Katarina Wennstam skriver i sin bok Flickan och skulden om hur flickors frivilliga sexliv vänds ut och in i rättegångar rörande våldtäkt. ”/…/hon skuldbeläggs för ”dumheter” hon begått vid helt andra tillfällen än den aktuella dagen eller kvällen. Det kan röra sig om händelser långt före själva våldtäkten, händelser som snarare bidrar till att ge en bild av flickans sexuella moral än att de egentligen har med saken att göra.”
Frågor om en kvinnas frivilliga sexliv hör i regel inte hemma i ett våldtäktsmål. Ändå återkommer de, gång på gång. Det brukar beskrivas som ett olyckligt resultat av ett konservativt rättsväsende och som något som påverkar kvinnors möjligheter att få juridisk upprättelse efter en våldtäkt. Vad jag saknar är diskussionen om hur denna syn påverkar kvinnors faktiska möjligheter att utöva sex, och då kanske framförallt ”avancerat” sådant.
Kan en kvinna utan oro hänge sig åt att bli fastbunden, örfilad och slagen? Eller att binda fast, örfila och slå partnern? Vi vet att dessa kvinnor finns. Vi vet att det inte är speciellt ovanligt med sadomasochistiska läggningar. Men medan män kan göra vad de vill i sovrummet (i praktiken kan de till och med dömas för våldtäkt utan att det alls tas in i beräkningarna om en kvinna anmäler att de begått nya övergrepp), måste kvinnor ligga ett steg före. Helt enkelt fundera över hur denna enskilda händelse påverkar rättsväsendets syn på ens sexuella moral.
Utövande av BDSM är för all del överkurs; med tanke på att domstolarna helst ser att kvinnan var oskuld, iklädd pösig overall och nykter räcker det med att som kvinna ha varit sexuellt aktiv för att man ska kunna misstänkliggöras. Det offentliga rummet genuskodas som än mer manligt; kvinnor bör stanna hemma och brodera för att ha sina mänskliga rättigheter säkrade. Vi ska inte bara oroa oss för att det verkligen ska stå en våldtäktsman vid busshållsplatsen eller att pojkvännen ska bli knäpp, vi måste även oroa oss för om vi duger som våldtäktsoffer i ett patriarkalt rättsväsende.
Jag duger inte. Gör du?
4 kommentarer
januari 20, 2008 kl 9:41 e m
Tveksam (om jag duger alltså:)
Men att det inte ens räcker med att vara 18 år och oskuld är ju kvinnan i Tito Beltran-rättegången ett bra bevis på. Hon fick idiotiska frågor som
”Du är troende sa du”
(om eventuell religiös övertygelse prompt ska ha någon betydelse i sammanhanget kan man ju lika gärna dra fram det faktum att Beltran är katolik och därför inte borde vara intresserad av sex utanför äktenskapet överhuvudtaget)
Och ”Du fick förmånen att åka med på en turne”.
(När hon i själva verket utförde ett slitsamt lönearbete.)
Kan bara dra slutsatsen att en våldtagen kvinna ALDRIG är tillräckligt ”ren” och ”oskyldig” i rättsväsendets ögon.
januari 21, 2008 kl 12:15 f m
Du har en poäng. Samtidigt är det helt uppenbart så att rättsväsendet behandlar vissa kvinnor lite mindre dåligt än vad det behandlar andra. Och det retar gallfeber på mig att jag, och många medsystrar, ägnar våra sexuella samliv åt att tänka ”okej, tänk om det här skulle kunna vändas mot mig på något sätt?” istället för att leva ut som sexuella subjekt i dessa givna situationer. Att sex för kvinnor alltid handlar om ångest, oro och äckel inför oss själva.
januari 24, 2008 kl 3:52 e m
Ah, nu förstår jag hyllningen av min dagbok.
Jordan Maxwell påpekar att rättssalen är en uppenbar kyrklig institution. Allt från klädsel, möblemang, tittlar och det cermoniella tillvägagångsättet är grundat i den katolska kyrkan och där med också de moraliska värderingarna, inte alls så olikt vårt samhälle över lag. Specielt vårt samhälles lag! Dit hör också en indoktrinering utav det cermoniella, att du bör tycka, tänka och agera på ett specielt sätt på din arbetsplats för att passa in och avancera i dess hirarki.
Vad som behövs är att folk trotsar det cermoniella, det uppenbarligen indoktrinerade tanke, handling och värderings-praxis som existerar. Varför ställer sig ingen upp i salen och protesterar högt och ljudligt i salen? Varför tar ingen debatten där och då? För den utsattas skull? Nja, snacka om en björntjänst i sånna fall.
februari 4, 2008 kl 5:21 f m
Att inte våga leva ut sin sexualitet för risken att inte bli trodd i en ev senare våldtäcktssituation var en ny vinkel. Jag tror nog det mer omedelbara sociala stigmat är mer hämmande men det var ett intressant tillägg. Dock en annan aspekt jag tänkte kommentera:
Män slipper mycket av ångesten, men förtrycket och hämmandet av kvinnlig sexualitet drabbar också (hetro) män indirekt. ”Män kan göra vad de vill i sovrummet” funkar ju bara så länge det finns någon att göra det med så det som hämmar kvinnlig sexualitet är lika hämmande för den manliga. Naturligtvis inte lika för alla – en del (med hög status) är opåverkade medan andra drabbas hårdare.
Detta är inte menat som en tävlan om vilka som lider värst – med ångest och stigma inräknat tror jag den ‘tävlingen’ är avgjord. Men bara ett konstaterande att mäns och kvinnors intressen är gemensamma här. Det finns ingen konflikt vad gäller att avskaffa skam utan bara en gemensam frigörelse!