Skriet från den norrländska vildmarken.

Hoppa till kommentarer

Jag är norrlänning och har därför spenderat stora delar av min barndom i en stuga mitt ute i skogen. När man lever i ett minst sagt glesbefolkat område är de vilda djuren en del av vardagen. Jag har haft det stora nöjet att få se björn, varg, järv och lo. Mötet med björnen resulterade för all del i skakiga spagettiben och torr munhåla, men björnen blev förmodligen räddare än jag. När jag ser tillbaka på alla mina turer i bärmarkerna förundras jag över att jag inte mött björn och varg oftare. Med största sannolikhet har de ofta funnits i närheten, men lufsat iväg långt innan jag haft en sportslig chans att upptäcka dem. Mitt förhållande till landets rovdjur är passionerat. Om somrarna har jag och pappa hållit nattvaka vid stugans fönster och kikat på grävling, älg, järv och räv (och tyvärr även fladdermöss som tycks bo under takets tegelplattor). Varm choklad, ostmackor och vilda djur på andra sidan fönsterglaset.

Det har dock alltid gällt att hålla tungan rätt i mun när man besökt centralorten en mil bort. Att sätta sig bland byns jägare och berätta att man tycker vargar är fascinerande djur är ingen god idé. Jag har hört de mest underliga påståenden om rovdjur som käkar människor, björnar som går på bakbenen och samlar in ungar i famnen (förvisso kan björnar gå på bakbenen, men då är det i regel extramaterial till idet de kånkar runt på), blodtörstiga vargar som gillar att ta en tugga av bebisar och så vidare. Jag tackar min gud, som jag inte tror på, för att jag i tidig ålder lånade böcker på biblioteket och fick ta del av mer nyanserade rovdjursskildringar. För någon vecka sedan förvandlades till och med rovdjurspolitiken till en jämställdhetsfråga. ”Kvinnorna vågar inte längre gå ut i skogen!” Jag vill här inflika att jag aldrig någonsin varit rädd för att gå i skog och mark. Är det något som skrämmer mig är det mörka gränder inne i staden eller från början trevliga män som visar sig vara galna så fort lägenhetsdörren slagit igen. Hur är det med landets män förresten? Inbillar de sig att de skulle ha något att sätta emot en björnhona som vill skydda sina årsungar? Lycka till, säger jag bara.

Efter höstens björnincidenter, där en man dödades, har björnen gått om vargen som mest hatat rovdjur. Björnen framställs som en lustjägare som gillar människoblod. Och har man ingen egen erfarenhet av att vistas i björnens hemtrakter kan man lätt förledas att tro på skräckpropagandan. Låt mig därför förklara att björnar ogillar mänsklig kontakt. Det är ett otroligt skyggt djur som håller sig för sig självt. Men, i vissa givna situationer kan björnen bli farlig. Får du syn på en björnunge i skogen gör du bäst i att dra dig tillbaka. Står du plötsligt öga mot öga med en björn så börja inte kuta (även om det kan kännas nog så lockande). Släpp inte hunden lös i skogen och, om du gör det, räkna inte med att det nödvändigtvis är en älg den nosar upp. Och, snälla, försök att inte skadeskjuta björnar.

Det visar sig att 15% av de björnar som blir beskjutna överlever och sedan inte hittas. Hoppsan. Hur glad skulle du bli om du fick en kula i benet och det inte fanns någon sjukvård? Om du haltade omkring och inte kunde få tag på tillräckligt med mat? Jätteglad? Det är inte björnen som är farlig för människan, det är tvärtom.

Rovdjursfrågan har också kommit att utmålas som en kamp mellan den lilla människan och Den Store Byråkraten. Nu finns det ett uns av sanning i att det är problematiskt att besluten fattas så långt ifrån de människor de berör. Men jag tror inte lösningen är att illegalt skjuta varenda varg eller björn man får syn på. Med vilken rätt hävdar vi att vi äger skogen? Likt en förvuxen Ronja Rövardotter skidar jag mellan träden när jag besöker min barndoms hemtrakter och hoppas att debatten om de underbara djur som befolkar vår natur ska bli mer nyanserad. Lite mer sansad. Lite mer verklighetsanknuten.

. . . . .

I mars åker jag (och M, om jag lyckas lura med honom, kom igen nu!) till Dalarna och lär mig spåra varg. Läskigt? Inte alls.

1 kommentar

Under Kategorier