Min mamma. Min älskade lilla mamma. När jag var i tonåren sa hennes kropp stopp. En morgon kom hon inte upp ur sängen. Det är snart ett decennium sedan och hon är fortfarande sjuk. Hon brände ut sig. Gick in i den berömda väggen. Kraschlandade. Efter årtionden inom omsorgen som på 1990-talet drabbades av groteska nedskärningar (eller besparingar som det kallas, för att få det att låta som om det tidigare slösats) och efter att ha tagit nästan allt ansvar för hem och barn rasade hon ihop.
För mig är Socialstyrelsens och Moderaternas planer vad gäller bland annat människor drabbade av utbrändhet (utmattningssymptom) en historia om min mor. Jag vet inte om de som nu inte anser att utbrända ska sjukskrivas någonsin sett en utbränd människa. Personligen skulle jag likna min mammas första år (hörde ni det: ÅR!) med att jag fick en lillasyster. Gå utanför dörren? Inte en chans. Öppna dörren om det plingar på? No way. Svara i telefonen? Nix. Laga mat? Nä. Läsa morgontidningen? Nej, även om det var en notis på tio rader klarade inte hjärnan av att hantera informationen. Först över ett år efter sjukskrivningens inledning har jag ett minne av en någorlunda pigg mamma: hon orkade ta sig till kyrkan när jag konfirmerades.
Med detta sagt: sjukskrivs inte utbrända kommer de inte gå till jobbet ändå. De kommer använda sina sista krafter till att göra slut på sig själva. Att vara utbränd är inte att ha snuva, det är att vara helt tömd på psykisk och fysisk energi.
Att Moderaterna tänker finansiera sina skattesänkningar genom att se till att färre sjukskrivs är knappast förvånande, om än hårresande. Vill man få ned antalet sjukskrivningar är givetvis den enda väg att gå att förebygga dem. Sex timmars arbetsdag, ordentliga resurser, ordentliga löner, en satsning på den offentliga sektorn och på jämställdhet på arbetsplatserna och i hemmen. Istället för såklart borgarna en politik som kommer göra ännu fler sjuka. Det är det sista en politiker vill erkänna: att -dennes- politik kan göra människor svårt sjuka. Därför måste både apatiska flyktingbarn och sjukskrivna utpekas som simulanter.
Det är hårda tider. Tänker jag och ringer hem till mamma för att höra om idag är en bra dag eller en inte-ta-sig-upp-ur-sängen-dag.
12 kommentarer
augusti 15, 2007 kl 1:36 e m
Bra skrivet! Det är svårt att inte gråta en liten tår när De tror att utbrändhet är något man väljer att göra p.g.a. bristande engagemang.
”Ekonomiska incitament” till att ta sig upp ur sängen är knappast någon bra lösning. Varken för individerna själva eller samhället.
Men på ett ekonomiskt plan är det förmodligen helt rationellt. Man kan ju inte ha folk som glider fram på sjukbidrag och latar sig.
augusti 15, 2007 kl 2:36 e m
Jag betvivlar att speciellt många har sjukersättning, men i själva verket bara går hemma och latar sig. Däremot finns det en massa människor som varit/är sjuka, men som vill jobba igen fast inom en ny bransch eller exempelvis 25%. Dessa människor stoppas av byråkrati och ovilliga arbetsgivare. Rehabilitering/hjälp ut i arbetslivet kostar en del och den kostnaden verkar ingen vara beredd att stå för. Är man då sjukskriven har man förmodligen inte den ork som krävs för att slåss för sina rättigheter. Man ska vara frisk för att orka vara sjuk, paradoxalt nog.
augusti 15, 2007 kl 4:23 e m
Bra inlägg Akuhujan.
augusti 15, 2007 kl 4:41 e m
Satans bra inlägg Akujan. Beklagar det med morsan. Fortsätt skriva lika bra.
augusti 15, 2007 kl 5:44 e m
Hemskt och bra inlägg, det stack mig rakt i magen.
augusti 15, 2007 kl 8:38 e m
Min första kommentar blev kanske inte alldeles solklar. Vad jag menade är att det även inom det kapitalistiska systemet lär vara mer lönsamt att satsa på förebyggande åtgärder än på att ha människor som blir sjuka. Helst skulle jag skrota den nuvarande ekonomin (och tror att folk därefter skulle må betydligt bättre), men med dagens politiker är det väl en mer mjäkig ”förändra inom de nuvarande ramarna”-linje man får lov att föra.
Tack för berömmet förresten!
augusti 16, 2007 kl 5:02 e m
Du lägger en väldigt stor börda vid alliansens dörr. Jag kan hålla med om att socialstyrelsens förslag är fel svar på rätt fråga, men låt oss nu sansa oss.
