Arbetarklasskämpar, kvinnoförtryckare.

Nu ska jag göra något jag aldrig gjort förr (och knappast kommer göra igen), nämligen kopiera in ett dagboksinlägg från qx. Jag försvarar mig med att jag tyckte det blev ganska okej och att jag inte har tid/lust att skriva en ny text på ämnet. Here we go.

Som kvinna inbillar jag mig att jag kan se på fenomenet ”män” lite utifrån. Lite som män antagligen kan beskåda kvinnor från behörigt avstånd. Som kvinna kommer man förr eller senare tvingas ställa sig frågan vad som är fel på Mannen. Och eftersom jag, troligtvis på grund av min egen bakgrund, sökt mig till arbetarklasskämpar, får mitt bidrag till vetenskapen heta ”Alltid offer? – En analys av arbetarklassmäns syn på sig själva och i förlängningen på kvinnor”.

Nu kompliceras det hela av att jag själv inser vikten av att diskutera samhällsklasser. Och jag anser i allra högsta grad att det existerar ett klassamhälle. Men, som jag ser det, använder arbetarklassens män ofta det faktumet som en förevändning för att förtrycka kvinnor. ”Det är så synd om mig, jag är arbetarklass, jag är alltid ett offer, jag kan inte vara förtryckare/förövare.”

Det hela kompliceras, eller -om man frågar mig- konkretiseras, av att många av de män inom arbetarrörelsen jag haft nöjet (euhm) att stöta på (läs: träffa) i själva verket kommit från stabila medelklassmiljöer och delvis använt arbetarklasskampen som forum för någon slags revolt mot föräldrarna. Min tes är att -den ibland falska- identifikationen som arbetarman kan utgöra ett rättfärdigande av olika sorters våld mot kvinnor. Att hamna i en miljö där man ständigt matas med att det är synd om en, att man är ett offer, kan heller i förlängningen aldrig leda till något annat än destruktivism.

Att som kvinna sätta ned foten mot en av dessa män och säga ”du förtrycker mig!” är i praktiken mer eller mindre omöjligt. Jag försökte ta denna diskussion med en kompis en gång och han muttrade bara något om att ”det kan inte finnas förtryck inom en klass som saknar makt att fördela”. Hoppsan hejsan.

Slutsats: som kvinna är det nedbrytande att vara en del av arbetarklasskampen. Eller, det kanske man inte får säga högt? Det kanske är det ultimata tabuet?

About these ads

9 kommentarer

Under Kategorier

9 kommentarer till Arbetarklasskämpar, kvinnoförtryckare.

  1. Det är väl känt att män är män även i arbetarrörelsen. På sätt o vis tror jag att alla kvinnor o män måste förvänta sej det av män (generellt) att dom utnyttjar varenda hållhake dom har för att skaffa sej fördelar. Det är ingen poäng att moralisera, det är vi – allihopa – som skapat det här och också lider av det. Jag hatar det jag är men kan inte hjälpa det, det enda jag kan göra är att försöka leva så att jag kan leva med mej själv.
    Jag tror att ni kvinnor måste ha nån form av autonomi från männen, en egen makt. Däremot tror jag inte att det är speciellt mycket bättre utanför vänsterrörelsen – en annan skit bara. Offerrollen är väl bara ett knep bland många, och utnyttjas av kvinnor också. Arbetarrörelsen har potentialer, men det är nog rätt mycket upp till kvinnorna om den kan försvaras mot sexism.

  2. Intressant inlägg, jag kan inte skriva så mycket just nu eftersom jag ligger aplångt efter med översättningen jag måste få klart, men med det sagt så tror jag som ovanstående kanske är inne på att även om det är ett specifikt ”rättfärdigande” du stött på ”Jag är själv ett offer och därför…” så är det ju inte mer rättfärdigande än vilken annan klagosång från män som helst, och i slutändan inget rättfärdigande alls. Spelar det då någon roll om man som kvinna blir behandlad illa med den ena eller den andra dåliga bortförklaringen?

    Jag har kommit att ogilla begreppet förtryck (då jag tycker att det kräver mer förklaring än det ger) men det är ju fullständigt nonsens att påstå att det inte skulle finnas maktrelationer inom arbetarklassen, men , och det här väl kruxet som gör att jag inte vill att du ger upp klasskampen riktigt ännu, det är den enda klass vari, män OCH kvinnor, bär på möjligheten att faktiskt göra sig av med all den skit som det nuvarande samhället medför.

