Att aldrig kunna släppa garden.

För några veckor sedan skrev jag om litteratur rörande mäns våld mot kvinnor. Hur kvinnor som försöker berätta om hur det är att leva i en relation där aggressioner, humörsvängningar, hot och våld är vardag hela tiden får se sig misstänkliggjorda. Inte kan väl han som är så schysst ha gjort något sådant? Hon är säkert bara bitter. Knäpp i huvudet.

Nu tycker Jan Guillou att Unni Drougge borde hålla käften. I hans ögon är hennes bok bara en bitter hämnd. Herr Guillou, vi pratar alltså om en man som erkänt att han misshandlat henne och som också åtalats och dömts. Och om du inte känner till det så stannar kvinnor ofta kvar länge i misshandelsförhållanden. Även efter domar, intensivvårdsvistelser, våldtäkter inför barnen, vad tusan som helst. Orsaken kallas hjärntvätt. Det första slaget kommer efter en grundlig manipulation, vilken får kvinnan att tro att hon inte är värd bättre. Att hon ska vara glad över att mannen står ut med en så ynklig uppenbarelse som henne. Jag skulle vilja likna det hela med problematiken kring suicidala personer. När han eller hon verkar må lite bättre blir de anhöriga lättade och tänker ”äntligen vänder det!”. I själva verket är det tyvärr ofta ett tecken på att personen bestämt sig för att avsluta sitt liv. Samma sak med misshandlade kvinnor. Om de väljer att fortsätta en relation som verkar suspekt kan det vara ett tecken på att relationen är helt åt helsike och, för hennes del, livsfarlig. Det är sorgligt att det beteendet fortfarande används för att misstänkliggöra kvinnor när de väl lyckas slita sig loss och ta sig därifrån. Kunskaperna om hur våldsamma män agerar över tid och hur det påverkar de utsatta kvinnorna är kusligt låga.

Jag har jobbat en hel del med kvinnor som tagit sig loss. De är ofta mer förtvivlade över att ingen tror dem än över den situation de faktiskt befinner sig i. Till och med nära anhöriga kan kasta ur sig att ”det där kan aldrig ha hänt, ni såg ju så lyckliga ut när jag hälsade på”. Jag undrar, vad tror dessa människor att de egentligen skulle ha fått se? Skulle mannen ha gett kvinnan en rak höger mitt i julklappsutdelandet? Skulle han ha kallat henne för ett värdelöst litet luder inför hennes familj? Klart han inte gör det. Våldsamma män lever på att alla andra tror att de är världens trevligaste män. Det gör det nämligen svårare för kvinnan att ta sig ur relationen och lättare för mannen att kunna fortsätta som om ingenting hänt efteråt.

Det har på senare tid kommit ett gäng böcker på temat. Om det inte redan skett lär de snart klumpas ihop och få något nedlåtande namn. Precis som män alltid kommer kunna skriva om sina barndomar och bedömas var för sig, medan det ofta suckas över ännu en ”hästbok” eller ”ung tjej med anorexi eller ärr på armarna-skildring”. Gissningsvis döps denna kategori till ”böcker i vilka bittra kärringar hänger ut sina stackars ex”. För det är så synd om männen. Det är så synd om manligheten när kvinnor vågar ta bladet från munnen och berätta vad de varit med om.

Unni Drougge, tack för att du berättar. Alla systrar som lyckats ta sig från våldsamma (i den ena eller andra bemärkelsen) relationer och alla systrar som är kvar och som varje dag slåss för sin rätt att existera. Jag önskar att ni fick upptäcka att världen utanför det osunda förhållandet var en frizon, att slaget äntligen var slut, att den världen omfamnade er och talade om hur underbara ni är och att ni har all, precis all, rätt i världen att tala om vad ni är eller har varit utsatta för. Jag önskar. Men som kvinna är striden för sin egen rätt till existens och rätten till sin egen historia ständigt under angrepp.

. . . . .

