Nationalismen och de ickeoffentliga fruntimren.

”Et que François et Anglois feront paix.
Elle respont: Foy que doy ma queloingne-
Paix n’arez ja s’ilz ne rendent Calays.”*

Anledningen till att jag tvingar på er lite fransk 1300-talspoesi är att ovanstående dikt av Eustache Deschamps är ett av de tidigaste tecknen på den gryende, europeiska nationalismen. Samma gryende patriotism som fick en del att påstå att Adam talade tyska. Mycket har sagts om nationalismen. Vad den kan leda till vet vi också. Ändå har förvånansvärt lite diskuterats angående vad nationalismens framväxt och praktik betytt för kvinnor.

Framväxten av nationalstater innebär med automatik medborgarskap (och avsaknad av medborgarskap, om man tvingas fly sitt land). Det innebär att någon måste leda landet och att landets folk, om det nu är en demokratisk stat, skall rösta fram denna ledare. Det har milt sagt varit aningens omdiskuterat huruvida kvinnor är kapabla att närvara vid sådana beslutstaganden. Eller som det hela uttrycktes i vårt västra grannland när kvinnorna krävde rösträtt:

”Själva ordet offentlig /…/ innehåller ingenting som hindrar oss från att säga att att vi alla är offentliga män, men vi vet givetvis att om vi kopplade ordet offentlig till en kvinnas namn vore det den yttersta nesa. Nej, låt oss icke glömma att det så länge denna världen funnits varit så att, och är så än i denna dag, att slöjan är ett plagg som tillhör kvinnan men aldrig mannen och att den som sliter sönder en kvinnas slöja gör sig skyldig till en skamlig gärning.”

Den offentlighet nationalstaten (och även demokratin, skulle man kunna säga) krävde var genuskodad såsom manlig.

En nationalstat har som bekant även gränser som måste försvaras, ibland militärt, och mer ”manligt” område än försvaret har det varit, och är ännu, svårt att finna. Framröstande av ledare, offentlighet, medborgarskap och försvar av nationalstaten har varit manliga sfärer. Så, vad är kvinnans roll i den nationalistiska ideologin? Enkelt. Hon är den som ska föda barn med rätt hudfärg och uppfostra dem till bra medborgare (något som sorgligt nog använts som ett slagträ från feministiskt håll, då man påpekat att kvinnan är viktig för nationalstatens fortlevnad). Minns exempelvis den roll den ariska kvinnan hade i Hitlers Tyskland. Nationalstaten som en konservering av traditionella könsroller.

Få politiska idéer har fått sådan internationell genomslagskraft som nationalismen. Få ideologier har så tydligt velat låsa in kvinnan i hemmets kök och transformera henne till en barnalstrande maskin. Önskan inför 2008: att detta förhållande lyfts in i den politiska samtidsdebatten. Att någon ger mig mothugg (kom igen!) och att diskussionen fördjupas.

. . . . .

* ”Och på förslaget att fransmän och engelsmän skall sluta fred
svarar hon: Jag hindras av den lojalitet jag är förpliktigad till.
Ni får inte fred om inte Calais återlämnas.”

Förklädd terror, förklädd kolonialism.

Kriget mot terrorismen. Ett underbart begrepp, som visar vad det egentligen handlar om. Våld i påstått syfte att förhindra annat våld (det med fel avsändare). ”Terrorism” är ett ord som används utan att någon behöver definiera vad det egentligen betyder. För enkelhetens skull kan vi beskriva det som våldsanvändning för att tvinga fram politiska beslut/processer.

Vad händer när man för ett ”krig mot terrorismen”? Föga förvånande blir världen inte ett dugg tryggare. Snarare föds mer hopplöshet, mer hat. Människor distansieras från varandra (jag erkänner: mitt läsande av Salman Rushdie och Naguib Mahfouz får mig att tänka ”nämen, de är som vi). Kriget får politiska krutdunkar att explodera (praktiskt, för då kan ”vi” sitta och förfasa oss över de där vildarna därborta). Det är som om kolonialismen vaknat upp, tagit på sig lite snyggare kläder och börjat vandra på nytt.

Terrorism handlar om att göra människor rädda. Det handlar maktutövande också om. Människor blir rädda när tåg sprängs och skyskrapor faller. Människor blir ännu räddare när makthavarna ser terrorister (påfallande ofta med turban, helskägg och citerandes suror) i varenda buske. Och så kan ännu mer våld, som ALLTID -indirekt eller direkt- drabbar civila, rättfärdigas.

