i alla fall graden av inkonsekvens minska och debatten bli mer givande.

. . . . .

Det händer i vanlig ordning en del på Konflikt.

Att vara kvinna är inte detsamma som att vara ett fastslaget politiskt subjekt.

En hastigt påkommen tenta gör att den tid jag kan lägga på bloggen denna vecka är ungefär plus minus noll. Så jag låter er läsa en så kallad nyhet om att kvinnor också kan vara 1) våldsamma 2) politiskt aktiva och/eller desillussionerade 3) så sluga att de gömmer dödsbringande material i något som ser ut som en livsgivande mage. Här.

Kvinnor som engagerar sig inom terroristorganisationer har det för övrigt funnits länge. Tamilska tigrarna, olika palestinska rörelser, RAF, Röda Brigaderna och de tjetjenska ”svarta änkorna” kan förtjänas att nämnas i sammanhanget. Kvinnor som, hör och häpna, tar till våld i politiskt syfte.

Jag återkommer med en längre text i ämnet så fort jag tentat av mina nyförvärvade kunskaper om militanta veganer i Umeå. Tyvärr avslöjar inte boken om det var en homogen, manlig grupp eller om kvinnor kanske, kanske även i Sverige kan begå politiska lagbrott.

Det här inlägget handlar nästan inte alls om sex (det ser bara ut så).

Alla som känner mig (eventuellt räcker det med att läsa den här bloggen) vet att jag är sexualpolitiskt aktiv och kan diskutera sex (som politisk faktor) till dess att åhörarna somnar. Jag brukar sörja att jag mestadels umgås med män (bara det är lite suspekt, eller hur? kan de stå ut med mig bara sådär eller ligger jag med hela bunten för att få vara deras kompis?), eftersom jag på ett intellektuellt plan njuter ohämmat av att ta del av andra kvinnors tankar kring sina sexualiteter, sina utlevanden och hur det är att vara kvinna i ett samhälle där man förväntas frånsäga sig rollen som sexuellt subjekt. På grund av den skriande bristen på horder av bredkäftade kvinnor i min omedelbara närhet blir jag därför alldeles till mig när jag hittar kvinnor som bloggar om sina erfarenheter. Exempelvis LSM och Saker under huden. Jag påminns om att man som kvinna alltid sitter fast i hora- eller madonnakomplexet, där varje försök att komma ifrån glorian ovanför huvudet slutar med ett illamående och en känsla av att man blivit hela stadens madrass (pratar de om mig? vet de vad jag gjort? att jag haft x antal män på bara x antal dagar/veckor? tycker de något om mig nu? ser de ned på mig?). Vi kvinnor lärs upp i att alltid, alltid se oss själva genom andras ögon.

Det brukar sägas att vi lever i ett översexualiserat samhälle. Fel. Vi matas ständigt med ojämlikhet, med underliga kroppsideal, paradoxal moralism, juckande män, plutande kvinnor. Jag skulle se det som att jag lever i ett genompornografiserat samhälle.

Jämtland anno 1995. Jag är tio år och vår skolsyster har tagit med sig oss tjejer till ett speciellt rum för att utan killar diskutera sex och samlevnad. Vi får sitta och doppa tamponger i kaffemuggar med vatten för att se hur de sväller (”mensen stannar kvar inne i den och det kommer varken synas eller lukta”). Senare berättar killarna att de fått se overhead-bilder på erigerade, manliga könsorgan. Länge går jag runt och tror att mens är kvinnans motsvarighet till mannens utlösning.

Jämtland anno 1999. Vi får lära oss att våldtäkter, i den mån de sker – det är lite osäkert, är kvinnans ansvar. Jag är tyvärr fortfarande feministiskt omedveten och lyssnar tyst på läraren för att efteråt gråta som ett litet barn inne på skolans dåligt städade toalett.

