Syrran skriver ett inlägg om kvinnors ansvarstagande i relationer till män och jag känner mig träffad.
Jag känner igen det hon problematiserar och det är något jag grubblar över rätt ofta. Jag vet inte varför (det är knappast livmodern som spökar iaf), men jag gillar att laga mat, städa och tvätta åt pojkvännen (och i ärlighetens namn har det varit likadant med mina ex). Pojkvännen (och exen) har värjt sig, men jag känner att det är ett ansvar jag som kvinna bör ta på något vis (”jag är ju ändå bättre på sånt där och tycker det är rätt kul”). Det underliga är att jag under hela min uppväxt sett min mamma och mormor göra precis samma misstag (eller rättare sagt har jag väl sett min pappa och morfar softa på deras bekostnad). De har (hade, mormor är död) full koll på hemmet, samtidigt som de i praktiken ensamma uppfostrade sina barn och vårdade familjens relationer till männens släkt (”jag skickade ett födelsedagskort till din morsa igår… ja, jo, hon fyller år idag”). Min mormor dog knall och fall en dag utan att någonsin ha fått vila. Min mamma gick rakt in i den berömda väggen och kommer få leva sina sista årtioenden på en pytteliten sjukpension (jag tjänar som student mer än vad min mamma, som jobbade inom omsorgen i 25 år innan hon däckade, får in).
Det var ingen, framförallt inte deras män, som tackade dem för att de satt sina egna karriärer/sin hälsa/sina egentliga intressen åt sidan för att både förvärvsarbeta och ensam ta hand om hem/man/barn. Släktens kvinnor fick aldrig unna sig något heller; jag har sett hur de åkt på spö om de gjort något deras män tyckt varit för ”onödigt”.
Och ändå gör jag nu själv samma sak (passar upp och erbjuder mig att ägna min fritid åt att vara oavlönad markservice) och påstår att jag gör det för att jag tycker det är svinkul och för att jag älskar pojkvännen. Båda påståendena är för all del helt sanna, men hur många killar älskar inte sina flickvänner utan att för den delen städa åt dem? Varför är det så lätt att hamna i det här, även om man liksom jag ägnat åtskilliga timmar på kvinnojouren åt att teoretisera kring parförhållandens inverkan på parternas livsrum? Är det så att man som tjej inte känner att man tillräckligt mycket visar hur mycket man tycker om killen om man inte tar allt ansvar och befriar honom från det han tycker är jobbigt? Eller är det för att man känner igen den kvinnorollen från sin egen barndom och därmed finner den trygg?
Jag vet inte. Men någonstans inom mig skaver det. Den kvinnoroll jag sett mina kvinnliga släktingar hamna i var aldrig trygg. Den fick dem att bli suicidala, den fick dem att tappa bort sig själva, den fick dem fjättrade vid spisen och diskbänken, den gjorde dem fysiskt sjuka, den gjorde en del av dem blåslagna och minskade deras livsutrymme till 0. Däremot var den trygg för männen, som kunde (och kan) luta sig tillbaka efter jobbet och bli serverade middag, slippa ta hand om barnen (min pappa vet fortfarande inte när jag är född, ska bli spännande att se vad han tror jag fyller i år), slippa städa upp efter sig. Jag tänker inte definiera min egen trygghet som synonym med männens totala avlastning.
Konflikt är ständigt intressant och nu bloggas det flitigt. Kolla, kolla!
Andra bloggar om: Kvinnoroll, kvinnovåld, feminism, pigor
9 kommentarer
mars 8, 2007 kl 1:04 e m
Oj ja jag känner igen mig… Det var det här min kommentar på syrrans blogg syftade på, det handlar ofta inte bara om att män är vana att bli uppassade på, utan kanske lika ofta om att vi kvinnor själva sätter oss i den situationen…
mars 9, 2007 kl 10:15 e m
Tror också det där är skitvanligt. Min morsa har varit precis sådan med oss barn och motiverat det med kärlek. Samtidigt har jag manliga vänner med exakt samma beteende. Får lite känslan av att de är som extrafarsor åt sina flickvänner, typ lära dem att soporna inte tömmer sig själv osv.
Men men, jag försöker inte säga emot dig, utan tror också att det främst är en kvinnofråga. en struktur som måste brytas. Samtidigt kan jag inte påminna mig om ett enda förhållande där sysslorna är helt jämt fördelade. Är det ens något att eftersträva? Jag är huslig som fan och städar med glädje lite efter min partner, förutsatt att jag avlastas i andra sammanhang så klart. Ett typiskt kvinnligt tänkande?
mars 11, 2007 kl 2:21 f m
”förutsatt att jag avlastas i andra sammanhang så klart” Jamen såklart! Det behöver ju inte vara millimeterrättvisa inom varje område så att säga.