Uppdelningen i vi och dem, baserat på hudfärg, religion eller ursprung, är nog det som skrämt mig mest under 2007. Vi vet vad sådana tankegångar lett till genom historien och vad de orsakar idag. År 2008 vill jag slippa demoniseringen av muslimer, de misstänksamma blickarna mot alla som inte talar rikssvenska i tunnelbanan (vad säger hon? att hon ska spränga sig i luften?), begrepp som ankarinvandring och social turism. Jag vill inte höra beslutsfattare påstå att det bara är lite rörigt i Irak just nu. Jag vill inte behöva höra talas om människor som nekas sjukvård i Sverige för att de inte har alla papper i ordning. Jag vill inte behöva riva ned ännu en affisch signerad Sverigedemokraterna. Jag vill kasta allt vad nationalism och rasism heter i sopkorgen. Ya basta, helt enkelt.

Skriet från den norrländska vildmarken.

Jag är norrlänning och har därför spenderat stora delar av min barndom i en stuga mitt ute i skogen. När man lever i ett minst sagt glesbefolkat område är de vilda djuren en del av vardagen. Jag har haft det stora nöjet att få se björn, varg, järv och lo. Mötet med björnen resulterade för all del i skakiga spagettiben och torr munhåla, men björnen blev förmodligen räddare än jag. När jag ser tillbaka på alla mina turer i bärmarkerna förundras jag över att jag inte mött björn och varg oftare. Med största sannolikhet har de ofta funnits i närheten, men lufsat iväg långt innan jag haft en sportslig chans att upptäcka dem. Mitt förhållande till landets rovdjur är passionerat. Om somrarna har jag och pappa hållit nattvaka vid stugans fönster och kikat på grävling, älg, järv och räv (och tyvärr även fladdermöss som tycks bo under takets tegelplattor). Varm choklad, ostmackor och vilda djur på andra sidan fönsterglaset.

Det har dock alltid gällt att hålla tungan rätt i mun när man besökt centralorten en mil bort. Att sätta sig bland byns jägare och berätta att man tycker vargar är fascinerande djur är ingen god idé. Jag har hört de mest underliga påståenden om rovdjur som käkar människor, björnar som går på bakbenen och samlar in ungar i famnen (förvisso kan björnar gå på bakbenen, men då är det i regel extramaterial till idet de kånkar runt på), blodtörstiga vargar som gillar att ta en tugga av bebisar och så vidare. Jag tackar min gud, som jag inte tror på, för att jag i tidig ålder lånade böcker på biblioteket och fick ta del av mer nyanserade rovdjursskildringar. För någon vecka sedan förvandlades till och med rovdjurspolitiken till en jämställdhetsfråga. ”Kvinnorna vågar inte längre gå ut i skogen!” Jag vill här inflika att jag aldrig någonsin varit rädd för att gå i skog och mark. Är det något som skrämmer mig är det mörka gränder inne i staden eller från början trevliga män som visar sig vara galna så fort lägenhetsdörren slagit igen. Hur är det med landets män förresten? Inbillar de sig att de skulle ha något att sätta emot en björnhona som vill skydda sina årsungar? Lycka till, säger jag bara.

Efter höstens björnincidenter, där en man dödades, har björnen gått om vargen som mest hatat rovdjur. Björnen framställs som en lustjägare som gillar människoblod. Och har man ingen egen erfarenhet av att vistas i björnens hemtrakter kan man lätt förledas att tro på skräckpropagandan. Låt mig därför förklara att björnar ogillar mänsklig kontakt. Det är ett otroligt skyggt djur som håller sig för sig självt. Men, i vissa givna situationer kan björnen bli farlig. Får du syn på en björnunge i skogen gör du bäst i att dra dig tillbaka. Står du plötsligt öga mot öga med en björn så börja inte kuta (även om det kan kännas nog så lockande). Släpp inte hunden lös i skogen och, om du gör det, räkna inte med att det nödvändigtvis är en älg den nosar upp. Och, snälla, försök att inte skadeskjuta björnar.

