Älskade hora.

En centerpartistisk kommunpolitiker har kommit på den briljanta idén att göra användadet av vissa ord olagliga. Förutom att själva idén andas högergalenskap och som vanligt fokuserar på en reaktionär lösning av det man uppfattar som ett problem istället för att angripa orsakerna, hakar jag upp mig på att ordet ”hora” verkar vara det absolut värsta man kan kalla en tjej.

Det är tragikomiskt att män (som är de som köper kvinnor) väljer att använda ”hora” som ett skällsord. Att se ned på kvinnor som säljer sig i ett patriarkalt system som män håller uppe och tjänar på, är ett sätt att ytterligare stigmatisera dessa kvinnor. ”Först köper jag dig och våldtar dig och sen kommer jag kalla dig för äckliga jävla hora när jag går härifrån.” Att sedan moralister (och tyvärr även en del feminister) så till den milda grad får panik över ordet att de förstnämnda vill lagstadga (lycka till!) bort det, känns mest obehagligt.

Unga tjejer får lära sig att de ska vägra låta någon kalla dem hora. Syftet är säkerligen gott, för ingen jäkel ska komma och se ned på en tjej som gillar att ha sex (i de flesta högstadieskolor har ”hora” kommit att även stå för en tjej som ”alla vet ligger runt”). Det är bara det att den skräck inför ordet som finns i sig signalerar en skräck för den verklighet kvinnor lever i. Jag är ledsen, men den verkligheten är inte speciellt trevlig. Kvinnors sexualiteter handlar inte så ofta om närhet, kåthet, orgasm och allt positivt som är kopplat till mäns diton. Istället handlar de även om våldtäkt, prostitution, tafsande män i krogkön, äckliga internmejl från den manlige chefen eller något liknande. Och här finner vi pudelns själva kärna: den sexuella makt som män har över kvinnor görs till ett kvinnoproblem. Våldtäkt knyts, som jag nyss gjorde ovan, samman med kvinnors sexualiteter, trots att problemet knappast är att man kan penetrera en kvinna med våld utan mäns vridna syn på sig själva och det motsatta könet. Våldtäkt är ingen kvinnofråga, det är en mansfråga. Ett problem grundat i MÄN.

Men så långt tänks det sällan. Det är ”hora” som etableras som ett nedvärderande tillmäle, inte ”torsk”. När man moralpanikar över ordet ”hora” slår man fast att prostituerade ägnar sig åt något fult och skambelagt, något värt att se ned på. Kvinnor som redan har det oerhört svårt skuldbeläggs medan de kvinnoköpande männen klarar sig undan. Kvinnors sexualiteter (eftersom det som sagt är där prostitutionen anses höra hemma) görs till ännu mer tabu. Det blir en negativ, nedåtgående spiral.

OK, tjejer kallas hora i skolan för att någon kille lackar ur eller bara vill hävda sig. Så ska det inte vara. Det går dock inte att lagstifta bort (ska vi ha en snut i varje korridorshörn?), eftersom det är grundat i ett betydligt mer djupgående system. Vi bör inte förgäves försöka lagstifta bort det, då det snarare är ett slag mot kvinnor än för oss. I vanlig ordning kan borgarna i praktiken inte ett jota om feminism och jämställdhet. Det är samma gamla ta-en-tablett-så-försvinner-symptomen-politik som de alltid fört.

Det kommer såklart aldrig ske, men jag skulle bli lycklig om borgarna istället för sitt paragrafrunkande ägnade sig åt att förebygga att kvinnor hamnar i prostitution. Inte för att det är det minsta fult att vara hora, utan för att det inte är speciellt roligt eller hälsosamt. Det kommer kanske aldrig heller ske, men jag skulle bli lycklig om en större del av den internationella kvinnorörelsen inte distansierade sig från sina prostituerade systrar. Vi ser inte ned på ”våldtagna kvinnor”, så varför i helsike ska vi måla upp en avgrund mellan ”rörelsen” och ”horor”? Varje hora i den här världen är min älskade syster, varje borgare som gör henne till problemet är min fiende.

