Nu ska jag göra något jag aldrig gjort förr (och knappast kommer göra igen), nämligen kopiera in ett dagboksinlägg från qx. Jag försvarar mig med att jag tyckte det blev ganska okej och att jag inte har tid/lust att skriva en ny text på ämnet. Here we go.
Som kvinna inbillar jag mig att jag kan se på fenomenet ”män” lite utifrån. Lite som män antagligen kan beskåda kvinnor från behörigt avstånd. Som kvinna kommer man förr eller senare tvingas ställa sig frågan vad som är fel på Mannen. Och eftersom jag, troligtvis på grund av min egen bakgrund, sökt mig till arbetarklasskämpar, får mitt bidrag till vetenskapen heta ”Alltid offer? – En analys av arbetarklassmäns syn på sig själva och i förlängningen på kvinnor”.
Nu kompliceras det hela av att jag själv inser vikten av att diskutera samhällsklasser. Och jag anser i allra högsta grad att det existerar ett klassamhälle. Men, som jag ser det, använder arbetarklassens män ofta det faktumet som en förevändning för att förtrycka kvinnor. ”Det är så synd om mig, jag är arbetarklass, jag är alltid ett offer, jag kan inte vara förtryckare/förövare.”
Det hela kompliceras, eller -om man frågar mig- konkretiseras, av att många av de män inom arbetarrörelsen jag haft nöjet (euhm) att stöta på (läs: träffa) i själva verket kommit från stabila medelklassmiljöer och delvis använt arbetarklasskampen som forum för någon slags revolt mot föräldrarna. Min tes är att -den ibland falska- identifikationen som arbetarman kan utgöra ett rättfärdigande av olika sorters våld mot kvinnor. Att hamna i en miljö där man ständigt matas med att det är synd om en, att man är ett offer, kan heller i förlängningen aldrig leda till något annat än destruktivism.
Att som kvinna sätta ned foten mot en av dessa män och säga ”du förtrycker mig!” är i praktiken mer eller mindre omöjligt. Jag försökte ta denna diskussion med en kompis en gång och han muttrade bara något om att ”det kan inte finnas förtryck inom en klass som saknar makt att fördela”. Hoppsan hejsan.
Slutsats: som kvinna är det nedbrytande att vara en del av arbetarklasskampen. Eller, det kanske man inte får säga högt? Det kanske är det ultimata tabuet?
