Borgerlig kulturpolitik stavas kulturell segregering.

Ingen kan ha missat att stödet till En bok för alla är tänkt att dras in. Förlaget har sedan ungefär trettio år arbetat med att ge ut litteratur till låga priser och främja läsandet. Men nu behövs de, om man får tro Kulturdepartementet, inte längre. Pocketboken har ju slagit igenom och går att köpa i vart och varenda gathörn. Numera sköter marknaden läsfrämjandet.

Invändning #1: De vanliga pocketböckerna kostar mellan femtio- och hundralappen. En bok för allas böcker brukar landa på trettio spänn.

Invändning #2: Menar Kulturdepartementet att landets alla förskollärare i fortsättningen ska samla barnen till en läsestund ur Håkan Nessers deckare om föreslagsvis yxmördare eller smitningsolyckor? Ja, det finns andra förlag som ger ut böcker för barn, men de böckerna är betydligt dyrare.

Invändning #3: Har Kulturdepartementet någonsin sett någon större entusiasm inför ett brett läsfrämjande hos de förlag som bara är ute efter att kränga sina böcker för så mycket pengar som möjligt?

ABF har i sitt remissvar klargjort att ”En bok för alla ger ut bra och billiga böcker – titlar som de vanliga förlagen inte har intresse av att marknadsföra. Storheten med En bok för alla är kombinationen av vuxenutgivning, utgivning för barn och ungdom samt den läsfrämjande verksamheten. Barn ingår i ett sammanhang med sina föräldrar, föräldrar ingår i ett sammanhang med sina barn. Och barn gör som vuxna gör. Om vuxna runtomkring ett barn läser, är sannolikheten stor att barnet kommer att bli en läsande individ. Därför är det, för barnens skull, så viktigt att hjälpa vuxna människor till ett läsande – för den enskilda individen men också för samhällets som sådant.”

Intet är nytt under solen. Nu som förr ogillar borgarna tanken på att andra än medel- och överklassen ska kunna bilda sig. Kulturen ska göras svåråtkomlig för dem som saknar ekonomiska resurser. Att man genast satte stopp för muséernas fria entréer var med andra ord helt logiskt.

Det nya arbetarpartiet med anhang visar ännu en gång att de är samma gamla höger som de alltid varit. Om nu någon inbillat sig något annat, menar jag.

Intressant!

. . . . .

Att jag skriver mer sällan nu beror på att jag råkat hamna i en period av tvångsmässig pärlplatteläggning. Just nu är jag snart färdig med en 60*60:are på sambon och svärfadern. Fan vet om de inte gör sig ännu bättre i pärlform. Hur som helst: när den är strykt ska jag bli en mer frekvent bloggare igen.

Vänstern och utbildningen.

Red Metal har utmanat oss konflikt:are att krossa lite myter. Mitt bidrag blir att avfärda tanken på vänstern som bildningsmotståndare.

Att många tror att vänstern ogillar utbildning, böcker och dylikt är egentligen inte speciellt konstigt. Vänstern förknippas i mångt och mycket med aktivism snarare än med teori, något som på sätt och vis är positivt. En vänster som sitter inne på kammaren och aldrig utför något praktiskt arbete är inget att hänga speciellt högt upp i julgranen. Vad människor tenderar att missa är att det bakom aktivismen finns en teoretisk grund. Den kan vara hämtad från texter, diskussioner, föreläsningar och så vidare.

Bildning är viktigt för arbetarklassen, just för att kunna strypa medel- och överklassens monopol på att definiera verkligheten. Att på egen hand eller i grupp fördjupa sig i områden man finner intressanta är därmed utan tvekan viktigt för arbetare.

Att vänstern från borgerligt håll så ofta anklagas för att vara bildningsfientliga kan spåras till vår kritik av dagens utbildningssystem. Men att vara kritisk mot kommunaliseringen av skolan (ja, det var ett sosseprojekt)*, betygsättning, friskolor, den hårda uppdelningen av gymnasieeleverna i praktiker och teoretiker och de ständiga omorganiseringarna – det är i själva verket att vara en vän av bildning. Vill man ha en utbildning för alla är ett ogillande av den utbildningspolitik vi ser idag oundvikligt.

