Igår natt drömde jag att Haga-mannen var tillbaks. Det är underligt, men trots att det snart gått ett år sen jag glädjerusig ringde till min mamma och tjöt ”de har tagit honom!” kan jag fortfarande drömma mardrömmar. Att bo i Umeå vid den här tiden förra året var att leva i ständig skräck. Man tog bussen till universitetet, man tog omvägar för att slippa gå genom viadukter och vid skogspartier, man hoppade till vid varje ljud, man glodde på okända mäns fötter för att bedöma huruvida de var osedvanligt små eller ej, man oroade sig för sina tjejkompisar mest hela tiden, man tackade nej till kvällsnöjen för att man inte ville behöva traska hem i mörkret, man oroade sig när män raggade (”han verkar snäll, men tänk om det är han?!”). Faktum är att i alla fall jag till slut mer eller mindre tappade intresset för det motsatta könet för allt sådant kändes bara ångestladdat och skrämmande.
Ändå var det som hände efter hans gripande kanske ännu mer obehagligt. Aftonbladet skrev artiklar där han beskrevs som en dubbelnatur, som ibland transformerades från att vara sig själv (den ordentlige, trevlige, vanlige mannen) till en våldtäktsman med en förkärlek för fysiskt övervåld. För det kan ju inte vara en helt normal, vanlig, svensk man som gjort sig skyldig till alla dessa övergrepp (varav ett var nära att sluta i mord). Det måste vara något konstigt med honom, något som skiljer honom från alla andra män.
Jag har, tyvärr bör det väl sägas, mött på män som ibland blivit mörka i ögonen. Men det är felaktigt att påstå att våldsamma män är dubbelnaturer, där den våldsamma sidan enbart kommer fram i de situationer där de slår. Tvärtom kan slagen beskrivas som återkommande kumler på en ständigt pågående kedja. Det är inte så att misshandlade kvinnor har det bra när de inte blir slagna. Männen lever på den skräck för nästa slag som ständigt finns närvarande. Och nej, det är inte Den Snälle Mannen som plötsligt blir Den Onde. För utomstående kan det verka som om det förhåller sig på det sättet (”det hade man ju aldrig kunnat tro, han som var så vänlig jämt”). Jag vill hävda att det inte är mannen utan kvinnan som förändras i våldsamma relationer. Tänk dig själv att du blir slagen för att du, säg, inte bäddat sängen tillräckligt ordentligt. Vad kommer du göra nästa morgon? Just det, bädda sängen i en halvtimme för att slippa bli slagen igen (vilket är ett omöjligt projekt; är sängen välbäddad kommer han bara hitta något nytt svepskäl för att få klå upp dig igen).
När Haga-mannen greps visade han sig vara en arbetande familjefar med en massa vänner (som tyckt att han var väldigt lik fantombilden, men det kunde ju liksom inte vara han, deras schyssta polare). När han dessutom såg ut som en lintott blev paniken hos de svenska männen total. Han ser ut som oss! Ja, överraskning! Han är man och med den egenskapen kunde han ta sig rätten att överfalla kvinnor och sätta en hel stad i total skräck. På samma sätt tar sig män (som aldrig skulle kunna drömma om att våldta en kvinna) sig ständigt rätt att trycka ned kvinnor. Det handlar inte om två olika slags människor, utan om olika grader av förtryck.
Jag var otroligt lättad när han greps och staden andades ut. Så fortsatte hundratals, kanske tusentals, kvinnliga umebor att vandra hem på eftermiddagarna med en stor klump i magen. Inte av rädsla för en okänd man i buskagen, utan den egna mannen. Misshandeln och våldtäkterna inom hemmets fyra väggar orsakar sällan någon mediastorm. Och det är ju inte så konstigt. Det är mycket bekvämare att skriva om en anonym man i buskarna. Till dess att han åker fast och visar sig vara precis vem som helst. Men det kanske bara är en slump.
. . . . .
Ännu en anledning att knyta nävarna.
Och här är en till. Yo go, girl!
. . . . .
Just ja, nu är min nya bokhylla på plats. Tack P och H för bärhjälpen! Ja, jag förstår om det är oerhört uttröttande att läsa om sängar och bokhyllor och nya tavlor, men jag kan inte rå för att jag gått igång så totalt på det.