Dessutom städar jag hellre undan i köket lite snabbt och får det som jag vill ha det än att tjata över att han ska göra det, för att ses bli irriterad över att det fortfarande inte är så rent som jag vill ha det, och slutligen ändå gå och städa klart efter honom.
mars 12, 2007 kl 2:46 e m
Fast det är ju rätt fantastiskt att mer eller mindre varje kvinna som lever med en man tvingas ägna en massa tid åt att be honom städa. Okej om det handlar om att exempelvis torka dörrlister, det kanske man inte alltid kan räkna med att den andre ska se, men disk, tvätt, undanplockning, dammsugning. Com’ on, klart mannen har samma förutsättningar som kvinnan att se att de sysslorna behöver göras, men det är ju mycket mer bekvämt att luta sig tillbaks och vänta på att hon ska ta itu med dem.
Det här aktualiserar också hur vi kvinnor utan ekonomisk ersättning sliter ut oss i hemmen, medan männen kan lönearbeta. Jag blir skitsur när kvinnors höga sjuktal bemöts med ”kvinnor är så svaga” eller ”de simulerar bara”. Klart som f*n vi rasar ihop när vi förväntas lönearbeta, ta hand om barnen på egen hand och städa rubbet hemma. Undersökningar visar att bara rent hushållsarbete tar över 40 timmar i anspråk varje vecka för en kvinna boendes i Sverige. 40 timmar! Det innebär att kvinnor har två heltidsjobb, varav det ena sker helt oavlönat.
Så med dåligt samvete städar jag vidare och undrar hur tusan det kan vara så svårt att dela sysslorna 50/50.
mars 12, 2007 kl 10:19 e m
Varför skulle inte millimeters rättvisa vara att eftersträva!
Jag vägrar offra mig, jag vägrar behandla min man som ett barn som inte skulle kunna ”se” vad som behöver göras.Vi är båda människor som förtjänar lika mycket fritid och vila.Därmed basta. Jag har varit stenhård när det gäller det. Mina väninnor som städar och servar blir inte mer älskade eller respekterade, och något TACK får de ALDRIG. Som en av mina väninnor som servade sin man i allt;efter två år lämnade han henne en dag, bara stack, för han ville inte ha en till morsa. När jag och mannen fick barn minns jag hur han vid ett tillfälle sa…barnet har bajjat med en uppmaning till mig att byta. Jag svarade vad väntar du på? Byt blöja! Detta har aldrig behövts diskuteras efter detta. Det är vårt gemesamma hem, våra barn, då ska fan han sköta sin del.Inget att snacka om. Jag lever mitt liv.Jag har mina fritidsintressen och mina vänner. Jag har min stolthet. Och detta kan kritiseras av andra kvinnor. Sjukt.Istället för att stötta varandra. Och nej, jag städar inte efter min man av den enkla anledningen att han är vuxen, har två egna händer, och jag INTE vill det.
mars 12, 2007 kl 10:22 e m
Och ingen kvinna behöver tjata på sin man att städa,gör det bara INTE. Handla inte mat,tvätta inte och städa inte, då är han tvungen att bli vuxen och ta sitt ansvar, annars får han (män)gå i sina skitiga kalsingar.
mars 13, 2007 kl 8:48 e m
Bra! Inte tjata är ett bra tips, om det sen går så lång tid innan han tar sitt ansvar så att man inte pallar att vara hemma så är det bättre att bli riktigt förbannad vid ett tillfälle än att gå och småtjata. Det har hjälpt hemma hos mig i alla fall.
Men det jag menade med att det inte måste vara millimeterrättvisa inom varje område var att man måste ju inte diska exakt lika mycket, eller dammsuga lika mycket. Jag diskar nästa alltid, men har knappt rört dammsugaren på ett år…
mars 17, 2007 kl 11:29 f m
Är det någon som har tips på hur man ska göra när valet står mellan att tjata, att städa efter honom, eller att bo i en så stökig lägenhet att man mår dåligt av det. Visst han kan gå i sina skitiga kalsingar, det är inga problem att låta bli att tvätta år honom såklart. Men hans skitiga vardagsrum är ju även mitt skitiga vardagsrum. (Fördelarna att bo ihop väger ändå upp nackdelarna så att bli särbo igen är inget bra alternativ…)
mars 18, 2007 kl 1:05 f m
Stå ut-han kommer att till slut tycka att oredan att väldigt jobbig och börja städa. Du bör även ta ett ordentligt snack med honom, och vänligt men bestämt förklara att du kräver av honom att ta sitt ansvar i hushållet.