Är det några som ska anklagas för att vara bildningsmotståndare är det högern (hejdå Komvux, hejdå studenter från olika samhällsklasser och hej en skola anno 1800). Vilket i sig är helt logiskt, då -som sagt- högern skakar av skräck inför tanken på en väl påläst arbetarklass som utmanar de gamla, av överklassen etablerade, sanningarna. Högern försöker här lura in oss i ett hörn. Genom att omöjliggöra för arbetarbarn att få en god utbildning och kunna fortsätta studera på högskolan kommer det bli ännu lättare att anklaga arbetarklassen för att vara utbildningsmotståndare.

Därmed anser jag mig ha krossat den här gamla seglivade myten.

- – - – -

* Vänsterpartiets dåvarande ansvariga i utbildningsfrågor, Ylva Johansson, som till mångt och mycket möjliggjorde kommunaliseringen, vaknade någon vecka senare upp och insåg att hon var sosse. Och dagens sossar räknar jag inte som vänster. Helt enkelt.

Intressant.

Sjuk politik ger sjuka människor.

Min mamma. Min älskade lilla mamma. När jag var i tonåren sa hennes kropp stopp. En morgon kom hon inte upp ur sängen. Det är snart ett decennium sedan och hon är fortfarande sjuk. Hon brände ut sig. Gick in i den berömda väggen. Kraschlandade. Efter årtionden inom omsorgen som på 1990-talet drabbades av groteska nedskärningar (eller besparingar som det kallas, för att få det att låta som om det tidigare slösats) och efter att ha tagit nästan allt ansvar för hem och barn rasade hon ihop.

För mig är Socialstyrelsens och Moderaternas planer vad gäller bland annat människor drabbade av utbrändhet (utmattningssymptom) en historia om min mor. Jag vet inte om de som nu inte anser att utbrända ska sjukskrivas någonsin sett en utbränd människa. Personligen skulle jag likna min mammas första år (hörde ni det: ÅR!) med att jag fick en lillasyster. Gå utanför dörren? Inte en chans. Öppna dörren om det plingar på? No way. Svara i telefonen? Nix. Laga mat? Nä. Läsa morgontidningen? Nej, även om det var en notis på tio rader klarade inte hjärnan av att hantera informationen. Först över ett år efter sjukskrivningens inledning har jag ett minne av en någorlunda pigg mamma: hon orkade ta sig till kyrkan när jag konfirmerades.

Med detta sagt: sjukskrivs inte utbrända kommer de inte gå till jobbet ändå. De kommer använda sina sista krafter till att göra slut på sig själva. Att vara utbränd är inte att ha snuva, det är att vara helt tömd på psykisk och fysisk energi.

Att Moderaterna tänker finansiera sina skattesänkningar genom att se till att färre sjukskrivs är knappast förvånande, om än hårresande. Vill man få ned antalet sjukskrivningar är givetvis den enda väg att gå att förebygga dem. Sex timmars arbetsdag, ordentliga resurser, ordentliga löner, en satsning på den offentliga sektorn och på jämställdhet på arbetsplatserna och i hemmen. Istället för såklart borgarna en politik som kommer göra ännu fler sjuka. Det är det sista en politiker vill erkänna: att -dennes- politik kan göra människor svårt sjuka. Därför måste både apatiska flyktingbarn och sjukskrivna utpekas som simulanter.

Det är hårda tider. Tänker jag och ringer hem till mamma för att höra om idag är en bra dag eller en inte-ta-sig-upp-ur-sängen-dag.

Intressant!

Slaget om hennes kropp tog aldrig slut.

Du. Alltså. Det är faktiskt skönare utan. Jag kan inte komma med kondom. Kom igen nu, det är lugnt, jag drar mig ur i tid. Vafan, vill du inte att jag ska få ha det bra? Tycker du inte om mig? Jamen då så.

