Deckarfetisch

Hoppa till kommentarer

Man skulle ju kunna hoppas att världen kommit längre år 2007, men som alla vet finns det fin och mindre fin (för att inte säga ful) kultur. Finkultur och fulkultur, helt enkelt. I litteraturens värld är det två genrer som får stå med dumstruten i skamvrån; barnböcker och deckare. Eftersom jag är konspirationsteoretiskt lagd misstänker jag att det har att göra med att dessa böcker förknippas med ungar och kvinnor. Skulle det vara vuxna män som läste Pippi Långstrump hade Astrid Lindgren fått Nobelpriset för år och dag sedan. Eftersom finkultur föga förvånande ger större status än fulkultur har jag vid ett antal fåfänga tillfällen försökt läsa djupa böcker. Det har blivit Sartre, Dostojevskij, Kafka och Rousseau (bara män). Jag ångrar det egentligen inte, Brott & Straff (beskrivningen av hur Raskolnikov blir en mördare är fantastisk) och Processen tillhör det bästa jag läst, men i och med det insåg jag också att mitt hjärta klappar hårdast för just deckare. I mina föräldrars källarförråd finns därför ett antal banankartonger fyllda med mord, blod, sadism och poliser som inte fått knulla på ett år (helt obegripligt inslag i alla deckare skrivna av män). När jag flyttar till en egen lya ska alla dessa böcker på ett eller annat sätt transporteras ned hit till Uppsala, så att jag åter kan trängas med dem och ömsom förbanna dem, ömsom pussa på deras omslag. De kommer då också få sällskap av de nya deckare som jag samlat på mig sedan jag flyttade hit. Jag har just beordrat Adlibris att omgående förse mig med följande verk:

Direktkontakt, P. Finch
Fågelhägnet, J. Martin
Judinnans Tystnas, S. Westerberg
Nattens änglar, D. Reah
Nu tar jag dig, D. Reah
Svarta hunden, S. Both
Trädens tystnad, M. Hayder
Över gränsen, T. Manieri

Om någon nu är en lika stor deckarfantast som mig och får en känsla av att osedvanligt många av dessa böcker handlar om flickor som försvinner och hittas i någon obekväm ställning av en tant som är ute med sin hund (det är alltid gamla damer som hittar lik och de blir alltid helt hysteriska), så är det bara att erkänna: just deckare som inleds med att flickor som går upp i rök utövar en speciell makt över mig. Jag tror det är ett men av att den bästa kriminalroman -eller snarare den bästa bok- jag någonsin läst, Karin Fossums Se dig inte om, börjar på precis det sättet.

Recensioner av böckerna kan förresten komma att hittas här vid senare tillfälle. Om inte annat kanske det sporrar mig att verkligen öppna dem och ge mig i kast med något annat än kurslitteratur (för tillfället synonymt med Bibeln). Och sen får ni eventuellt tycka att deckare tyder på en intelligensmässigt outvecklad läsare, det kommer inte hindra mig från att spinna som en katt åt allt elände som ryms mellan pärmarna.

. . . . .

En annan form av fulkultur jag gillar är schlager (de där programmen varje vår när olika nordiska tv-personligheter får sätta betyg på låtarna som ska tävla i ESC är ren porr för mig). Jag tänker inte ens försöka ursäkta mig utan hänvisar istället likasinnade till den av mig nyligen upptäckta och fantastiska bloggen Schlagerprinsessan.

Andra bloggar om: Litteratur, deckare, böcker, kriminalromaner
Intressant?

4 kommentarer

Under Kategorier