Varför vill någon köpa Lilja och hennes systrar?

Jag tar en paus i hemtentaskrivandet (hermeneutisk exegetik har en viss förmåga att vara sövande i längden) och funderar lite över det här med trafficking, det vill säga handel med företrädelsevis flickor och kvinnor i sexuellt syfte. Varje år beräknas en halv miljon kvinnor i olika åldrar transporteras till Västeuropa för att säljas på bordeller, i hotellobbies, i skabbiga lägenheter. En halv miljon kvinnor bara i denna del av världen. Det är så det svindlar.

Men för att kunna arbeta förebyggande måste man först förstå vad som möjliggör denna nutida slavmarknad. Det är inte helt lätt, verkar det som. Olika organisationer har olika svar. Det faktum att det rör sig om så många inblandade parter verkar komplicera bilden. Vi har en kvinna som blir medlurad hemifrån, vi har ett par män som transporterar henne och sedan ser till att hon blir köpt och vi har ett oräknerligt antal män som sedan betalar för att få förgripa sig på henne. Vem eller vilka är det egentligen som skapar grogrunden för kvinnohandeln? De lurade kvinnorna som borde begripa bättre? Männen som lurar med sig dem i syfte att själva tjäna pengar på en vara de kan sälja om och om igen? Eller de män som av någon underlig anledning anser sig ha rätt att ha sex med (läs: våldta) någon som de vet önskar sig långt därifrån?

Vad gäller de två första grupperna är det inte speciellt svårt att lista ut vad deras agerande beror på. Fattigdom. Det är lätt att sitta och tänka att de där kvinnorna måste vara kopiöst naiva som går på löftena om resturangjobb och allt vad det är. Men situationen i stora delar av världen är hopplös, inte minst för kvinnorna. Den lilla chansen att det är ett verkligt jobb som väntar gör att riskerna, där och då, ses som perifera. Männen tjänar ihop pengar på att dessa kvinnor sedan säljs. Ett vidrigt beteende, men kanske inte helt obegripligt om det sitter tio hungriga barn hemma vid köksbordet.

Det som får mina hjärnceller att skrumpna i överljudsfart är mina funderingar kring sexköparna (ett motsägelsefullt begrepp. Sex köper man inte. Köper man en annan människa är det våldtäkt, punkt slut). Vad driver dem att köpa kvinnor som om de vore slipsar i klädbutiken eller frallor på ICA? När jag var yngre inbillade jag mig att det rörde sig om sexuellt utsvultna män som inte klarade av att hitta någon som ville ligga med dem av egen fri vilja. Numera har jag insett att många har en ovetandes fru hemma i sängen, alternativt skulle kunna fixa ragg lika lätt som icke kvinnoköpande män. Är det makten de vill åt? Makten som finns inbäddad i att kunna köpa en annan människa, se ned på henne, känna sig överordnad? Jag börjar misstänka att det är där skon klämmer.

Så för att tillgodose de västeuropeiska männens behov av ego-kickar transporteras i år 500 000 nya flickor och kvinnor hit. Till dessa ska räknas de som inte behöver resa speciellt långt utan säljs i de egna hemstäderna. Miljontals kvinnor som fråntas sina identiteter och förvandlas till tre hål. Traffickingen kommer aldrig kunna stoppas så länge världens män (jag tar mig rätten att generalisera) resonerar på det sätt som de gör idag. 500 000 kvinnor om året. Det innebär att just idag tvingades 1370 nya Liljor börja prostituera sig i västra Europa, en del av dem i Sverige, kanske i din grannlägenhet. Det är inte bara sorgligt, det är för jävligt.

Me and my (new) bed.

