”Tu m’as pris souvent, mais tu ne savais pas comment me prendre. Anaïs sait.”, skriver Anaïs Nins pappa hem till hennes mor för att tala om att han har sex med deras gemensamma dotter och att hon är en bättre älskarinna än modern. Anaïs har i vuxen ålder återfått sin far och inleder en sexuell relation med honom. Hon vandrar i samma fälla som många unga döttrar när de vill göra allt för att förtjäna förälderns kärlek. ”Att uppnå glädje för egen del upphörde att bekymra mig”, skriver hon i sin dagbok (senare utgiven med namnet Incest), ”jag kastade mig in i fulländandet av hans glädje.”
Som sjuttonåring läste jag storögt en annan bok på samma tema. Kathryn Harrisons Kyssen, i vilken hon beskriver hur hennes pappa efter två decenniers frånvaro träder in på hennes livs arena och förför henne med orden ”Du tillhör mig”. Samma ägandebehov som fadern i Anna Mattsons Alexandras rum ger uttryck för när han inte bara förgriper sig, utan också spionerar, på sin lilla dotter. Hennes envisa knastrande vid skrivmaskinen, och författande av kärleksbrev till den underbara musikfröken, får honom att se rött. Han tappar kontrollen och återtar den genom att med krita på det bakomliggande pappret rekonstruera hennes brev.
”Pappa har varit borta idag. Jag har alltså fått vara pappa från klockan nio till klockan arton”, skriver Marianne Jeffmar i Vargens mjuka tassar. En fader som abdikerar från föräldraskapet och träder in i rollen som älskare åt sin dotter.
Pedofili är en läggning. Jag vet. Men efter att ha plöjt självbiografiska skildringar skrivna av utsatta kvinnor, kan jag inte låta bli att undra om inte samhället i stort borde känna ett större ansvar. Att en del av problematiken återfinns i synen på faderskap, manlig sexualitet och flickors roll i familjen. Vi har ett samhälle i vilket papparollen är höggradigt diffus (om än inte uppmanar till övergrepp) och där dockor föreställandes små flickbebisar har getingmidja och plutmun. Där en stor del även av den ‘accepterade’ sexualiteten går ut på att sudda ut gränsen mellan flicka och kvinna (för vidare läsning rekommenderas Anja Hirdmans Tilltalande bilder). Att läsa böcker om faderskapets yttersta gråzoner känns som att läsa en diagnos av vårt offentliga rum, snarare än att betrakta individer.
. . . . .
Bra pappor i litteraturen? Ja tack. Tipsa mig gärna, innan jag blir fullständigt bedrövad/rabiat.
God jul förresten! Min tillbringades i en nedlagd polisstation, vilket under alla omständigheter var bättre än om den varit i bruk.
5 kommentarer
december 26, 2007 kl 9:49 f m
Så bra du skriver. Jag upptäckte den här bloggen tack vare att den är nominerad som ”Årets politiska blogg” hos Bloggen Bent. Du har verkligen ett njutbart språk, & du verkar skriva väl genomtänkta inlägg.
december 26, 2007 kl 11:20 f m
Tack för berömmet och vad kul att bloggen uppskattas!
januari 7, 2008 kl 10:29 e m
Visst innehåller den svenska papparollen inga direkt konkreta uppmaningar till övergrepp.
Men ibland är isen tunn, väldigt tunn.
När en åklagare som beslutat sig för att lägga ner en förundersökning om en pappas sexuella övergrepp mot en treårig son försöker trösta mamman med orden: ”Han träffar nog en ny kvinna snart ska du se, och då får han ju den biten (den sexuella) tillgodosedd av henne”, ja då undrar man vart vi är på väg.
Det skulle alltså vara fullt normalt att en pappa som för tillfället saknar en vuxen sexualpartner tillfredställer sina behov på sitt treåriga barn?!
Tänk om män i Sverige rasat mot det här uttalandet i samma utsträckning som de gjorde mot ROKS-ordförandens ”Män är djur”.
Men män som grupp kände sig tydligen inte lika förolämpade av åklagarens ord som av Ireen Von Wachenfeldts, konstigt nog.
januari 9, 2008 kl 12:00 f m
Vilken rättegång är det du refererar till? Jag blir inte ens förvånad, bara matt. Kvinnor och barn har alltid fått ta ansvar för mäns sexualbehov (vare sig det tagit sig lagliga uttryck eller övergått till rena övergrepp). Ta bara myten om att män som förgriper sig på sina barn har en sexuellt ovillig hustru (ja, om man som kvinna inte låter mannen komma till så får man räkna med att han ger sig på ungarna…?!). Urk.
januari 10, 2008 kl 9:04 f m
Hej! Citatet är hämtat ur Hanna Svenssons bok ”När blodsbanden brister”.
För fler idiotcitat av jurister och socialarbetare rekommenderar jag rapporten ”Det är faktiskt mitt liv det handlar om” som finns att ladda ner på nätet. Jag hoppas att inte bara du, som verkar kunnig, intresserad och insatt i de här frågorna läser den (om du inte redan har gjort det) utan att alla som lever i villfarelsen att Sverige är ett rättsäkert land, att det är ett av de barnvänligaste länderna i Världen och att kvinnor anses lika mycket värda som män numera gör det också…
M.V.H/Lisa