Boktips:

Allt är bara bra, tack – Moa Herngren
Boven i mitt drama kallas kärlek – Unni Drougge
Det ska bli ett sant nöje att döda dig – Magdalena Graaf
Gömda – Liza Marklund

Detta blogginlägg dediceras till U, som vintern 1984 inte längre stod ut utan ändade sitt liv. Jag hann aldrig träffa dig, men du kände mina sparkar genom mammas mage. Jag önskar att vi hade hunnit mötas. Saknaden efter dig fick jag via navelsträngen och bröstmjölken. Vila i frid. Kampen fortsätter.

Åh, den ljusnande framtid är vår?

Ingen kan ha missat att Alliansens stöd i opinionen har dalat. Här skulle man kunna tro att jag skulle brista ut i ett stort, mullrande och hånande skratt. Det gör jag inte. Jag sörjer att vi kommer tvingas stå ut med deras politik i minst tre år till. Och jag blir fullständigt skräckslagen när jag funderar över vilka politiska ideologier som kan tänkas stärka sitt väljarstöd på grund av den politik som nu förs.

Människor röstade på Alliansen för att de var missnöjda med socialdemokraterna. Inför nästa val kommer de knappast ha börjat älska sossarnas politik. De som gladerligen röstade borgerligt är besvikna (inte på den förda politiken, antar jag, utan på Reinfeldts retorik). Vad röstar människor som känner sig svikna av både socialdemokraterna och borgarna på? Jag har en obehaglig känsla av att svaret stavas Sverigedemokraterna. Det vore inget nytt under solen om den borgerliga politiken ledde till ett uppsving för de högerextrema grupperna.

Sossarna vill inte tala klass. Borgarna vill givetvis inte heller göra det. De högerextrema talar om ”etnicitet”, ”kultur” och ”krockar”. Om inte valet 2010 ska bli ett missnöjesval där väljare i desperation röstar på Sverigedemokraterna måste samhällsdebatten börja handla om just klasser. Annars kan Reinfeldts sjunkande stöd i opinionen, lite paradoxalt, visa sig vara ett tecken på något oerhört farligt. Men samtidigt. Hur mycket vi än talas klass, vad hjälper det den dag det är dags att gå till valurnan? Vilket alternativ finns för den klassmedvetna väljaren?

Så jag skrattar inte. Jag oroas.

. . . . .

Jag vill bara lugna eventuellt oroliga och meddela att den ångest inför att bara ha en dusch, som jag skrev om tidigare, nu försvunnit. Det visade sig att jag och kombon kommer berikas med ett badkar. Tänk vad lite som kan behövas för att rädda en hel kväll.

På Konflikt: Petter är ute i landet och pratar, Slutstadium är med i televisionen och Syrran skriver i Arbetaren och talar i radio.

I övrigt: Trotten om hur Moderaterna och Sverigedemokraterna vänslas. Andrea Doria med en text som bör läsas.

Sluta abortera, börja adoptera?

Lennart Sacrédeus, du har ju varit ute och irrat runt i abortfrågor tidigare. Till exempel var det bland annat du som snackade om ”abortturism” när polska, ofrivilligt gravida kvinnor behövde någonstans där de kunde genomgå legala, säkra aborter. Eftersom jag har en del att göra hinner jag inte läxa upp dig enligt noter en gång till (men det känns som vanligt fint att du vill att kvinnor ska föda barn de inte vill ha, verkligen modernt och fräscht), så jag tipsar om texter du kan läsa:

* Det allra viktigaste

* Foster har inga mänskliga rättigheter

* Fri abort, punkt slut

* Höga aborttal är inte ett problem

* Statistik och politik

* Strumpstickor och kalla soptunnor

* Ta kontrollen över min kropp så jag slipper tänka

En varning dock, Lennart. Läs inte våra texter baklänges för då kanske de visar sig vara hyllningar till hin håle.

Vilken jäkla rätt till sex?

Jag har skrivit om den påstådda rätten till sex förr och nu är frågan på tapeten igen. Jag vidhåller att ingen människa har rätt till sex, eftersom det med automatik skulle innebära att sex är något man kan utkräva av någon annan. Det handlar inte om funktionshindrades rätt (huh?) till sex, utan om att varje människa ska slippa bli köpt/känna sig tvingad att utföra sexuella handlingar.