Vill du läsa om politik, var god kolla bland tidigare inlägg. Just nu är min hjärna upphakad på termer á la ”ribbotten”, ”resårbotten”, ”latexmadrass” (är inte det ett konstigt material att göra madrasser av?) och ”mittbalk”. Som den snabbtänkte redan räknat ut så är jag uppe i mitt livs första sänginköp. När man var liten så gick man bara och la sig. Sängen stod där den stod som om den vore dittrollad. Nu är man -tyvärr- vuxen och tvingas inse att det är både krångligt och apdyrt att köpa sig en säng. Dessutom köper man inte bara en säng, man köper en hel image. Vill jag verkligen att mitt rum ska osa ”hej, vi brukar hänga upp varandra uppochned från taket iklädda kanindräkter” eller ”hej, vi spelar bingolotto och virkar grytlappar”? Med tanke på att jag fastnat totalt för den här kan man kanske anklaga mig för det förstnämnda.

Förutom känslan av att den ser liiite för depraverad ut har den där obehagliga insikten att man nog skolkade från en hemkunskapslektion för mycket smygit sig på. Jag var i alla fall inte närvarande när min lärare berättade hur en säng är uppbyggd och vad det är för skillnad på olika slags madrasser och om man kan lägga en resårmadrass rakt på en mittbalk. Jag tror att jag, efter mycket googlande, kommit fram till att man kan det. Därmed ska 140*210 centimeter säng snart ta plats i mitt rum. Jag inbillar mig att det kan komma att bli otroligt fint (om jag får tag på ett snyggt överkast också, men med tanke på hur min ekonomi kommer se ut efter sänginköpet lär jag väl få virka det av små trådbitar jag hittar mellan soffdynorna i vardagsrummet).

Andra saker som ska förändras i rummet:

* Den gamla bokhyllan har åkt ut och in kommer inom kort en grå med hyllor av glas (hurra!).
* Taklampan ska bytas ut. Har fått tag på en fin lampa från Långtbortistan. Det är lite new age/folklore-varning på den, men det får funka.
* Upp på väggen ska dels en gammal sovjetisk propagandaaffisch som jag inte orkat hänga upp ännu, dels en spegel som är vågformad (och därmed identisk med mina vaser i sin estetik – mamma lärde mig minsann vikten av att låta former och färger gå igen in absurdum).
* In med två mattor på golvet, så det blir lite varmt.
* Garderoberna ska rensas. Just nu kan man hitta allt från smutsiga sockor till tomma matförpackningar där (resultatet av ett antal panikstädningar).

Voilá.

Slutligen hoppas jag att mina gamla korridorare i Umeå läser alla inredningstidningar jag lämnade kvar i allrummet. Jag orkade inte släpa med mig allihopa när jag flyttade och nu sitter jag här och ångrar mig bittert. Nu ska jag sova på soffan och drömma om sängen. Godnatt.

Det går fort när det går utför

Sådär, nu är min bloggsemester slut. I ärlighetens namn var den inte frivillig utan en konsekvens av att min hjärna valde att radera lösenordet. Jag har ägnat de senaste veckorna åt att sitta under en filt och förskräckt pipa varje gång jag fått syn på en nyhetstidning eller någon slagit på TV:n. För det går fort nu, obehagligt fort. Varje dag kommer regeringen med ett nytt förslag/beslut som förpestar arbetarklassens vardag eller skickar landet tillbaks till medeltiden.

Här i Uppsala försöker borgarna nu driva igenom att eleverna ska få betyg i ordning och uppförande. Eftersom situationen i skolorna beskrivs som akut så har alltså de mörkblåa virrpannorna kommit på den lysande lösningen: betyg. I Landskrona har det också gått åt skogen på en skola och där heter mirakelmedicinen låt-inte-eleverna-tala-något-annat-än-svenska.