    Så jag vill modifiera ditt sista citat lite, om jag får :
    ”Som arbetarklasskvinna är det ofta nedbrytande att försöka samarbeta med trångsynta arbetarklassmän men i slutändan så är det den enda möjligheten som finns för att förändra världen till en plats där vi kan komma bortom detta, så därför kämpar jag på ändå” och så mitt favoritvitat av Lotta Feministista
    ””The traditional motive for attacking the migrant worker, especially if he or she is black (or an Italian southerner), is that their presence threatens the conquest of the indigenous working class. It is exactly the same thing that is said of women in relation to men. The anti-racist (and thus anti-nationalist and anti-sexist) point of view, the point of view of struggle, is to discover the organisational weakness that permits the more powerful sections to be divided from those with less power. In other words, to discover the organisational weakness which, by permitting capital to plan this division, defeats us. Today this question is one of the fundamental questions that the class must confront” (Lotta Feminista 1972; 18-19)”

  3. Barnskötarn: Jag kommer aldrig hävda att det är en dans på rosor att vara kvinna utanför arbetarrörelsen, då den bara är en del av ett större strukturellt mönster. Det jag ofta känt varit extra provocerande med kvinnosynen inom arbetarrörelsen är att jag trots allt suttit där med ett antal män, vilka påstått sig ”se igenom samhället”. Att påstå sig vara medveten om maktstrukturer och säga sig vilja arbeta mot dem – för att i nästa sekund avbryta den talande tjejen eller skämta om att ”nu ska jag hem och ladda ned porr, höhöhö”, för mig är det inkonsekvens.

    Jag har ibland tänkt på det som samma mönster som framkommer i misshandelsrelationer, där mannens överdrivna gullighet ena sekunden används för att rättfärdiga att han i nästa blir aggressiv. Det vill säga ”nu har vi erkänt att du är arbetare i ett system som missgynnar den arbetande klassen så därmed har vi lite mer rätt än andra män att bete oss för jävligt mot dig på grundval av att du är kvinna”.

    Det är slutligen inte upp till oss kvinnor om arbetarrörelsen kan försvaras mot sexism. Jag är inte en del av klasskampen för att sitta och läxa upp de deltagande männen. Det är deras egna ansvar att genomskåda sig själva och agera därefter och jag tänker aldrig mer agera deras morsa.

    Petter:

    Givetvis är det lika illa att bli dåligt behandlad med hänvisning till vädret eller veckodagen. Vad jag ville åt var att den offermentalitet som odlas inom arbetarrörelsen verkar riskera att utgöra en utmärkt grogrund för kvinnoförtryck (jag har inga större problem med den termen, så håll till godo), något som jag i längden tror kommer vara direkt katastrofalt (om man har en vision om ett annat slags samhälle).

    Som arbetarkvinna är man inte endast förtryckt pga sin klasstillhörighet, utan också på grund av sitt kön. Därför ställer jag mig frågande till ditt påstående att ”det är den enda klass vari, män OCH kvinnor, bär på möjligheten att faktiskt göra sig av med all den skit som det nuvarande samhället medför”. Det nuvarande samhället medför ett strukturellt underläge för kvinnor (givetvis främst arbetarkvinnor). Menar du att förtrycket av kvinnor plötsligt skulle gå upp i rök om det ekonomiska samhällssystemet omdanades? Det är i så fall precis samma tes som jag fått intryckt i mitt huvud sedan jag första gången benämnde mig själv ”vänster” (det var 1999, så jag anser mig ursäktad), men som jag sedan kommit att starkt betvivla. Mycket lite får mig att tro att män som idag är kapabla att göra än det ena än det andra mot kvinnor skulle bli små änglar i samma sekund som klassamhället blir historia.

    Jag tycker, med all respekt, att din omformulering av mitt sista stycke säger allt. Vi kvinnor ska utstå underkastelse och nedbrytelse för ”det är den enda möjligheten”. Så fan heller. Jag kräver inte att arbetarklassens män över en natt lyckas göra sig av med sin manliga uppfostran och blir några små öar i en i övrigt kvinnohatande värld, men skulle viljan finnas där skulle arbetarrörelsen kunna bli något helt annat, och mycket bättre, än vad den är idag. Ingen man söker sig till arbetarklasskampen för att få utstå ännu lite mer underkastelse och nedbrytelse. Det är direkt deprimerande att en ”rörelse” som ska slåss mot underordning resonerar som den gör.