Ofrivillig graviditet. Abort. Skuld och skam. Killen rycker på axlarna. Vaddå, det är skönare utan. Tidningarnas ledarsidor och insändare skriker ut sin avsky gentemot tjejen. Hon smyger längs väggarna till läkaren. Kapuschongen som ett skydd mot omvärldens hat. Det är hennes skuld. Hennes skam. Trots att det var han som vägrade använda skydd. Hon är arg på sig själv för att hon inte orkade stå emot, inte bad honom gå hem och dra en handtralla på toan om det nu var så fruktansvärt trist med kondom. Han kom och sen var det inte mer med det. Hon blev gravid mot sin vilja och tvingas kämpa såväl mot sina egna demoner som mot omvärldens äckel.

Jag saknar en annan diskussion kring det här med ofrivilliga graviditeter. Jag saknar diskussionen kring hur i hela fridens namn vi ska få killarna att inte använda sin strukturella makt till att tillskansa sig oskyddat sex. Vart är det det brister? I uppfostran, i skolans undervisning, i specifika individers konsekvensuppfattning, är det hela samhället som är åt helsike?

Lämna den ofrivilligt gravida tjejen i fred en stund. Omfokusera. Det är inte en dag för tidigt.

Intressant?

Det är något väldigt konstigt med den så kallade friheten.

Hej Bassem Nasr,

du har skrivit en krönika i Skånska Dagbladet, i vilken du framför en rad argument för att sexköpslagen ska förpassas till soptunnan. Problemet är bara att din definition av ”frihet” saknar all form av verklighetsanknytning. Vi tar det steg för steg:

Prostitutionen väcker en intressant principiell fråga; varför ska politiker bestämma över vad vuxna män och kvinnor ska göra med sina kroppar? Likaväl som alla har rätt att bli frisörer, massörer eller lärare så ska de ha rätt att bli horor.

Sexköpslagen är unik i sitt sätt att enbart kriminalisera sexköparen. Det här vet jag att många tycker är ologiskt. Varför kriminalisera köpet av något som det är legalt att sälja? Ungefär som om det plötsligt skulle vara olagligt att köpa tomater, begagnade bilar eller gympaskor. Svaret är att lagstiftaren för en gångs skull tänkt ett varv till och tagit hänsyn till samhällsstrukturerna. Sexköparen köper inte horan i ett vakuum. Sexköparen (i regel en man) köper horan (i regel en kvinna) för att vi lever i ett samhälle där män anses ha rätt till sex, där man kan sätta ett pris på en människa och kvinnor ofta är mer ekonomiskt utsatta än männen.

Allt detta prat om att ge varje kvinna rätten/friheten att få vara hora är helt onödigt (eftersom den rätten redan finns lagstiftad). Istället fungerar det som en potemkinkuliss för att i själva verket få kräva varje mans rätt att köpa sex. Det ser ju helt klart bättre ut att påstå sig kämpa för horans än för sina bröders ”frihet”.

Det är varje människas rättighet att bestämma över sin egen kropp och vad de vill göra med den, så länge det inte skadar andra. Således är det moraliskt oförsvarbart att svenska staten sätter käppar i hjulat för de kvinnor som vill sälja sex genom att bestraffa köparna med hjälp av sexköpslagen.

Ops, här har vi ett skolexempel i att-tala-mot-sig-själv. Att köpa en annan människa måste vara det ultimata sättet att riskera att skada henne (psykiskt och fysiskt).

På det privata planet så är jag konservativ och skulle aldrig få för mig att sälja eller köpa sex. Jag tycker att det är motbjudande att det finns människor som ser sina kroppar som ett arbetsverktyg och hyr ut dem till sexköpare.

På det privata planet är jag socialistisk feminist och jag skulle aldrig få för mig att skriva en krönika som den jag här kommenterar. Jag tycker det är motbjudande att det finns politiker som väljer att se horan som problemet och den som ska bära skammen, istället för att inse att det är sexköparen som är motbjudande i dennes uppfattning att han har rätt att köpa sex. Jag tycker också att det vore fint om en del krönikörer tänkte i termer av könsmaktsordning och ekonomiska system innan de tryckte på ctrl+s.