Det visar sig att 15% av de björnar som blir beskjutna överlever och sedan inte hittas. Hoppsan. Hur glad skulle du bli om du fick en kula i benet och det inte fanns någon sjukvård? Om du haltade omkring och inte kunde få tag på tillräckligt med mat? Jätteglad? Det är inte björnen som är farlig för människan, det är tvärtom.

Rovdjursfrågan har också kommit att utmålas som en kamp mellan den lilla människan och Den Store Byråkraten. Nu finns det ett uns av sanning i att det är problematiskt att besluten fattas så långt ifrån de människor de berör. Men jag tror inte lösningen är att illegalt skjuta varenda varg eller björn man får syn på. Med vilken rätt hävdar vi att vi äger skogen? Likt en förvuxen Ronja Rövardotter skidar jag mellan träden när jag besöker min barndoms hemtrakter och hoppas att debatten om de underbara djur som befolkar vår natur ska bli mer nyanserad. Lite mer sansad. Lite mer verklighetsanknuten.

. . . . .

I mars åker jag (och M, om jag lyckas lura med honom, kom igen nu!) till Dalarna och lär mig spåra varg. Läskigt? Inte alls.

En resa i faderskapets yttersta gråzon.

”Tu m’as pris souvent, mais tu ne savais pas comment me prendre. Anaïs sait.”, skriver Anaïs Nins pappa hem till hennes mor för att tala om att han har sex med deras gemensamma dotter och att hon är en bättre älskarinna än modern. Anaïs har i vuxen ålder återfått sin far och inleder en sexuell relation med honom. Hon vandrar i samma fälla som många unga döttrar när de vill göra allt för att förtjäna förälderns kärlek. ”Att uppnå glädje för egen del upphörde att bekymra mig”, skriver hon i sin dagbok (senare utgiven med namnet Incest), ”jag kastade mig in i fulländandet av hans glädje.”

Som sjuttonåring läste jag storögt en annan bok på samma tema. Kathryn Harrisons Kyssen, i vilken hon beskriver hur hennes pappa efter två decenniers frånvaro träder in på hennes livs arena och förför henne med orden ”Du tillhör mig”. Samma ägandebehov som fadern i Anna Mattsons Alexandras rum ger uttryck för när han inte bara förgriper sig, utan också spionerar, på sin lilla dotter. Hennes envisa knastrande vid skrivmaskinen, och författande av kärleksbrev till den underbara musikfröken, får honom att se rött. Han tappar kontrollen och återtar den genom att med krita på det bakomliggande pappret rekonstruera hennes brev.

”Pappa har varit borta idag. Jag har alltså fått vara pappa från klockan nio till klockan arton”, skriver Marianne Jeffmar i Vargens mjuka tassar. En fader som abdikerar från föräldraskapet och träder in i rollen som älskare åt sin dotter.

Pedofili är en läggning. Jag vet. Men efter att ha plöjt självbiografiska skildringar skrivna av utsatta kvinnor, kan jag inte låta bli att undra om inte samhället i stort borde känna ett större ansvar. Att en del av problematiken återfinns i synen på faderskap, manlig sexualitet och flickors roll i familjen. Vi har ett samhälle i vilket papparollen är höggradigt diffus (om än inte uppmanar till övergrepp) och där dockor föreställandes små flickbebisar har getingmidja och plutmun. Där en stor del även av den ‘accepterade’ sexualiteten går ut på att sudda ut gränsen mellan flicka och kvinna (för vidare läsning rekommenderas Anja Hirdmans Tilltalande bilder). Att läsa böcker om faderskapets yttersta gråzoner känns som att läsa en diagnos av vårt offentliga rum, snarare än att betrakta individer.

. . . . .

Bra pappor i litteraturen? Ja tack. Tipsa mig gärna, innan jag blir fullständigt bedrövad/rabiat.
God jul förresten! Min tillbringades i en nedlagd polisstation, vilket under alla omständigheter var bättre än om den varit i bruk.

Dinas systrar.

Litterär kanon: ja eller nej? Är det bildning i det gemensammas intresse eller konservativ korvstoppning? Personligen är jag lite ambivalent och ser både för- och nackdelar med att ha en lista på litteratur skolelever ska läsa. Alldeles oavsett det har jag kommit att reta mig på hur enkelspårig diskussionen om den eventuella kanonen är. Vilka böcker har varit viktiga för det västerländska (en något komplicerad gränsdragning) tänkandet och det fortsatta kulturella skapandet? Punkt slut. Därigenom kan vi förmodligen enas om några verk. Bibeln, Divina Commedia, Decamerone, Faust, Sapfos diktning. Ska vi vara nöjda med det? Bör det inte pågå en diskussion om vad dessa verk exempelvis förmedlar för kvinnosyn?

