Att möta våren i Polen.

Har suttit hela kvällen och försökt planera en resa till Polen. Detta underbara land som jag älskar från djupet av mitt hjärta, men vars inrikespolitik gått vilse i en sorglig sörja av rasism, agg mot alla som inte är heterosexuella medlemmar i välartade kärnfamiljer och ett hat mot kvinnor.

Sedan drygt ett år heter Polens president Lech Kaczynski, ett skolexemplar av en reaktionär, kvinnohatande, nationalistisk gubbe. Föga förvånande har de polska kvinnornas redan ytterst begränsade rätt till abort (ingreppet är tillåtet om kvinnans hälsa är hotad, fostret är skadat eller graviditeten är ett resultat av sexuellt våld) kommit att hamna i skottlinjen. Kaczynski och hans medlöpare vill ha ett totalförbud mot allt vad abort heter, allt enligt tanken att livet är okränkbart från det ögonblick spermien tar sig in i ägget.

Logiken haltar. Det är inte ”livet” dessa konservativa krafter värnar (i så fall hade de ju knappast bestämt sig för att direkt offra kvinnors liv), utan rätten att hata kvinnor, behandla dem som andra klassens medborgare, låta dem dö med strumpstickor uppkörda i sig, se på när de begår självmord, hånskratta den desperata, ofrivilligt gravida flickan rakt upp i ansiktet (det är då det känns tryggt att Sveriges för abortfrågor ansvarige minister numera heter Göran Hägglund, hej och hå).

Till detta land, som jag trots ovanstående älskar (folket, maten, landskapet, språket, städerna), ska jag alltså åka lagom till att abortmotståndet och kvinnohatet än en gång kulminerar. När den svenska regeringen och riksdagen tittar bort och de polska kvinnorna offras känns det personligen som det enda rätta att ta min ryggsäck och åka ned för att stödja de kvinno- och vänsterorganisationer som kämpar i högerpolitisk motvind.

Aborcja legalna för fan.

Idag för ett år sedan.

Idag är det ett år sedan jag satte mina fötter på uppsalaitisk mark och därmed vände också mitt liv. Eller, vände är fel ord. Det började på nytt, rättare sagt. Hade jag inte kommit hit den dagen hade jag med största sannolikhet inte funnits nu. En rätt underlig tanke. Uppsala blev min räddning när jag var på väg att gå under. Årsdagen av detta kommer jag och Hugo ikväll fira genom att dricka öl i Slottsparken (var när jag gick genom den jag bestämde mig för att ge livet en chans till).

Jag vill bara säga att jag är glad att jag tog det beslutet, för det senaste året har jag träffat så otroligt många, bra människor. Jag blir alldeles rusig bara av att tänka på er.

Politik? Japp, det kommer mer av den varan snart igen.

Ibland gör man det bara.

Ibland vaknar man upp med en sådan där herregud-vad-har-jag-gjort-?-känsla. Anledningarna brukar vara av varierande art. Man kanske ringde chefen och sa upp sig på fyllan efter ett par drinkar kvällen innan, man kanske brände ned exets sommarstuga, det första man ser när man slår upp ögonen är måhända en okänd, sovande människa som man vill zappa så långt bort det bara går. Eller så gör man som jag och vaknar till insikten om att man tackat ja till att läsa 60 universitetspoäng på en termin. Nu är inte detta ett utslag av hybris utan av att jag insett att jag måste ha häcken full om jag ska komma mig för att göra något överhuvudtaget.

Eftersom jag nu drabbats av en känsla av spirande energi har jag även börjat kika på Friskis & Svettis vårschema. Då jag mer eller mindre vägrar fira jul kommer det förvisso inte finnas några spår av den högtiden på min kropp, men jag längtar efter att få svettas ihop med andra människor som ser ut som mormor, moster Hulda och random bilmekaniker.

