juni 15, 2007...12:39 f m

Lars är ointressant.

Hoppa till kommentarer

Så har nu även Katastrofkommissionen dömt ut Lars Danielssons agerande annandag jul 2004. En jätteintressant härva för alla som gillar att vara konspirationsteoretiska eller skratta åt politiker vars tungor är på väg att ruttna. Personligen tillhör jag inte någon av grupperna (konspiratorisk är jag bara när det gäller Anders Borg – han kan ju inte ha den där frisyren av en slump). Istället sitter jag här och sörjer att svenska politiker och journalister valt att göra tsunamin till en inrikespolitisk dokusåpa.

Tsunamin uppstod inte på grund av mänsklig aktivitet. Den hade sin omedelbara grund i en jordbävning långt ute till havs. Vad som tycks ha glömts bort är att tsunamin inte hade fått samma konsekvenser om korallreven fått vara kvar. De öar som fortfarande skyddades av dessa rev kom undan på ett helt annat sätt än de där reven förstörts. Människor dog inte på grund av vad Lars Danielsson gjorde, eller inte gjorde, utan på grund av att vi förstört naturens egna skyddsbarriärer.

Gav du pengar till tsunamins offer? Jag gick ned till min före detta arbetsplats (Posten, om någon mot förmodan minns den) och satte in 300:-. Kanske hjälpte de någon familj i Banda Aceh, kanske fick en nybliven änka ett ekonomiskt bidrag. Vad jag vet är att det från min sida egentligen handlade om att lätta det dåliga samvetet. Medan turisterna kunde resa hem (en del utan sina anhöriga och med ett stort, blödande sår i själen) blev majoriteten av lokalbefolkningen kvar i ruinerna. Naturkatastrofer drabbar olika. De inte bara kan, utan också bör, genus- och klasskodas. ”Tsunamikatastrofen i Thailand” har svensk media döpt händelsen till. Upplysningsvis drabbades den indonesiska provinsen Aceh (bara minuter från epicentrum) värst.

Lars Danielsson hit och Lars Danielsson dit. Den posttsunamiska diskussionen borde istället handla om miljön, om klass och om genus. Vad är vi så rädda för?

1 kommentar

  • Du skriver sa bra att jag ryser! (Som vanligt).
    Och sa ryser jag nar jag tanker pa jorden och hur vi i rasande takt gor vart basta for att forstora den. Det ger mig san angest att jag far svart att sova. Det ar nog darfor jag ar radd for att prata om det…


Lämna ett svar