Jag tänker rätt ofta på min mormor. Ibland drömmer jag om henne också. I drömmarna är hon alltid glad och fri och pratar med mig på ett sätt som får mig att känna mig bra. Sedan vaknar jag och sörjer med ansiktet nedgrävt i den fina kudden. Det är snart tio år sedan hon dog. Då var jag en ganska nybliven tonåring och hade, har jag suckande insett såhär i efterhand, inget större intresse av att lära känna en gammal tant som mest ägnade sin tid åt att koka kaffe åt gubben.
När mormor dog visste vi ingenting om henne. Inte ens min mamma visste speciellt mycket om sin mormors barndom och uppväxt. Först senare har vi fått små pusselbitar, från andra. Från människor vars livs vägar korsade min mormors för länge sen.
Mormor skickades iväg som piga och hamnade hos en galen lärarinna (det här var för övrigt på den tiden som lärare var en grupp med enorm auktoritet – tänk Jan Björklund så är ni rätt ute). Upp klockan 05, i säng klockan 22. Hon skurade golv och dammade bord, passade upp gästerna och diskade. Hon tvingades laga mat åt finfolket och fick sedan stå i en vrå och titta på när de åt. Efteråt fick hon äta resterna, om det nu blivit något över. Annars blev hon utan mat den dagen. Mormor var elva år.
Om några dagar (1:a juli) kommer borgarna lyckas med att driva igenom skattesubvention för hushållsnära tjänster. Arbetarkvinnor och -män ska krypa runt på alla fyra hemma hos rika familjer, vilka insett att det är mycket enklare att anställa en piga än att dela lika på sysslorna. Maud Olofsson gastar ”jämställdhetsreform” och gör den vita lögnen blå. Det här handlar om en politisk vilja att ytterligare trycka ned arbetarklassen (inte minst arbetarkvinnorna) och frigöra medel- och överklassen (inte minst männen). Gammal vanlig högerpolitik.
Nu lär väl det i alla fall, tack och lov, inte anställas några elvaåriga pigor med helt tomma magar. Men jag kan inte låta bli att tänka på mormor och den förnedring hon fick utstå. En förnedring som gjorde henne inkapabel att under resten av sitt liv ens i stora drag berätta om sitt liv. Hon levde i en samtid där det var pigan som skulle skämmas för de uppgifter hon hade.
Jag kommer tänka på min mormor den första juli och jag kommer delta i detta:
Mynttorget kl. 14:00. Demonstration mot pigavdraget. Arr: Kvinnopolitiskt Forum.
Jag hade trott att mormors generations arbetarkvinnor skulle vara de sista pigorna i Sverige, men jag hade tydligen fel. Det äcklar mig. Momma, hoppas du får vila och käka god mat i himlen! Jag älskar dig.
. . . . .
What goes up must come down. Här har vi en uppfriskande dos pigmotstånd.
Helt underbara Vida Latina skriver om högerns framgångar i Buenos Aires och den så kallade vänstervågen som kom av sig.
2 kommentarer
juli 2, 2007 kl 8:49 f m
Mina morföräldrar, och jag tror även farföräldrar, växte upp under liknande situationer.
Kunde tyvärr inte delta på demonstationen, men all respekt till de som gör motstånd på olika sätt. Alla medel är tillåtna!
Det osynliga spöket lever.
juli 6, 2007 kl 11:12 e m
Härligt att se att klasskampen lever. Allt blir så mycket lättare om man bara drämmer till med lite hederlig klassanalys. De flesta inom vänstern jag träffat på tyckte i och för sig den blev för pinsam för runt femton år sedan men här har den övervintrat!
Jag jobbade i runt ett år på mcdonalds och städade. Matsal, toaletter, kök, omvartannat. Sen gick jag vidare till lite enklare lagerjobb/kassajobb. Som förtryckt arbetare undrar jag vad din ideologi kan göra för mig? Och hur ska det gå till?
Ha det gött, Calle