Kommentarer till Jag minns min mormors alla blåmärken och hur de brukade skifta i gult

Av: Naparai

Naparai — Sun, 18 Mar 2007 01:05:57 +0000

Stå ut-han kommer att till slut tycka att oredan att väldigt jobbig och börja städa. Du bör även ta ett ordentligt snack med honom, och vänligt men bestämt förklara att du kräver av honom att ta sitt ansvar i hushållet.

Av: sara

sara — Sat, 17 Mar 2007 11:29:31 +0000

Är det någon som har tips på hur man ska göra när valet står mellan att tjata, att städa efter honom, eller att bo i en så stökig lägenhet att man mår dåligt av det. Visst han kan gå i sina skitiga kalsingar, det är inga problem att låta bli att tvätta år honom såklart. Men hans skitiga vardagsrum är ju även mitt skitiga vardagsrum. (Fördelarna att bo ihop väger ändå upp nackdelarna så att bli särbo igen är inget bra alternativ…)

Av: johanna

johanna — Tue, 13 Mar 2007 20:48:30 +0000

Bra! Inte tjata är ett bra tips, om det sen går så lång tid innan han tar sitt ansvar så att man inte pallar att vara hemma så är det bättre att bli riktigt förbannad vid ett tillfälle än att gå och småtjata. Det har hjälpt hemma hos mig i alla fall.

Men det jag menade med att det inte måste vara millimeterrättvisa inom varje område var att man måste ju inte diska exakt lika mycket, eller dammsuga lika mycket. Jag diskar nästa alltid, men har knappt rört dammsugaren på ett år…

Av: Naparai

Naparai — Mon, 12 Mar 2007 22:22:06 +0000

Och ingen kvinna behöver tjata på sin man att städa,gör det bara INTE. Handla inte mat,tvätta inte och städa inte, då är han tvungen att bli vuxen och ta sitt ansvar, annars får han (män)gå i sina skitiga kalsingar.

Av: Naparai

Naparai — Mon, 12 Mar 2007 22:19:57 +0000

Varför skulle inte millimeters rättvisa vara att eftersträva!
Jag vägrar offra mig, jag vägrar behandla min man som ett barn som inte skulle kunna ”se” vad som behöver göras.Vi är båda människor som förtjänar lika mycket fritid och vila.Därmed basta. Jag har varit stenhård när det gäller det. Mina väninnor som städar och servar blir inte mer älskade eller respekterade, och något TACK får de ALDRIG. Som en av mina väninnor som servade sin man i allt;efter två år lämnade han henne en dag, bara stack, för han ville inte ha en till morsa. När jag och mannen fick barn minns jag hur han vid ett tillfälle sa…barnet har bajjat med en uppmaning till mig att byta. Jag svarade vad väntar du på? Byt blöja! Detta har aldrig behövts diskuteras efter detta. Det är vårt gemesamma hem, våra barn, då ska fan han sköta sin del.Inget att snacka om. Jag lever mitt liv.Jag har mina fritidsintressen och mina vänner. Jag har min stolthet. Och detta kan kritiseras av andra kvinnor. Sjukt.Istället för att stötta varandra. Och nej, jag städar inte efter min man av den enkla anledningen att han är vuxen, har två egna händer, och jag INTE vill det.

Av: akuhujan

akuhujan — Mon, 12 Mar 2007 14:46:32 +0000

Fast det är ju rätt fantastiskt att mer eller mindre varje kvinna som lever med en man tvingas ägna en massa tid åt att be honom städa. Okej om det handlar om att exempelvis torka dörrlister, det kanske man inte alltid kan räkna med att den andre ska se, men disk, tvätt, undanplockning, dammsugning. Com’ on, klart mannen har samma förutsättningar som kvinnan att se att de sysslorna behöver göras, men det är ju mycket mer bekvämt att luta sig tillbaks och vänta på att hon ska ta itu med dem.

Det här aktualiserar också hur vi kvinnor utan ekonomisk ersättning sliter ut oss i hemmen, medan männen kan lönearbeta. Jag blir skitsur när kvinnors höga sjuktal bemöts med ”kvinnor är så svaga” eller ”de simulerar bara”. Klart som f*n vi rasar ihop när vi förväntas lönearbeta, ta hand om barnen på egen hand och städa rubbet hemma. Undersökningar visar att bara rent hushållsarbete tar över 40 timmar i anspråk varje vecka för en kvinna boendes i Sverige. 40 timmar! Det innebär att kvinnor har två heltidsjobb, varav det ena sker helt oavlönat.

Så med dåligt samvete städar jag vidare och undrar hur tusan det kan vara så svårt att dela sysslorna 50/50.

Av: johanna

johanna — Sun, 11 Mar 2007 02:21:06 +0000

”förutsatt att jag avlastas i andra sammanhang så klart” Jamen såklart! Det behöver ju inte vara millimeterrättvisa inom varje område så att säga.

Dessutom städar jag hellre undan i köket lite snabbt och får det som jag vill ha det än att tjata över att han ska göra det, för att ses bli irriterad över att det fortfarande inte är så rent som jag vill ha det, och slutligen ändå gå och städa klart efter honom.

Av: P

Fri, 09 Mar 2007 22:15:25 +0000

Tror också det där är skitvanligt. Min morsa har varit precis sådan med oss barn och motiverat det med kärlek. Samtidigt har jag manliga vänner med exakt samma beteende. Får lite känslan av att de är som extrafarsor åt sina flickvänner, typ lära dem att soporna inte tömmer sig själv osv.

Men men, jag försöker inte säga emot dig, utan tror också att det främst är en kvinnofråga. en struktur som måste brytas. Samtidigt kan jag inte påminna mig om ett enda förhållande där sysslorna är helt jämt fördelade. Är det ens något att eftersträva? Jag är huslig som fan och städar med glädje lite efter min partner, förutsatt att jag avlastas i andra sammanhang så klart. Ett typiskt kvinnligt tänkande?

Av: johanna

johanna — Thu, 08 Mar 2007 13:04:05 +0000

Oj ja jag känner igen mig… Det var det här min kommentar på syrrans blogg syftade på, det handlar ofta inte bara om att män är vana att bli uppassade på, utan kanske lika ofta om att vi kvinnor själva sätter oss i den situationen…