Kommer de här åtgärderna att fungera? Kommer det bli studiero nu? Nej. Eftersom borgarna tycks helt inkapabla att göra en ordentlig analys av problematiken blir också deras lösningar inkorrekta, auktoritära och fascistiska. Här kommer min förklaringsmodell till vad som gått snett i skolan (läs och lär):

I början av 1990-talet kommunaliserades den svenska skolan. Före dess låg ansvaret på staten. Kommunaliseringen innebar att varje kommun nu fick sköta sin egen utbildning bäst de ville och kunde utifrån sina skatteinkomster. Tänka sig, plötsligt visade det sig att skolorna i arbetar- och invandrartäta kommuner började gå på knäna (medan ungarna i överklassghettona levde livet). Det är inte det faktum att barnen talar arabiska, swahili eller tjeckiska som är problemet; det är att dessa barn ofta hamnar i kommuner där skatteintäkterna är låga och skolan på väg att gå i bitar. Skolböckerna visar ett delat Tyskland, personalen går i väggen, lokalerna är anpassade för betydligt mindre grupper. Vem skulle inte gå bananas i en sådan miljö? Jag begriper inte hur alla barn står ut (vilket många förvisso heller inte gör).

Nu ska man inte beskylla borgarna för kommunaliseringen och dess effekter. Det råkade nämligen vara socialdemokraterna och vänsterpartiet som såg till att den genomfördes (klassförräderi på hög nivå). Det är detta arv som borgarna nu förvaltar på ett sätt som måste få varje fascist att sätta klackarna i taket. Precis som alltid visar sig blå politik gå hand i hand med brun. Klass görs till nationalitet.

Lösningen på skolans problem är att åter göra den statsfinansierad (det minst dåliga), se till att minska elevgrupperna och göra arbetsförhållandena för landets lärare acceptabla. Vilket barn mår bra i en sönderfallande skola där det trängs i ett minimalt klassrum och lärarna kommer och går (läs: faller)? Betyg och språkförbud kommer bara sätta ännu en spik i den snart färdigsnickrade kistan.

Die Schwedische Volkspartei, jag är ledsen, men så länge ni inte klarar av att göra en klassanalys (vilket ni aldrig kommer göra), utan istället gång på gång blottar era bruna skjortor under kavajerna, så förtjänar ni ett underkänt betyg i verklighetsförankring. Det går fort när det går utför, akta er så ni inte får huvudvärk av draget.

Bloggutmaning

Jag har blivit utmanad av Annika som producerar den finfina Vidalatina och eftersom jag gillar att svara på frågor så kunde jag omöjligt låta bli…

1. Hur länge har du bloggat?

Denna blogg har någon vecka på nacken, min förra (som kom att spåra ut i Siriusfanatism) började jag med hösten 2005. Så sammantaget snart 1½ år.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?

Eftersom jag i stort sett bara läste Ali Esbatis blogg är väl svaret: att alla såg ut och var som Ali Esbati.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Oh, Lipgloss bitch. Perfekt när man inte orkar tänka på allt världens elände och en skatt för oss som går igång på fina förpackningar och burkar.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Jag skulle vilja påstå att jag de senaste arton månaderna blivit en lyckligare, trevligare och mer intelligent person (på riktigt!).

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

5-6 stycken. Jag är en notoriskt otrogen bloggläsare.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

Alla jag läser, exklusive 1, är politiska bloggar. Jag är väl lite egoistisk, men jag tycker inte dagboksbloggar är så exhalterande.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

Det får bli Lipgloss bitch igen. Jag kan egentligen ingenting om sånt, men hon lyckas få mig att trånande glo på någon produkt som skulle ruinera mig.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Undertäcket är lik mig politiskt (i övrigt är han mycket råare, koolare och bättre på att laga havregrynsgröt än vad jag är).

