”Et que François et Anglois feront paix.
Elle respont: Foy que doy ma queloingne-
Paix n’arez ja s’ilz ne rendent Calays.”*
Anledningen till att jag tvingar på er lite fransk 1300-talspoesi är att ovanstående dikt av Eustache Deschamps är ett av de tidigaste tecknen på den gryende, europeiska nationalismen. Samma gryende patriotism som fick en del att påstå att Adam talade tyska. Mycket har sagts om nationalismen. Vad den kan leda till vet vi också. Ändå har förvånansvärt lite diskuterats angående vad nationalismens framväxt och praktik betytt för kvinnor.
Framväxten av nationalstater innebär med automatik medborgarskap (och avsaknad av medborgarskap, om man tvingas fly sitt land). Det innebär att någon måste leda landet och att landets folk, om det nu är en demokratisk stat, skall rösta fram denna ledare. Det har milt sagt varit aningens omdiskuterat huruvida kvinnor är kapabla att närvara vid sådana beslutstaganden. Eller som det hela uttrycktes i vårt västra grannland när kvinnorna krävde rösträtt:
”Själva ordet offentlig /…/ innehåller ingenting som hindrar oss från att säga att att vi alla är offentliga män, men vi vet givetvis att om vi kopplade ordet offentlig till en kvinnas namn vore det den yttersta nesa. Nej, låt oss icke glömma att det så länge denna världen funnits varit så att, och är så än i denna dag, att slöjan är ett plagg som tillhör kvinnan men aldrig mannen och att den som sliter sönder en kvinnas slöja gör sig skyldig till en skamlig gärning.”
Den offentlighet nationalstaten (och även demokratin, skulle man kunna säga) krävde var genuskodad såsom manlig.
En nationalstat har som bekant även gränser som måste försvaras, ibland militärt, och mer ”manligt” område än försvaret har det varit, och är ännu, svårt att finna. Framröstande av ledare, offentlighet, medborgarskap och försvar av nationalstaten har varit manliga sfärer. Så, vad är kvinnans roll i den nationalistiska ideologin? Enkelt. Hon är den som ska föda barn med rätt hudfärg och uppfostra dem till bra medborgare (något som sorgligt nog använts som ett slagträ från feministiskt håll, då man påpekat att kvinnan är viktig för nationalstatens fortlevnad). Minns exempelvis den roll den ariska kvinnan hade i Hitlers Tyskland. Nationalstaten som en konservering av traditionella könsroller.
Få politiska idéer har fått sådan internationell genomslagskraft som nationalismen. Få ideologier har så tydligt velat låsa in kvinnan i hemmets kök och transformera henne till en barnalstrande maskin. Önskan inför 2008: att detta förhållande lyfts in i den politiska samtidsdebatten. Att någon ger mig mothugg (kom igen!) och att diskussionen fördjupas.
. . . . .
* ”Och på förslaget att fransmän och engelsmän skall sluta fred
svarar hon: Jag hindras av den lojalitet jag är förpliktigad till.
Ni får inte fred om inte Calais återlämnas.”
Förlåt, men din karakterisering av nationalismen är rent nonsens. Nationalism har för det första ingenting med medborgarskap att göra. Medborgarskap är ett kännetecken för tillräckligt utvecklade stater överhuvudtaget, inte för nationalstater. I få samtida länder betyder medborgarskapet så mycket som i det mångnationella Schweiz, och medborgarskapet var inte ett dugg mindre viktigt i 1800-talets europeiska mångnationella imperier än vad det var i dess nationalstater.
Och nationalism har varit kopplad till samtliga stora ideologier. Från början var nationalismen liberal, och drevs av samma liberala rörelser som ville utvidga kvinnans rättigheter. Runt förra sekelskiftet blev den konservativ. Under mellankrigstiden tog fascistiska rörelser sedan den på entreprenad. Under efterkrigstiden blev nationalismen socialistisk i de många koloniala befrielserörelserna, och fortfarande i denna dag är vänstern mer nationalistisk än högern i Sverige – vänsterpartiet har det klart mest nationalistiska programmet, och ingen borgerlig statsminister skulle prata om ”vårt fina land” på samma sätt som Göran Persson gjorde.
Så nationalism kan vara kopplad till precis vilken ideologi som helt. Ingenting av det du vill försöka kleta fast vid nationalismen har karakteriserat den under ens tillnärmelsevis hela dess existens.
Vad gäller de ickeoffentliga fruntimren, så var 1800-talets nationalstat snarare mindre genuskodad än 1800-talets mångnationella imperier – eftersom den, i snitt, var mer liberalt präglad. Och det kan nog också vara på sin plats att förklara varför det var så självklart i ditt citat ovan att ”offentlig” var ett adjektiv som inte kunde kopplas till en kvinnas namn ”utan yttersta nesa”.
Det var ju för att ”offentliga fruntimmer” var en av tidens eufemismer för prostituerade.