Håll käften eller beskriv det varsamt. Alternativt byt kön.

Hoppa till kommentarer

Länge betraktade jag litteraturkritik som en pseudojournalistik. Om jag inte var personligt intresserad av boken som recenserades – vad tusan fanns det då för substans i att läsa vad någon okänd människa tyckte? Detta var innan jag insåg att kulturkritiken är som en spegel av samhället och de värderingar som präglar vår samvaro. Tyvärr är det inte en speciellt trevlig insikt. Numera läser jag ofta recensionerna och bläddrar vidare med en känsla av obehag.

När Sofia Rapp Johansson gav ut diktsviten Silverfisken väckte den viss uppståndelse. Här beskrivs en far som utsätter sin lilla dotter för sadistiska övergrepp. Fast möjligen blev Tommy Olofssons recension i Svenska Dagbladet ännu mer uppmärksammad:

”Jag är betänksam över att skildringarna av övergreppen är så detaljerade, att poeten frossar i dem. Säkert och med all rätt är hon driven av äckel, så att det är fråga om djävulsutdrivning, men dessvärre snuddar alltför mycket vid det socialporrigt spektakulära/…/Det är väl ändå inte meningen att hon ska bli utnyttjad en gång till, även i den litterära svängen.”

Detta skulle kunna avfärdas som en enskild recensents uppenbara ogillande inför detaljerade beskrivningar av sexuella övergrepp (och något underliga inställning att en, som han tolkar det, självbiografisk bok innebär en förlängning av övergreppen). Problemet är att när man läser recensioner på regelbunden basis (varför gör jag det?) ser man snart ett mönster. Katarina Wennstams romandebut Smuts recenserades i Västerbottens Folkblad:

”Visst finns det – både i domstolar och resten av samhället – fullt av både sexköpare och sexistiska svin. Men det blir problematiskt att befolka en skönlitterär text med enbart onda och goda.
Det angelägna ämnet förlorar på den endimensionella gestaltningen: de onda mot de goda, män mot kvinnor, svart mot vitt.

Smuts blev ingen stor litterär händelse. Inte som Maja Lundgrens Myggor och tigrar (som fick en relativt enig recensentkår att döma ut författaren som en psykiskt instabil hämnerska som tappat koncepten). Eller nu senast Unni Drougges uppgörelse med sin före detta, misshandlande pojkvän. Recensenterna tycker det är jättehemskt att han nu hängs ut. Och vem är hon att komma och berätta om det våld hon utsatts för? Valde hon inte att bli kär i honom själv, va?

Jag ser mönstret. Kvinnor ska inte tala om mäns våld mot det motsatta könet. Och ska det nu nödvändigtvis göras så ska det inte vara detaljerat och männen ska få vara anonyma skuggor. Annars är det synd om dem. Männen, alltså. Kvinnors redogörelser för våld är äckliga och ett tecken på sensationslystnad. För noggranna, för svart-vita, för direkt på sak.

Minns ni hur kritikerna tog emot Stieg Larssons Män som hatar kvinnor (en för övrigt underbar bok, varför jag nu känner mig manad att förklara det)? En bok som fullständigt kryllar av mäns våld mot kvinnor. Det är påtvingade avsugningar, sadistiska våldtäkter av en påstått förståndshandikappad kvinna, kvinnor som utsätts för övergrepp och mördas på de vidrigaste sätt. Hittills har jag inte hittat en recension som klagar på våldet, frossandet, att Larssons personporträtt av många av bokens män knappast kan kallas smickrande. Överhuvudtaget verkar män kunna beskriva våld mot kvinnor precis hur ingående som helst. Måla i svart-vitt. Nemas problemas.

Vad är så farligt med kvinnor som berättar om våld? Att det hela tiden finns en misstanke om att det som beskrivs inte är fiktivt? Att en del kvinnor skriver om våld de faktiskt utsatts för? Att kvinnor är för detaljerade, för utelämnande? Att män fortfarande har monopol på att beskriva samhällets fram- och baksidor? Att män som beskriver manligt våld inte utgör något hot utan snarare slår ett slag för mäns fortsatta rätt att definiera vår samtid?

. . . . .

Linna Johansson skriver om samma sak.

Lina Samuelsson skriver en hel d-uppsats om litteraturkritik v/s genus.

Konflikt: Slutstadium pysslar med musik också. Vi gamlingar ligger i lä.

Intressant!

6 kommentarer

Under Kultur