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Jag har ingen aning egentligen. Förhoppningsvis tycker de om det de läser.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Hypervänster våldromantiker och kleptoman? Tja, de borde känna igen mig i alla fall.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag kan sväva ut och vara privat ibland, när det känns motiverat eller jag har något behov av det. Mer privat än jag då och då är tänker jag dock inte vara i fortsättningen.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Kungaparet, för att det skulle vara sövande. Mina föräldrar, för att de nog inte skulle göra sig i bloggformat.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Inte så stor, men man får gärna säga att man gillar bloggen ändå, då blir jag glad och stolt.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Nej. Inte om det inte är en väldigt personlig blogg. Men man säkerligen skaffa sig ett hum och hur vederbörande är.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Nix.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Ja.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Nä, jag är nog inte intressant nog att omnämna i en blogg, haha.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nej, det tror jag inte. Skulle vara det där Sirius-vurmandet då. Inte för att jag inte fortfarande gillar att gå på fotboll/bandy, utan för att blandningen mellan politik och sport gjorde bloggen rörig.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Att jag får ont i nacken/armarna av att sitta vid datorn längre än 5 minuter.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Om jag inte skaffat man, hus, två skrikande ungar, en pissnödig hund och en trasig volvo, så kommer jag blogga. Förmodligen kommer bloggandet förändras i takt med att jag utvecklas som människa.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Bloggarna är nog en väldigt liten, sluten grupp egentligen. Men bloggar har potential, t.ex. kan människor som inte är kontrakterade skildra händelser i världen. Om bloggarna används som alternativ media så kan de nog påverka vår kultur.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Att jag fått utlopp för en del av min kreativitet.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

En massa bra texter om ämnen jag inte hade fått läsa om annars.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Undertäcket, som tyvärr flyttat från stan (snyft!)

Olle, som skriver om viktiga saker hela tiden

Tora Breitholtz, en av få vänsterpartister som jag inbillar mig att jag har något politiskt ställningstagande gemensamt med

Nu kommer jag inte på fler, f’låt. Jag är så trött att jag ser i kors, så nu ska här sooovas.

FN och alla de flickor som kostar tjugo spänn.

För några nätter sedan kunde jag omöjligt sova. Ni vet hur det är; man vrider och vänder på sig, räknar får, trycker kudden för huvudet och svär högt för sig själv i halvmörkret. Till slut bestämde jag mig för att lyssna på radio istället för på mina egna svordomar. Det var ett antal inslag om hur välgörenhet blivit en trend bland världens miljonärer (zzzzz) och Percy Barnevik uttalade sig om sitt engagemang för fattiga indier. Ska man tro honom är det huvudsakliga problemet i världen extrem fattigdom. Well, med tanke på att han fick en miljard i pension vore det kanske mer smakfullt att problematisera den extrema rikedomen, men det vore väl för mycket begärt.

Den plötsliga givmildheten (”jag vill inte tala om hur lit… ursäkta, mycket jag skänker”) hos rikt folk var även en av huvudnyheterna i radions nyhetssändningar. Först efter att det tragglats för sjuhundrafemtioelfte gången på en och samma natt nämndes i förbigående att soldater från FN gjort sig skyldiga till övergrepp på flickor och kvinnor i södra Sudan.

Det här är något det alltför sällan talas om; det faktum att soldater som skickas ut (för att skapa fred eller i fredsbevarande syfte) köper sex av eller våldtar (om man nu vill göra en distinktion) kvinnor. Det sexuella våldet i södra Sudan är ingen enskild händelse, orsakad av några mindre lämpade FN-soldater. Tvärtom följer det ett gammalt mönster. FN-personal åker iväg för att arbeta för fred, passar på att våldta redan utsatta kvinnor och bidrar därigenom till spridande av HIV, ofrivilliga graviditeter och ett svårare utanförskap för kvinnorna. Därmed sätts också hinder för kvinnornas deltagande i det postkrigiska samhällsuppbyggandet.

När FN arbetade som mest aktivt i forna Jugoslavien var män iklädda organisationens kläder en vanlig syn på bordellerna. Vågar man gå närmre de lättklädda 14-åringarna som ljussätts av blinkande neon utanför någon klubb i Kambodja kan man se att en del av männen som köper dem är FN-personal. Under skrivandet av min d-uppsats om trafficking insåg jag att kvinnohandel i Förenta Nationernas administration klumpats ihop med illegal narkotikahandel. Det känns på sätt och vis helt logiskt. Varför lägga mer vikt vid att stoppa det sexuella våldet när dessa utsatta kvinnor i för små skor och skavande kjolar är synonyma med fritidssysselsättning för alla manliga soldater organisationen stationerar på olika ställen i världen? Män är ju alltid män och måste få sitt, även när hustrun befinner sig på andra sidan jordklotet. Eller?