Tryggare kan ingen vara?

Sedan snart trettio år är det i Sverige förbjudet att aga barn. Detta är tydligen något som tingsrätten i Ystad behöver upplysas om. Sådana här fall är allvarliga, eftersom barns redan svaga juridiska ställning undergrävs ytterligare. Barn har svårt att göra sina röster hörda i rättsväsendet, då deras möjligheter att lämna precisa vittnesmål (vilken dag var det? hur många gånger har pappa slagit dig? gick det lång tid mellan varje slag?) är små. I det nu aktuella fallet har flickan på eget initiativ berättat om misshandeln och hennes föräldrar har erkänt. Det borde med andra ord vara ganska lätt att döma åtminstonde fadern. Nu bestämmer sig rätten för att istället försöka sig på en gradering av de smärtor misshandeln orsakat barnet. Och friar eftersom det nog inte gjort tillräckligt ont. Tänk en vuxen människa som anmäler misshandel och i rätten får höra att slagen är bevisade, men inte straffbara då tingsrätten inte anser att de smärtat tillräckligt. Med ett barn på målsägandes stol är det resonemanget tydligen möjligt. Låt mig nu få klargöra ett par saker för denna tingsrätt:

1. Misshandel eller kränkande behandling av barn i uppfostringsyfte är enligt Föräldrabalken olagligt.
2. Misshandeln ska för att vara straffbar (dvs. räknas som misshandel) göra ont och/eller leda till skador.
3. Flickan har i detta fall berättat att det gjort ont.
4. Föräldrarna har erkänt själva handlingarna.
5. Barns rätt att slippa misshandel finns stadgad i Förenta Nationernas Barnkonvention (även om olika länder har olika lagstiftning på området, Sverige har som sagt en -i teorin- bestämd hållning i frågan).

Om ärendet överklagas till hovrätten kommer det högst troligt resultera i en fällande dom. Men det känns trist att än en gång behöva beskåda hur rättssamhället sviker dem som behöver det som allra mest.

Utmanad av ingen alls.

Jag är, mig veterligen, inte utmanad av någon alls, men jag blev lite förtjust i en utmaning hos Slutstadium, så jag snor den. Berätta sju sanningar om dig själv. Kej’rå.

Här är de sju sanningarna om mig.

1. Jag anser mig ha rätt att, urskiljningslöst, hata män. Detta ställer till vissa problem då jag också är engagerad inom facket och då istället ska se konflikten mellan olika klasser. Om jag är tankspridd över en hög 1:a maj-flyers brukar jag skylla på att jag försöker få Manshaterskan och Klasskämpen inom mig att sluta slåss.

2. Jag är en mes. Det finns inget modigt eller hårt i min kropp. Allt sådant är bara yta, en omsorgsfullt uppbyggd fasad.

3. Det går inte att lära känna mig på riktigt, eftersom ett sådant förlopp med nödvändighet skulle innebära ett krossande av ovan nämnda fasad (vilket väldigt få brukar lyckas med).

4. Jag diagnostiseras i bekantskapskretsen med sifferautism. Jag är som rain man. Det finns något tryggt och beständigt med siffror, då de tenderar att bete sig som man förutsagt.

5. Jag brukar försöka förklara såväl fascistiskt som antifascistiskt våld i termer av ”barndom”, ”psykosocial uppväxtmiljö” och ”rotlöshet”. Detta kan verka väldigt influerat av Svenska Dagbladets ledarsida, men jag anser mig vara på rätt spår.

6. Jag pratar för mig själv i badkaret. Ibland blir det hela föreläsningar om allt mellan himmel och jord. Då det är lyhört mellan badrummen här antar jag att grannarna blir allmänbildade (eller galna) på kuppen. Detta leder också till att jag har grav ångest inför mitt nästa boende, som bara har dusch.

7. Jag är en hejare på Alfapet/Scrabble.

Sådär. Nästa gång ska jag blogga om något mer allmängiltigt. Exempelvis sådant här.

Arbetarklasskämpar, kvinnoförtryckare.