Kvinnors sex är tabubelagt. Givetvis inte minst när det kommer till tillfälliga förbindelser, när kvinnan raggar upp en man (nu heteronormaliserar jag) bara för att hon vill ha sex i en timme och sedan aldrig mer behöva se karln, när hon gör saker för att hon själv vill. Bryter en kvinna mot det tabuet vet hon att hora-stämpeln kommer träffa hennes panna som en projektil. Ingen behöver säga något (ingen kanske ens tänker en tanke på det, folk kanske beundrar henne för hennes mod); det värsta är ändå det som sker inne i henne själv. När mannen vänder sig om och somnar ligger hon bredvid med en stor klump av äckel som förtär henne inifrån.

Prata om det? Ta tjejkompisen och säga ”jag låg med en kille i fredags som jag aldrig sett förr och nu känns det knepigt, fastän jag ville och allt var bra”? Riskera att flytta ut horighetskänslan ur kroppen och få den fastnaglad på utsidan? Tack, men nej tack. Och eftersom ingen pratar om det finns det inte. Eftersom ingen pratar om det isoleras varenda kvinna i sin egen oro. Därför blir jag euforisk när jag väl får läsa om andra kvinnors sexliv – identifikationen fyller mig. Abstinensrosslande kastar jag mig över skildringarna.

För ja, jag har också hängt med han-vad-han-nu-sa-att-han-hette hem från någon urspårad fest. Jag har också raggat upp män på krogen bara för att ha någon i ett par timmar. Jag har också vaknat upp i okända sängar och undrat vad riktigt jag baserade gårdagens val på. Jag har också suttit på dittills oprövade busslinjer och tågsträckor bland andra morgonresenärer och känt den där horastämpeln komma flåsandes i nacken. Jag har också haft svårt att möta min blick i badrumsspegeln. Jag har också tittat på märken på kroppen och haft polotröja på mig i tjugoåttagradig värme.

I detta ingår också negativa erfarenheter av mäns sexualiteter. Känslan av att män (nu kommer jag få höra att jag generaliserar/hatar män, go on) aldrig kan separera sex från maktutövande. Män som blivit våldsamma. Män som trott att ”ja” betyder ja till precis allt. Män jag fått ge en rak höger. Män som tänt på hora-grejen (host, sa jag något om makt?) och försökt pracka på mig pengar efteråt, vilket fått mig att bli lika delar asförbannad och äcklad. Gånger då jag kräkts i en buske efteråt (och detta på intet sätt varit kopplat till eventuell berusning). Eftersom vi heller inte pratar om sådant kan vi för enkelhetens skull fastslå att jag nog bara är en dum brunett som horar runt i olika sängar utan att kolla upp killarna först och därmed får skylla mig själv.

Fri sexualitet. Rätten att göra vad man vill (med andra vuxna som vill). Rätten att få ha så många eller få sexpartners man har lust med. Rätten att hålla huvudet högt, att vara stolt över sin förmåga att gå igång på andra människor. Allt låter väldigt bra i teorin. Allt känns väldigt korrekt och modernt och bra klockan 21 på kvällen. Allt känns väldigt fel tolv timmar senare. För trots att det inte är vi kvinnor som skapat hora- eller madonnakomplexet, trots att vi slits i bitar av det – så är den enda lösning vi har att sjunka ännu längre ned i träsket. Ju mer vi försöker bryta bojorna, ju mer horor (eller madonnor) blir vi.

I hora- eller madonnalandet känns det alltid väldigt ensamt. Det är därför jag älskar att läsa andra kvinnors sexskildringar (positiva som negativa). Det är därför den här texten hamnar på Internet till allmän beskådan. För att någon annan kvinna ska inse att hon inte är ensam. Att det kryllar av ofrivilliga madonnor och horor. Att jag skiter i vilken stämpel samhället sätter på dig, syster. Ska vi slåss tillsammans? Börja granska oss själva enbart genom våra egna ögon.