Har för övrigt slagit in årets få julklappar nu, så imorgon ska bland annat mannen som tänker överge Uppsala för Schkaune få besök. Imorgon är det för övrigt ett år sedan jag anlände till den här staden och bestämde mig för att packa en massa banankartonger och dra hit. Ett beslut jag inte ångrat en sekund. Ibland lönar det sig att handla först och tänka sen. Förhoppningsvis gäller det även vårterminens studier.

Stamkrig? Nä, klass mot klass.

Aktuellt uppmärksammade igår konflikten i Sudan. Ordet ”nyhet” kan verkligen vara missvisande. Människorättsorganisationer har i flera år beskrivit situationen i Darfur, en västsudanesisk provins, som akut och varnat för att mördandet av civilbefolkningen antagit sådana proportioner att det är att definiera som folkmord. Redan 2004 stod det klart att det humanitära läget i Sudan skapade spänningar i grannlandet Tchad. Tchad är ett av världens fattigaste länder och saknar alla möjligheter att ta hand om de sudanesiska flyktingar som strömmar in över gränsen.

Lika länge har man varnat för det utsatta läge Darfurs flickor och kvinnor befinner sig i. Den regeringsunderstödda milisen, Janjaweed, gör sig skyldig till våldtäkter på allt från små bebisar till mycket gamla kvinnor. Sexuella övergrepp spelar alltid en viktig roll i konflikter och krig, då de på ett ytterst effektivt sätt splittrar ”de andra”. Våldtäkter inför offrens familjer, könssjukdomar, ofrivilliga graviditeter, oönskade barn, kvinnor som begår självmord eller dör när de försöker abortera foster de inte vill bära. Allt detta har pågått år in och år ut i Sudan medan omvärlden blundat eller försökt lasta över ansvaret på Afrikanska Unionen, en organisation som bildades i juli 2002.

Nu rapporterades det i alla fall om situationen och utrikesminister Carl Bildt fick uttala sig. Han gav den mörkblåa omvärldsanalysen ett ansikte när han på frågan vad oroligheterna i centrala Afrika beror på började mumla något om ”kulturer som möts”. Han spinner därmed vidare på en obehaglig tradition enligt vilken politiska skeenden i Afrika ska beskrivas med luddiga hänvisningar till ”kultur”, ”stammar” och ”brist på ledarskap”. Linda Melvern sätter fingret på det i sin bok ”Att förråda ett folk”, i vilken hon skildrar folkmordet i Rwanda. Mördandet beskrevs och förstods i västvärlden som resultatet av vildar utrustade med machetes i ett politiskt vakuum. I själva verket hade folkmordet aldrig kunna äga rum utan en mycket stark regering, vilken propagerade mot tutsierna och beväpnade hutumilisen.

Det har länge funnits spänningar mellan kamelskötande nomader och bofasta jordbrukare i Sudan. Konflikten beror dock på en politisk maktobalans, där vissa grupper vill skaffa sig makt över andra. Det är en situation som förmodligen hade kunnat lösas om det inte varit för omvärldens smutsiga intressen i landet. Sudan är nämligen rikt på olja. Av den anledningen har framför allt Kina och USA motsatt sig ett ingripande från Förenta Nationernas sida. Vad är mördade civila och tusentals våldtagna kvinnor värda i förhållande till billig olja? Inte ett jota. Tilläggas ska att i Sudan verkar oljebolaget Lundin Oil, som Carl Bildt också suttit i styrelsen för.

Utrikesministern yrar alltså om att kulturmöten leder till folkmord och krig, allt för att skydda sitt eget och ett gäng oljeprofitörers anseende. Bildt personifierar helt enkelt gammal, unken högerpolitik. Det är inte möten människor emellan som leder till situationer liknande den sudanesiska. Det är istället klassamhällets inneboende logik, enligt vilken fattiga människor offras för att de rika ska bli ännu rikare. Fast det kommer ni aldrig få höra Calle säga. Klass är ju ett så obehagligt begrepp. Heil.