Nu ska jag göra något jag aldrig gjort förr (och knappast kommer göra igen), nämligen kopiera in ett dagboksinlägg från qx. Jag försvarar mig med att jag tyckte det blev ganska okej och att jag inte har tid/lust att skriva en ny text på ämnet. Here we go.

Som kvinna inbillar jag mig att jag kan se på fenomenet ”män” lite utifrån. Lite som män antagligen kan beskåda kvinnor från behörigt avstånd. Som kvinna kommer man förr eller senare tvingas ställa sig frågan vad som är fel på Mannen. Och eftersom jag, troligtvis på grund av min egen bakgrund, sökt mig till arbetarklasskämpar, får mitt bidrag till vetenskapen heta ”Alltid offer? – En analys av arbetarklassmäns syn på sig själva och i förlängningen på kvinnor”.

Nu kompliceras det hela av att jag själv inser vikten av att diskutera samhällsklasser. Och jag anser i allra högsta grad att det existerar ett klassamhälle. Men, som jag ser det, använder arbetarklassens män ofta det faktumet som en förevändning för att förtrycka kvinnor. ”Det är så synd om mig, jag är arbetarklass, jag är alltid ett offer, jag kan inte vara förtryckare/förövare.”

Det hela kompliceras, eller -om man frågar mig- konkretiseras, av att många av de män inom arbetarrörelsen jag haft nöjet (euhm) att stöta på (läs: träffa) i själva verket kommit från stabila medelklassmiljöer och delvis använt arbetarklasskampen som forum för någon slags revolt mot föräldrarna. Min tes är att -den ibland falska- identifikationen som arbetarman kan utgöra ett rättfärdigande av olika sorters våld mot kvinnor. Att hamna i en miljö där man ständigt matas med att det är synd om en, att man är ett offer, kan heller i förlängningen aldrig leda till något annat än destruktivism.

Att som kvinna sätta ned foten mot en av dessa män och säga ”du förtrycker mig!” är i praktiken mer eller mindre omöjligt. Jag försökte ta denna diskussion med en kompis en gång och han muttrade bara något om att ”det kan inte finnas förtryck inom en klass som saknar makt att fördela”. Hoppsan hejsan.

Slutsats: som kvinna är det nedbrytande att vara en del av arbetarklasskampen. Eller, det kanske man inte får säga högt? Det kanske är det ultimata tabuet?

Noll spänn.

Barn och äldre. Människor i helt olika delar av livet. Med det gemensamma att de som arbetar med att vårda dessa grupper nästintill arbetar gratis. Trots långa utbildningar, ett enormt ansvar, tunga lyft och psykiskt påfrestande arbeten tjänar de som jobbar på förskolor och äldreboenden löjligt lite. Vilket får antas vara ett tecken på det värde barn och gamla har i dagens samhälle. De förstnämnda är hinder för sina föräldrars karriärer, de sistnämnda har vi inte längre någon nytta av.

Ändå tycks det finnas en grupp som värderas ännu lägre: våldsutsatta kvinnor. En stor del av alla som arbetar med att hjälpa kvinnor gör det helt gratis. De är volontärer. De bidrag landets kvinnojourer får räcker inte för att avlöna all personal som behövs. Och kvinnor som hjälper kvinnor är väl fina, omtänksamma människor som gladerligen jobbar utan ersättning?

Socialstyrelsen beräknar att en enda mans våld mot en kvinna i en relation kostar samhället 40.000 kronor per år. Sammanlagt landar siffran på tre miljarder varje år. Sett i ljuset av detta borde det vara än mer självklart att alla kvinnor som jobbar på kvinnojourer ska ha betalt för sitt arbete.

Det är ett fattigdomstecken (i andra termer än ekonomiska) när ett samhälle sänder ut signaler om att ett kvinnoliv är värt noll spänn.

. . . . .

Läs!

ROKS. Socialstyrelsens rapport Kostnader för våld mot kvinnor.

Mamma, ingen alls, barn.