    Klasskampen i sig kommer jag knappast ge upp, eftersom den, som du säger, är den enda möjligheten. Klasskampen som den i regel ser ut idag har jag dock sorgligt nog tvingats inse att jag betackar mig för.

  4. Aku: Jag tror tyvärr inte att man kan välja mellan ”Klasskampen i sig ” och ”klasskampen som den ser ut idag”, men jag förstår inte hur du kan läsa det som att jag skulle erbjuda ett försvar för sakers nuvarande ordning. Jag tror inte att någon annan form av feministisk kamp än den som idag utförs av arbetarklasskvinnor skulle erbjuda mindre ”underkastelse och nedbrytelse”, men det innebär givetvis inte jag rättfärdigar den underkastelsen. Om du är kritisk mot den offermentalitet som odlas i en grupp så bör du väl hjälpa till att organisera den gruppen så att de får en materiell grund för att känna stolthet och hopp, eller menar du att ”offermentaliteten” är ett missförstånd? Jag känner inte riktigt igen det du beskriver, men det finns väl två offer, de som bara är drabbade och därför för evigt dömda, och de som bestämmer sig för att förstöra det som skadar dem.

    Det enda jag invänder mot är att du i din text tycks påstå att det finns två möjligheter, antingen feministisk klasskamp med alla dess problem som den ser ut idag, och å andra sidan någon annan form av kamp som inte medför att man måste underkasta sig? Jag känner inte till någon sådan. Om du menar separatistisk organisering så visst, det är både bra och nödvändigt, men även separatistiska grupper utsätts för samhället om de vill gå utanför sin grupp.

    Men du läser mig som att jag skulle hävda att klasskampen var en sak, och feministisk kamp en annan, medan jag likt alla andra i min tradition menar att det blir varken det ena eller det andra om man inte jobbar för dem samtidigt. Det innebär lika mycket, om inte mer, att påstådda klasskämpar måste skaffa sig en analys av hur maktrelationer i vårt samhälle alltid har kön och genus, och de sätt på vilka dess förstärker varandra.
    Så nej, på det sätt jag förstår dig så menar jag inte att ”förtrycket av kvinnor plötsligt skulle gå upp i rök om det ekonomiska samhällssystemet omdanades?”. Jag menar iofs att man med ekonomiskt system oundvikligen måste inbegripa en analys av hur kön produceras i vårt samhälle, och därför måste även detta omdanas. Men jag menar inte att det är fixt och färdigt för att industriarbetarmän tar kontroll över produktionsmedlen, nej.

    I slutändan är nog poängen att ingen är fria förrän alla är fria, men jag tror att det subjekt som kan genomföra den befrielsen måste vara arbetarklassen. Återigen, den befrielsen måste innebära att även arbetarklassens kvinnor blir fria gentemot sina män.

  5. Jag kanske borde skriva det igen så att det inte råder några tvivel:
    Arbetarrörelsens organisationer måste vara sådana att kvinnor kan delta i dem och kämpa gemensamt med män. Inte för att männen ska vara snälla, utan för att det är deras enda chans att förändra samhället för egen del, som Hoola sjöng ”för halva mänskligheten kommer aldrig att bli fri, som länge som den andra halvan hålls i slaveri”. I dagsläget ser det inte alltid ut så, snarare nästan aldrig, och det måste vi göra något åt. Vi, kvinnor och män, måste kämpa för att förändra organisationerna så att kvinnor får plats och möjlighet att delta. Och varför måste vi göra det? För det ges inget annat alternativ, för kämpa måste vi och det finns ingen annan som kommer att göra det åt oss, det finns inte heller någon annan kamp som erbjuder friheten som slutmål. Även om moderata kvinnoförbundet var mer välkomnande för arbetarklasskvinnor(vilket jag dock ser som principiellt omöjligt, men låt oss kontrafaktiskt anta det) så erbjuder de inte en lösning på problemen, och därför kan man inte organisera sig tillsammans med dem utan måste kämpa för att förändra sin egen klass organisationer. Tillsammans.
    Det är min poäng.