Feminister skriker sig hesa om styrelseplatser i aktiebolag och antalet ministerposter, men de har glömt det allra viktigaste för den enskilda kvinnan, nämligen valfriheten. Utan att ta hänsyn till existerande normer så ska en kvinna kunna bli soldat, hemmafru eller prostituerad. Att kunna hyra ut sin egen kropp utan att ta hänsyn till den patriarkala maktstrukturen är kanske det ultimata uttrycket för den individuella friheten.

Jag betvivlar starkt att det går att sälja sin kropp utan att denna handling är bunden till den patriarkala maktstrukturen (vad fint att du nu plötsligt upptäckte att det existerar en sådan). Dessutom tror jag inte att vi kvinnor bara har två alternativ (den oskuldfulla madonnan eller horan).

Tyvärr finns det alldeles för få feminister som vågar utmana elitfeministernas vänsterpropaganda. En som gått mot strömmen är författarinnan Petra Östergren som i sin bok Porr, horor och feminister frågar sig varför den feministiska tanken om kvinnans rätt att bestämma över sin egen situation inte gäller för de kvinnor som väljer att jobba med sex.

1) Varför säljer kvinnor sig?
2) Vilka konsekvenser får det för kvinnans psyke/hälsa?

Trafficking är den nutida slavhandel som inkluderar hot och inlåsning av unga tjejer som luras till Sverige från fattigare länder. Detta måste givetvis bekämpas men har inte ett dugg att göra med vanliga svenska kvinnor som på eget bevåg bestämmer sig för dryga ut hushållskassan genom att jobba extra som eskorter.

Du felfokuserar fullständigt genom att lägga fokus på kvinnorna. Tänk i termer av sexköpare istället. Det är samma män som går till svenska kvinnor som besöker bordeller där hitlurade, misshandlade kvinnor jobbar. Varje chans att sätta dit de männen måste tas tillvara.

Det bästa hade varit om staten hade kunnat ge licenser till bordeller som klarar obligatoriska krav som exempelvis könsjukdomstest och särskilda arbetstillstånd för de prostituerade. Gärna också fackförbund och arbetsrätt.

Nej, att jobba som hora är inte som vilket annat jobb som helst. Det handlar om att någon köper ens kropp och penetrerar en medan man själv försöker tänka på roligare saker á la sommarblommor.

Käre Bassem Nasr, att läsa din krönika får mig att må fysiskt illa. Om du på allvar vill kämpa för kvinnors frihet: se för helsike till att slåss för vår frihet att SLIPPA sälja oss.

Med vänlig hälsning,
Akuhujan

. . . . .

Andra gillar Bassem Nasrs krönika: här och här.

Intressant!

En socialdemokratisk lektion i kulturgeografi.

Jag har åkt mycket tåg på sistonde. När jag tröttnat på min medtagna litteratur brukar jag läsa Kupé. Den tar några minuter att plöja sig igenom och är således inte till så stor nytta när ens tågresa tar 6 timmar. Vid det här laget har jag alltså läst intervjun med Mona Sahlin ett antal gånger.

”Jag skulle önska att man genom ett trollslag skulle bygga massor med superbilliga små hyresrätter på Östermalm och massor av svindyra, flotta bostadsrätter i Rinkeby.”

Att Mona tror att marknadskapitalismen är det enda fungerande (euhm) systemet är ingen nyhet. Hennes analys av de rasistiska strömningarna i samhället innehåller i sig ingen kritik mot dagens ekonomiska system. Ändå känns ovanstående citat lite magstarkt. Enligt Mona är problemet att rika och fattiga bor på olika ställen. Om vi bara blandar socialgrupperna så kommer allting lösa sig. I själva verket är givetvis felet att det överhuvudtaget existerar ett klassamhälle och således klasser. Allt annat än ett upplösande av klassamhället är som att försöka bota en livsfarlig sjukdom med en värktablett.

Mona, tänk om – tänk rött.