För det första så är det inte den nuvarande regeringen som under det senaste dryga decenniet förändrat attityden till sjukskrivna. Inte ens det nuvarande förslaget kommer från början från alliansen, utan är ett resultat av en utredning som tillsattes av Perssonregeringen. Den politiska uppslutningen kring önskemålet att få ner antalet sjukskrivningar och längden på sjukskrivningarna är däremot ganska stor på båda sidor skranket.
För det andra är långtidssjukskrivningar en dålig ersättning för fungerande rehabilitering. Utifrån egen erfarenhet tycks det mig som om de som behöver hjälpen bäst också är de som får kämpa mest för att få den — vilket blir ett moment 22 om något. Det mest obehagliga i hela affären är isf att man inte samtidigt tar fram en tydlig plan för förbättringar av kunskap kring diagnoserna och rehabilitering av de som drabbas.
Sen finns den obehagliga risken att de riktlinjer som socialstyrelsen lägger upp alltför lätt blir kanoniska när de väl når golvet på vårdcentraler och försäkringskassa. Det behövs helt klart individuella bedömningar och sunt förnuft, så att man hjälper och inte förgör människor.
Jag är glad att socialstyrelsen backar en smula. Förhoppningsvis kan diskussionen föras dit att det inte blir ett förvärrande av de sjukskrivnas situation, utan en tydlig väg tillbaka. Sen måste den få ta så lång tid som är nödvändigt, man sparar inte på att försöka ta genvägar.
Jag talar utifrån egen erfarenhet och vill påstå att värre än nu är det svårt att få det. Lite beroende på var du bor och om du har tur med läkare kan du få hyfsad vård, bara medicinering eller ingenting alls.
augusti 16, 2007 kl 11:32 e m
”Latar sig” skrev jag ju i samband med att jag försökte förstå hur ekonomer tänker.
I ett ekotänk är ju sjukskrivningar alltid ogynnsamt. Det är ju bättre att rehabilitera (anställa rehabiliteringsentrepenörer), medicinera (forskning, tillverkning och försäljning) eller att låta folk gå och bli ”asociala” – dvs fasas ut ur den sociala tryggheten.
Som min vän R. sa:
[00.26] underbart att man inte skall bli sjukskriven för depression och utmattningsyndrom längre.. Bäddar för en lösning i bostadsfrågan…..uteliggare.
Sjukskrivningen är ju förlorade pengar. Alla andra lösningar är rationella lösningar på symptom.
Uteliggare eller normal medborgare.
Vad borgarna gör är helt enkelt att föra den folkhemska medborgerligheten till sin yttersta spets. De försöker ställa ultimatum till den sjukskrivna reservarmén.
augusti 25, 2007 kl 6:05 e m
Det ar kanske vart att notera att det ar den socialistiska delen av det svenska samhallet – den offentliga makten – som driver sjukvarden och som sysslar med ren rovdrift pa arbetskraft.
augusti 31, 2007 kl 1:23 f m
Det är skillnad på att anse att inte människor ska ha rätt att vara sjuka och att se över systemet. Det man vill är att få ner den nödvändiga sjukledigheten. Socialstyrelsen följer bara direktiven efter behov, inte efter att alla bör vara sjuka. Men om det är som du säger är det allvarligt. Men faktum är att det inte funkade som det skulle innan. Min mamma har haft ledgångsreumatism och massa andra krämpor som gjort det smärtsamt för henne att arbeta. Att tro på att sossarna skulle göra det annorlunda är att rikta uppmärksamheten fel. ”De groteska nedskärningarna” utfördes ju av sossarna t.ex. Så klart att man ska vara sjukledig om man är sjuk. Att man inte får vara det är sjukt. Men systemet har inte funkat särskilt fantastiskt innan heller, vilket blir tydligare och tydligare. Det är riktigt pinsamt att Sossarna är så maktkåta nu att dom exploaterar sjuka människor för att få röster.
oktober 15, 2007 kl 11:48 f m
Vad fint och kärleksfullt skrivet!
Jag går nu en kurs som Makalösa Föräldrar anordnar. Se gärna deras hemsida http://www.makalosa.org. Jag har som praktikuppgift inom kursens ramar, lovat att intervjua tio föräldrar som blivit utbrända. Vill du och din mamma ställa upp ? Jag skulle också vilja ha med din text i min skrift. Vad säger du om det ?
oktober 16, 2007 kl 10:33 e m
Tack så mycket!
Både jag och min mamma befinner oss på den 63:e breddgraden nordlig riktning, så det skulle vara om intervjuerna gick att ordna via mejl eller dylikt. Det är lite kaos i bådas liv för tillfället, men det borde gå att ordna.
Texten är det fritt fram att använda.