  6. Nu har jag (tack gode gud) aldrig satt min fot på Moderata Kvinnoförbundet (och har inte för avsikt att så göra heller), men skulle jag av någon obegriplig anledning traska in där skulle jag inom kort inse att deras arbete aldrig kan innebära några förbättringar för mig som arbetare (nu tycker jag högerns jämställdhetspolitik logiskt nog är ett skämt, men säg att de skulle kämpa för bättre gatubelysning i min kommun – det skulle innebära en förbättring för mig som tjej). Vad jag vill åt är att arbetarrörelsen måste bli en praktisk möjlighet för arbetarkvinnor att kämpa både mot den underordning som går att härleda till vår klasstillhörighet och den som går att härleda till våra kön. Annars är klasskampen bara en teoretisk lösning för oss. Nu kan man hävda att det är upp till arbetarkvinnorna själva att föra kvinnokampen inom klasskampen och att allt annat vore ett omyndigförklarande. Det är jag med på. Lik förbenat måste attityderna till kvinnor förändras, om kvinnor ska vilja sätta sin fot inom arbetarrörelsen. För att inte hamna i ett moment 22 är det rimligtvis upp till männen att arbeta med sig själva (vilket du också tycks vara inne på).

    Feministisk klasskamp är ingen dans på rosor. Jag ser dock inte varför det skulle omöjliggöra en kritik av många arbetarmäns sätt att agera gentemot sina klassystrar. Jag tror diskussionen är nödvändig för klassens (som enhet) överlevnad (då inte i betydelsen eviga existens).

    Gällande det ekonomiska systemet är jag med i dina tankegångar (men ibland är det nödvändigt att förenkla och dra en gräns mellan ekonomi och genus, för att se vad vi egentligen har för visioner). Egentligen tror jag vi är överens. Med den enkla skillnaden att du är man och jag är kvinna, något som oundvikligen påverkar hur man upplever något så vardagligt som lokalföreningens veckomöte.

  7. Sorry, glömde. Offermentaliteten ser jag nog som en vidareutveckling av insikten att arbetarklassen är underordnad andra klasser. Själva insikten i sig tänker jag inte vända mig emot, då den utgör själva grunden för arbetares klasskamp. Däremot tror jag det är direkt osunt (och ja, jag vet att jag nu låter som en borgarbracka) att sitta och tycka synd om sig själva i en källarlokal. Att fastna i en syn på sig själv som det eviga offret innebär ju just ett resonemang om ”i arbetarklassen finns ingen makt att fördela”, vilket för klassens kvinnor kan bli förödande. Arbetarklasskampen bör handla om att stärka arbetare (”ja, du är arbetare i ett klassamhälle, men jävlar vilken potential du har när du går samman med dina bröder och systrar”). Nu har jag alltför många gånger mött organiserade arbetarmän som snarare tycks ha förlorat sig själva i en destruktiv självbild (”jag är arbetare, jag kan ingenting, det är kört, jag kan lika gärna gå och dra något gammalt över mig, det är synd om mig, maaammaaa!”).

    Antingen gick jag nu off topic eller så satte jag huvudet på spiken. Eller något däremellan.

  8. Ännu ett tillägg (finns ingen ände på diskussionen):

    Vilket också skulle ge mig rätt i min tes att medelklassmän söker sig till arbetarkampen för att få vältra sig i (i dessa fall helt falsk) självömkan – som i längden leder till ett rättfärdigande av ett extremt dåligt beteende gentemot kvinnor (politiskt såväl som privat inom de egna fyra väggarna).

  9. Jag tror att vi är överens, även med skillnaden att du antagligen upplevt sexismen i vänstergrupper mycket mer direkt än jag. Men jag håller ändå med dig om problemet och det är sorgligt att det är så lång väg kvar att gå där, jag tror som sagt bara att det inte finns något annat att göra än att försöka förändra det. Det är, som du säger, först uppgivenheten som gör en till offer.

    (och så fort historien tydliggör att arbetarklassen är den enda klass som inte är historiskt bestämd att dö ut, så kommer offermentaliteten att försvinna. Men det krävs en organisering som kan göra det tydligt, arbetarklassens makt i sin historiska form. Hoppet föds i handling)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s