”Skall man få behandla vår syster som en hora?”, frågar Simon och Levi (1Mos 34) och rättfärdigar därmed att de haft ihjäl en stads hela manliga population. Vad har då dessa män gjort mot Dina, deras syster? Försökt köpa hennes kropp? Nejdå. En av dem, Shekem, har däremot våldtagit henne (våldtagen kvinna = hora). För att göra en lång historia kort överfaller Shekem Dina, förgriper sig på henne, upptäcker under övergreppet att han blir kär i henne, går till hennes fader och ber om att få gifta sig med henne. Vilket han får. De enda som, på högst tvivelaktiga grunder, reagerar är Simon och Levi. Vad Dina själv tycker om att först bli våldtagen och sedan bortgift med våldtäktsmannen? Ingen aning.

Läser man vidare i Bibeln finner man en kvinna som rasar ihop utanför det hus i vilket hennes man varit inkvarterad över natten (Dom 19). För att rädda sitt eget skinn har han föregående kväll kastat ut henne till ett rövarband, som sedan våldtagit henne. Mannen öppnar nu dörren, ser ned på sin hustru och beordrar henne att resa sig upp. När de kommer hem mördar han henne, varefter han styckar henne i småbitar.

Män som blir kära under sexuella övergrepp, fäder som gifter bort sina döttrar till våldtäktsmän, kvinnor som måste dö. Fast, Bibeln är ändå Bibeln. Lastgammal. Och dylika skildringar finner vi inte i mer moderna verk. Eller?

1348 började Giovanni Boccaccio skriva på sitt mästerverk Decamerone. Något av en pesttidens motsvarighet till Tusen och en natt. Här återfinner vi berättelsen om Andreuola, som på grund av sin älskades död infinner sig hos en domare. Domaren försöker våldta henne, men hon skriker och slåss och lyckas på så sätt freda sig. Han har dock hunnit bli kär i henne och ber hennes far om att få äkta henne. Pappan tycker det låter helt okej och det enda som räddar Andreuola från att bli bortgift med den man som just försökt förgripa sig på henne är att hon istället går i kloster.

Hur är det med Gretchen i Goethes Faust? Faust blir kär i henne, gör henne gravid och sticker. Gretchen blir stämpad som byhora och hamnar slutligen i himlen efter att ha avrättats, dömd för barnamord.

Jag skulle kunna fortsätta dra exempel, men låter det räcka med dessa. Den litterära kanonen lär oss en grundläggande del av vårt samhälle: mäns sexualiteter är nära förbundna med våld och mäns sex/våld är kvinnans ansvar. Man behöver inte vara konspirationsteoretiskt lagd för att se den röda tråd som löper från Gamla Testamentet, genom litteratur- och idéhistorien och rakt in i våra samtida rättssalar. De litterära verken måste problematiseras. Att kasta Bibeln, Odysséen, Faust, Divina Commedia och Decamerone i famnen på ungdomar och bara säga ”de här böckerna är viktiga för hur vi tänker idag” är förödande. Att stämpla en bok som viktig utan att vidare reflektera över vad den förmedlar är ingen god idé.

Ska man då stryka vissa böcker för att de har en taskig kvinnosyn? Nejdå, inte alls. Det jag oroar mig för är att vi stirrar oss blinda på den litterära tyngden och missar att ifrågasätta verken, och därmed vårt eget samhälle.

Sapfo, som jag inledningsvis nämnde, ja. Kvinnan som för tvåtusensjuhundra år sedan skrev dikter som ännu känns aktuella. Jag har aldrig funnit något suspekt i hennes människosyn. Däremot är forskningen om hennes poesi talande. ”Vad gör krig i kvinnlig diktning? Vad gör blommiga klänningar i dikter om aggressivitet? Det är något som är fel!” Frågan är om felet går att återfinna hos Sapfo eller hos oss själva. Den enda fullständiga dikt som finns bevarad av henne avslutas talande med ”var nu min syster i striden”.