Jag sitter hemma hos pojkvännen som är riktigt sjuk och mest ligger och yrar om vatten, svett och illamående. Eftersom jag har lätt att få föräldrakänslor för allt från övergivna blåmesungar till sjuka pojkvänner så är det med någon slags bisarr tillfredsställelse jag kokar té, lagar mat, tvingar i honom juice, bäddar, höjer och sänker TV:ns volym och klappar på hans feberheta panna.
Något som gör mig kallsvettig är däremot det faktum att jag lovat kollektivet att köra storkok imorgon. Vi är fem människor (varav 3-4 är heltidsveganer) som samsas under samma tak och med jämna mellanrum söker oss till köket för att öppna kylskåpet i jakt på något ätbart. Eftersom jag är en så oerhört innovativ person slängde jag ur mig att om frysen var full med matlådor skulle matbestyren effektiviseras och diskberget minska betydligt. Dessutom har det påståtts att jag är duktig på att laga mat, så det borde ju inte vara några problem. Bah. Jag letar runt på olika matbloggar, men alla recept verkar antingen krångliga eller lite småäckliga (död åt kapris).
Dagens citat (sekundfärskt): ”Du, jag pillade just bort en fårgråt och sen rullade den från ögat ned mot näsan och just då andades jag in och den försvann in i mig! Hjälp!”
Vem har sagt att det inte är stor humor med sjuka män?
Ja, det känns ju fint att man har ett liv liksom.
. . . . .
Olle har också vardagsbekymmer medan antigon skriver om städbranschen (och ger mig obehagliga vibbar av Barbara Ehrenreichs bok ”Barskrapad” som jag för tillfället är halvvägs in i och starkt rekommenderar).
Andra bloggar om: Vegan, recept, låglönejobb
Intressant?
1 kommentar
februari 10, 2007 kl 1:38 e m
Kapris kan dra åt helvete, helt riktigt.