Ja, jag vet. Snart är det fars dag. En dag då man ska visa att man tycker om sina pappor. Och alla andra män som finns där för en. Jag har alltid ogillat fars dag. Den utgår från att pappor är närvarande (alternativt att man har överseende med deras frånvaro och skickar ett kort för att tacka för att de var sexuellt aktiva så man blev till). Jag och G står i en av varuhusets alla köer och glor på ”Fira Pappa”-grejorna. Konstaterar att vi tillhör gruppen unga-kvinnor-i-avsaknad-av-män-i-vår-tillvaro-och-som-saknat-bra-manliga-förebilder-under-våra-uppväxter. Således trasiga unga kvinnor. Sådana som skär sig i armarna (fastän både mina och G:s armar är släta som silke). Sådana som super sig fria från sina sorger (fast det stämmer vi inte heller in på). Sådana som ligger med alla män som korsar deras vägar eftersom de skriker efter manlig bekräftelse (okej, kan ligga något i det). Sådana som, paradoxalt nog, är flator (njae?). Avsaknaden av vettiga manliga förebilder har, kommer vi fram till, lett till:

* Något slags hål i själen. Om man inte duger för sin pappa, vem duger man då för? Vem kan älska en om inte ens egen förälder gör det? Kan man ens tycka om sig själv?

* En misstro mot män överlag. Män fixar inte känslor. Män vill bara ha sex.

* En tendens att söka sig till män som stämmer in på ovanstående. Bara för att få tesen bekräftad. Eller för att slippa bli besviken/överraskad.

Om en kvinna föder barn är hon mamma. Men en man som gjort en kvinna (som sedan fullföljer graviditeten) havande blir inte automatiskt pappa. Pappa väljer man om man vill vara, alldeles oavsett om man har barn. Jag minns en artikel om det i bang för något år sedan. Media som skrev om hur kändispappor tyckte föräldraskapet var utvecklande. Pappa väljer man att vara om det verkar utvecklande och trevligt. Annars kan det vara. Och samtidigt; varken jag eller G vill väl egentligen kännas vid att frånvarande fäder egentligen påverkar. Som en slags fuck you-grej. Om de klarar sig utan sina döttrar så nog fan ska vi utan problem klara oss utan dem. Säger vi och skålar med vin (som vi alltså inte dricker för att vi mår skit) innan jag går hem (eftersom vi inte har en homosexuell relation grundad på att vi hatar män).

Fars dag är en påminnelse om att inte alla fäder också är pappor. Vilket är problematiskt då alla döttrar är döttrar. Både till sina mödrar och fäder.

. . . . .

Det händer saker på Konflikt: Petter ber Ung Vänster tänka om, Slutstadium ogillar punkter, Syrran uppmanar oss att skriva under och Vida Latina rapporterar om ett Uruguay där det tas steg i rätt riktning. Trevlig läsning!

En värktablett mot cancersvulsten.

Jag minns för några år sedan när det diskuterades huruvida svenskarnas dna skulle registreras. På så sätt skulle det bara vara att spåra en överfallsvåldtäktsman via exempelvis hans kroppsvätskor. En del tyckte idén var underbar, andra att den var riskabel. Jag kommer att tänka på den debatten när nu Bangkok Post rapporterar om polisens funderingar på att ta hjälp av allmänheten för att få fast pedofiler.

Att släppa bilder på misstänkta är troligtvis ljusår mer effektivt än att syssla med trögt utredningsarbete. Samtidigt finns risken att oskyldiga hängs ut eller att människor tar fram högafflarna istället för att ringa polisen. Det är ett dilemma.

Erfarenheten visar att när ett land skärper sin lagstiftning i syfte att komma åt barnsexturister, så åker dessa bara någon annanstans. När Thailand skärpte tonen bokade dessa resenärer biljetter till Kambodja istället. De kommer alltid kunna hitta något land, eller något område, där de kan härja relativt ostört. Sett i det ljuset framstår uthängning av misstänkta som nödvändigt.

Det grundläggande problemet är att vi lever i en värld där det går att prissätta kvinnor och barn. Det kommer inget polisarbete i världen att råda bot på. Men med tanke på att uppskattningsvis 2 miljoner barn är indragna i sexhandeln: kanske är det värt att pröva uthängningsmetoden, trots dess risker?